Stig, son of Yapeco and Yngve. The place is Air Brussel office in Kinshasa

Gårdagen gick fort och lika varm var den. Vi packade ner våra persedlar och fick nu bättre plats sