Nsanda

Efter frukosten for vi iväg mot Nsanda för att ägna dagen åt vårt jordbruksprojekt, Nsanda Group. Men först en del ärenden att uträtta i stan. Till att börja med lämnade vi av våra vattendunkar vid ett vattenställe. Det har inte funnits vatten i kranarna på länge. Vattnet var nu slut efter det kraftiga skyfallet för någon dag sedan.

Vi besökte immigrationskontoret och träffade där tjänstemannen Thomas Tonongo. Yapeco skulle visa upp sina vita gäster. Tjänstemannen tog en bra stund med att samtala med vår värd, läste i passen framlänges och baklänges, på frågan hur mycket han förstod blev svaret att han ser på bilderna. Vi har vid det här laget ganska många visum även till några olika länder och de är ju ofta små vackra konstverk.

Mittemot har en av våra entreprenörer, Dialendua och hans fru deras butik, Mson Groupe Sport, en duktig entreprenör som sköter sina kort väl, kul att byta några ord med honom. Lägg märke till att under hans firma står det ”Guds vilja”. På det tankade vi bilen och fyllde på hydraulolja för att klara färden tur och retur Nsanda.

I Nsanda mötte vi Clement, Juliennes man och Jima, deras chaufför och allt-i-allo, en kille som är guld värd, två fruar har han visserligen men mycket plikttrogen och kan det mesta och mycket uppskattad av Julienne och Clement. Vi ställde Yapecos bil och tog de sista 15 km till fälten den gamla Toyota Land Crusier och som påhäng boggiekärran lastad med bananplantor. Inne i bilen var vi sju personer. Bananodlingen skall kompletteras. Några plantor har dött på grund av att de inte hunnit hålla undan elefantgräset. Det har vuxit 2 m sedan planteringen i december. Det vill till att hinna med den snabba växtligheten.

På vägen till fälten mötte vi ett gäng män som gärna ville prata. De hade huggit ner buskar och elefantgräset på en yta av 30×30 m. Clement berättade att deras vän Nzau från Kvakva, 85 år dog för någon dag sedan. Dessa män höll nu på att göra i ordning hans gravplats. Marken ägde Nzau. Med myndigheternas tillstånd kan man välja en gravplats på sin egen mark. Detta är också ett sätt att befästa ägandet för familjen.

Den här gången var det en fröjd att se odlingarna. 10 hektar maniok var mycket fin. Fem nya hektar planterades i december som tar sig väl. 300 bananträd kommer. Sesambuskar växer, pili-pili och en del annat är på gång. Utmaningen är nu att ta vara på skörden och få den lönsam.

Medan vi tittade på odlingarna samlade Jima och en kille till ved och lastade släpet full. När vi kom till Nsanda monterade Jima ner spridarna på traktorn och några andra delar till bränsletillförsel, som vi tar med oss till Sverige för renovering.

Våra värdar Yapeco och Augustine

Vi började dagen och veckan med gröt som sig bör, med nya möjligheter i sikte och nya insatser som står och väntar. Vi invigde den medhavda Bodum-tekannan vid frukostbordet. Vi vill ju ha kvalitet på morgonteet. Påste duger inte här.

På det ägnade vi förmiddagen åt genomgång av pågående affärer med Yapeco och Julienne. Vi började med vår revisors påpekanden om kontroll av kontantkassan. Vi fortsatte med att granska containerleverans av begagnade grejer. Vi kan här och nu konstatera att Matadi ser ut att översvämmas av begagnade grejer från utlandet. Att få lönsamhet på denna hantering ser inte bra ut, som läget ser ut nu blir det inga mer sådana leveranser. Bl a sätter de höga tullarna ett hinder i vägen. Vi kan också konstatera att Kongo inte är helt lätt att bedriva affärsverksamhet i.

Vi gick igenom import av solcellslampor. Den första leveransen på 500 lampor kom den 19 februari till Matadi. Försäljning pågår, men hittills har den gått långsamt. Det som vill till nu är att bygga upp en försäljningsorganisation och lägga krut på marknadsföring. Yapeco arbetar med Bas-Kongo och Tutondele arbetar inom Kinshasa. De arbetar båda med att få upp den rätta volymen på försäljningen genom en bra organisation och reklam. Så gick vi igenom rutiner för redovisning. Med datorer och internets hjälp kan den göras effektiv.

På eftermiddan arbetade vi med bokföringen för Nsanda Group. Vi försöker få rätt kostnadsbild av vår produktion av maniok, majs, jordnötter, sojabönor, pili-pili och bananer, ananas och sesam. Allt för att göra en realistisk produktionskalkyl. Vi har också börjat plantera akacia-träd.

Yapeco fick åka till provinskontoret för immigration med våra pass och rapportera hur länge mundeles ska stanna i hans hus. Det gäller att ha koll på utsocknes.

Husets katter

I vårt sovrum har vi två fönstergluggar på varsin vägg. Det är inga regelrätta fönster. Utvändigt är det bara ett galler och invändigt är det luckor och myggnät. Luckorna står ständigt öppna så vi har bra kontakt med omgivningen även nattetid. Vi får också lite behaglig luftväxling. Men nattsömnen är ganska ostörd förutom att vi har ett par tuppar som sätter igång frampå småtimmarna. Hönsgården är bara några meter från husväggen. Augustine har nog ungefär 500 hönor så vi har ingen brist på ägg och hönsstek blir det då och då.

Kl 10 åkte vi till Baobab-kyrkan. Det blev kikongoversionen idag. Som brukligt är det många moment i en gudstjänst här. Man ber många böner för olika behov. En omfattande del var välkomnandet av gäster från när och fjärran. I detta moment blev Bernt, Julienne och jag indragna. Jag hälsade från vänförsamlingarna i Sverige, Hökerum och Blidsberg och sa några ord om vår vistelse i Matadi. Några i församlingen påstod att höra svenska är som att höra ett himmelskt språk, sedan spekulerade pastorn om vad det blir för språk i himlen, om det blir kikongo eller svenska, det återstår att se. Förmodligen blir det så att vilket språk man än talar förstår man varandra. Kl 13 avslutades gudstjänsten.

Ett möte i kyrkan som jag uppskattade var mötet med pappan till en som skulle bli entreprenör. Entreprenören grundlurade oss och istället för att starta ett företag köpte han en bil för de 3000 dollar som vi lånade honom. När bedrägeriet uppdagades markerade vi tydligt vad som gällde. Pengarna skulle betalas tillbaks omgående. Pappan har tydligen ordnat fram pengarna. Den sista delen av lånet betalades i veckan som gått. Jag fick idag möjlighet att visa min uppskattning och tacka honom för hans hederlighet och för att han höll vad han lovat. Självklart, uttryckte han, han hade bara gjort vad han lovat. Om det funnes fler människor av det virket skulle livet bli betydligt lättare för många.

Varmt är det idag, ca. 30 – 40 C. Bernt och jag tog en siesta innan middagen. Augustine bjöd på grillad fisk, ris, maniok, stekbananer, sakasaka – kongolesisk spenat, ärtor och morötter och tre rätter till som vi inte har något namn på. Ingenting saknas på bordet och det går ingen nöd på oss. Vi äter oss mätta varje dag och mår bra av maten.

Sex katter finns i huset, två mammor och fyra ungar. Mammorna har tydligen fått kattungar samtidigt. Ungarna sköter de gemensamt och diar dem växelvis. De tar ibland matrast vid mitt skrivbord där de lägger sig i en enda hög. Intressant. De får gärna vara där men jag är ingen större kattentusiast. Bernt däremot är kattälskare.

Efter middan blir det bloggskrivning och förberedelser inför veckan. Det gäller möten med entreprenörer, politiker och myndighetspersoner.

Vår arbetsplats

Idag kom en av kattungarna under morgonpasset och ville visa upp sin duktighet. Kattmamman hade tydligen tagit en råtta, nästan samma storlek som ungen. Alla har behov av att visa upp sin duktighet och bli bekräftade, men av detta var jag måttligt intresserad av och försökte hitta något att bära ut villebrådet med. Tyvärr hittade jag inget lämpligt, så de fick hållas, det är ju deras träning i att bli bra råttfångare. Det är faktiskt den första vilda råttan jag sett i Kongo. Yapeco förpassade sedan besten till sällare jaktmarker.

Vi tog oss till Airtels kontor för att skaffa oss ett mobilt bredband. Tyvärr har vi haft problem att få uppkoppling därav de tidigare bloggarnas försening. Det inköpta bredbandet ville till en början inte samarbeta med min dator, däremot funkade det hjälpligt med Bernts laptop. Långsamt fick vi iväg posten på förmiddagen. Vi var på Yapecos kontor där han vanligtvis har bredband med kapacitet. Med den möjligheten hade åskan förstört på fredagkvällen.

Yapeco var hos borgmästaren och planerade nästa veckas möten med honom och guvernören.

Eftermiddagen ägnade vi till att redovisa MSG:s årsmötes beslut för Yapeco och Julienne. Hon översatte verksamhetsplanen muntligen för Yapeco. Vi gick också igenom den pärm som är framtagen med konkret redovisning av våra projekt. Därefter redovisade vi vår strategi framöver. När vi haft genomgången och diskuterat projekten var klockan sex och det var dags att ta lördagsledigt.

Augustine bjöd på kvällste och efteråt blev det lite improviserat samtal om Nsanda Group och den skörd av 10 hektar maniok som tas om hand, förädlas och distribueras till marknaderna den närmaste tiden.

Stig samlar ihop vatten i regnet

Idag kändes det gott att stiga upp och känna sig frisk, mycket att vara tacksam för. Adele lagade en god havregrynsgröt till frukost. Jag blandade lite torrmjölk i vanlig ordning för att få det på svenskt vis. Mjölk måste man ju ha till gröt! I Kongo blandar man gärna in torrmjölken direkt i gröten. Det var första gången jag åt gröt med tesked men det var nog bra för min mage, intaget blev på så vis lite långsammare och tillvänjningen till mat skedde gradvis.

Yapeco hade köpt bussbiljetter till Matadi dagen innan. Vi skulle alltså resa reguljärt idag. Jag åkte med Jbam i hans bil med alla väskor till busshållplatsen. Bernt och Yapeco fick ta taxi. Det tog styvt en halvtimma att ta sig dit. Bussen vi skulle resa med var av indisk tillverkning, inte så stor men kraftigt byggd.

Påstigningen var lite tumultartad, men alla verkade i alla fall komma med som tänkt sig det och när alla kommit på och fått sittplats blev det lugnt. Bagaget märktes upp med nummer som fanns på biljetten, på den punkten var det ordning och reda. En kille dök plötsligt upp innan vi gav oss iväg. Han var bara intresserad av Bernt och mig, Han ville kolla vår biljett men även passet. Vi blev lite irriterade. Det visade sig vara en polis som ville kolla att alla papper var som de skulle. Det var de och som bekräftelse på det fick vi hans stämpel och underskrift på våra bussbiljetter. Vi var alltså inte papperslösa. Förmodligen jobbar polisen på samma sätt i Kongo som i Sverige. De går på utseendet.

Kl. 8 avgick bussen och vi var framme kl 15. Då hade vi färdats en sträcka på omkring 40 mil. Det tog mer än två timmar bara att komma ur Kinshasa, men sedan gick det undan och det var en duktig chaufför. Bussen stannade vid en vägtull för toalettbesök och vid två marknader för matinköp. När vi kommit halvvägs bjöd bussbolaget på Fanta eller Coca-Cola, en bulle och till den ost. En bussvärd gick runt i hängslebyxor och delade ut. Förnämlig service. Bussturen var behaglig förutom att det blev lite varmt det sista.

Här i Matadi bor vi denna gång hos Yapeco och Augustin med barnen Stig och Signe, deras 6 katter en hund och många hönor. Bernt och jag har fått ett bra sovrum och i deras vardagsrum har jag har inrättat mitt kontor i en hörna.

Middan var serverad när vi kom kl 16. Efter det så installerade vi oss och vilade en stund. Frampå kvällen blev det också här ett rejält kongoregn med åska, Det blev så mycket att taket inte klarade allt så en del kom in. Bernt har sin säng vid fönstret och han höll på att få vattensäng. Här som i många hus finns det inget glas i fönsterhålen. De är utrustade med ett utvändigt galler och invändigt med luckor.

Den kommunala vattenförsörjningen är dålig och lär inte ha fungerat på länge. Regnvattnet tas tillvara. Stig var ute i regnet och tog hand om så mycket han förmådde. Så nu har vi duschvatten i flera dagar.

När det lugnat ner sig med vatten och åska samlade Yapeco hela huset till aftonbön som avslutning på dagen.

När jag vaknade kände jag att magen inte var som den skulle. Jag hade nog svalt någon bakterie som den inte gillade. Den gjort revolt med utlopp både uppåt och nedåt. Det blev rent hus invärtes samtidigt som det blev rent hus på all förmåga att göra något vettigt. Det enda aktivitet jag fick ägna mig åt var att gå till toaletten med jämna mellanrum, för övrigt var det sängläge som gällde. Adele gav mig en tablett som jag skulle ta två vid tre tillfällen under dagen. Jag följde hennes ordination. Intog också vatten i små proportioner vilket accepterades så småningom. Vatten behövs. Det var 30 grader varmt i sjukrummet.

Tutondele kom på förmiddan vi skulle ha genomgång av solcellsförsäljningen. Bernt höll i det mötet. De samtalade om vilka kanaler de kan sälja igenom och nödvändigheten av marknadsföring. Vi överlämnade också en bröllopsgåva till Tutondele. Tyvärr låg hans fru Aimérance på sjukhus för utredning, förmodligen malaria. Eller var det kanske något annat som kan uppstå efter bröllop?

Frampå kvällen återvände livsandarna. En dam som var i Sverige förra året och då var på middagsbjudning i Töve kom och hälsade på och kom väl ihåg den Flygande Jakob som Kerstin bjöd på. Hon sa att den var mycket god och hon hade den färskt i minnet. En av våra volontärer, Nina, kom för att höra hur vi hade det, vi hade även planerat ett möte med dem. Nu kommer Nina att arrangera ett möte den 19 april, då vi räknar med att vara tillbaka i Kinshasa. Emma, dotter till Julienne, kom med en del saker som vi skulle ha med till modern. Ett möte med Nestlé fick vi ställa in.

Den följande natten fick vi vara med om ett rejält kongoregn. Under en timma var himlens fönster öppna och det åskade så husen skakade. Husen har ganska plana plåttak med bara ett tunt innertak så det dånar ordentligt när det regnar. Den timman var det svårt att få någon blund i ögonen men annars var natten en stund av kraftåterhämtning.

På flyget till Kinshasa

Kl 12 lämnade vi hotellet med buss, för en halvtimmes färd till flygplatsen. För att komma in på flygplatsen var det genomlysning av både kroppen och det vi hade i händerna, incheckning, passkontroll och en scanning till för att komma till gaten. Bra att det är koll på resenärerna och att flygplanen är ett fredat område. Något annat är otänkbart. Resenärer med terror i bagaget göre sig nog inte besvär.

Kl 15 tog en annan buss oss ut till planet och halv fyra lyfte vi. Strax efter nio lokal tid ska vi landa på Ndjili i Kinshasa. Turkiet är en timma före oss i Sverige. Kongo, i Kinshasa, har samma tid som vår vintertid, det innebär att Kongo är två timmar efter Turkiet, så flygtiden till Kinshasa blir nästan åtta timmar, med andra ord nästan hela dagen. Våra första timmar på planet tillbringade vi i dvala. Det är skönt och nödvändigt att slappa ibland. Till middag åt vi grillad lax med sallad, bröd och lite annat tilltugg. En måltid som satt väl och fyllde på energibehovet.

Planet vi reser med är inte så stort, ett Boing 737-900 ER, kapacitet för 154 passagerare, men det är nytt och fräscht. Uppskattningsvis är vi 100 passagerare. Hälften svarta och hälften vita. Det är en hel del tomma stolar. Det verkar vara överlag tre stolar på två passagerare. Bolaget har sitt nav i Istanbul. Vart och vartannat plan är Turkish Airlines på flygplatsen och den verkar enormt stor.

Kl 21.03 landade vi på Ndjili flygplats i Kinshasa, med två minuter till godo på tidtabellen. Yapeco har en kille som tar hand om vårt bagage, alla väskor var med. Med den här killens hjälp är det raka spåret genom tull och andra krångligheter. Lite serviceavgift blir det med det är det värt. Utanför stod Yapeco och Dikéns, han var vår busschaufför 2010. De tog oss till Jbam Reny Makuala med fru Adele och deras fem barn. Jbam är advokat. Här ska vi bo två nätter. Så snart vi kommit innanför dörren samlade Jbam oss i bön. En mycket naturlig handling för en kongoles. De var mycket välkomnande och de ville verkligen att vi skulle känna oss som hemma. Vi är lättpåverkade och kände oss snart hemmastadda. Gästvänlighet är något som är gemensamt för alla kongoleser vi mött.

Istanbul

Vår, dvs. Bernts och min, sjätte resa till Kongo började på tisdagseftermiddagen. Kerstin och Renée skjutsade oss till Landvetter. Den här gången reser vi med Turkish Airlines med avgång 17.45 och ankomst i Istanbul kl 21. Resan ska sedan fortsätta på onsdagen kl 15. På Landvetter fick vi den glada nyheten, att om man får vänta mer än tio timmar på flygplatsen ingår hotellrum. Inför det kravet var vi med råge kvalificerade.

På Istanbuls flygplats sökte vi upp flygbolagets kontor och mycket riktigt – efter en timma kom en buss och tog oss till Hilton Hotel. Här har vi haft en vilsam natt och en smakfull frukost som vi intog tillsammans med Isaac, svensk sedan 23 år men ursprungligen från Ghana dit han nu var på väg till för en månads semester. Hans berättelse om sitt forna hemland stämde på många punkter överens med det vi ser och de erfarenheter vi har från Kongo, ett land rikt på naturresurser men med mycket fattiga människor.

Turkish Airlines påstås vara Europas bästa och när vi hade avslutat frukosten tillsammans med Isaac var vi överens om att vi instämmer i det påståendet, eftersom de tar så pass väl hand om sina resenärer när det blir långa väntetider. Priset på flygbiljetten är heller inte att förakta. Vi inhandlade dem på nätet och sparade flera tusentals SEK på att välja detta bolag. En knalle betalar inte mer än absolut nödvändigt. Nackdelen är något längre restider.

Utifrån det lilla vi sett av Istanbul verkar det vara en stad med ordning och reda. Den påstås också vara Europas största. Utanför hotellfönstret fanns en liten sjö, eller kanske en flod, med vackra omgivningar. Husen är i fint skick och här och var sticker minareter upp. Härifrån kan jag se minst sju, men inga kyrktorn. Det är ett muslimskt land. Vi passerade också åtskilliga moskéer på vägen till hotellet. I bussen pratade jag med en familj som var från Kairo. De var på väg från Kalifornien till sin hemstad. De berättade att de var kopter. Intressant. De tillhör en av världens äldsta kyrkor, kanske den allra äldsta. Enligt koptisk tradition kom Jesu lärjunge, aposteln Markus till Egypten och grundade denna kyrka. I dag finns det 10 miljoner kopter och de fick ganska nyligen en ny påve. Det är alltså inte bara den katolska kyrkan med sin Fransiskus 1 som har ny ledning. Kopterna är spridda över hela världen.

Annual meeting, 2013

Lördagen den 16 mars hade Matadi Support Group årsmöte i Immanuelkyrkan i Jönköping. Ett tjugotal medlemmar deltog i mötet. Det var sedvanliga ärenden med genomgång av det gångna årets arbete från skötseln av ekonomin till de olika uppdragen i Kongo.

Årsmötet var nöjda med styrelsens arbete och lade redovisningen till handlingarna. Styrelsen omvaldes men ordförandeposten gick till Lars-Ola Rydberg, tidigare hade Lennart Fridén den posten.  Mesta tiden ägnades åt den verksamhetsplan för 2013 som styrelsen tagit fram. Den finns att läsa i sin helhet under ”Om oss”.

Många utmaningar ligger framför oss men ett av våra mål är att engagera så många kongoleser som möjligt i vår verksamhet. Det måste vara kongolesen som lyfter sig själv och sitt land. Vår uppgift är att vara kunskap- och erfarenhetsförmedlare om entreprenörskap och ge dem verktygen som hjälper dem till utveckling.

Och all utveckling måste leda till att kongoleserna själva bygger ett samhälle som kan tillgodose människors olika behov.

Den 2 april reser Bernt och Yngve till Kongo för en månads arbete. Du kan följa oss här på bloggen genom dagliga rapporter från Kongo.

Ivetofta kyrka

Bernt och jag reste till Bromölla i Skåne söndagen den 3 mars för att berätta om vårt arbete i Kongo. Vi blev välkomnade av kyrkoherde Pia Wiktors och Aina och Anders Nicander, som dessutom såg till att vi fick middag vid ankomsten, kvällsmat efter gudstjänster och tak över huvet under natten till måndagen, frukost, sightseeing runt Ivösjön, förmiddagskaffe och till avslutande måltid, paj och sallad.

På gudstjänsten sjöng fyra flickor med hjälp av kantorn vid flygeln. Bernt introducerade Matadi Support Group och sjöng till gitarrsången ”Sänd mig”. Jag berättade till en power point om MSG:s arbete i Kongo. Lite språkförbistring uppstod, västgötar är inte helt lätta att förstå för en skåning. Men i huvudsak tror jag gick budskapet fram. Lite lång blev min föreläsning också men ingen av de 60 som kommit somnade och ingen gick hem innan Pia hade läst välsignelsen. Några stannade även kvar och drack ett glas äppelcider som församlingen bjöd på i vapenhuset, under tiden fick vi också några trevliga samtal med besökare, bl a några som hade ett starkt engagemang i organisationen FBB (För Barnens Bästa).

När vi var tillbaka hemma på måndagseftermiddagen blev det direkt till styrelsemöte för MSG hos Liisa och Bertil Rickäng i Sjömarken. Liisa bjöd på god och stärkande förplägnad och sedan blev det rapportering vad som hänt sedan förra mötet och förberedande ärenden inför årsmötet. Verksamhetsplaner och strategier inför 2013 lades fast.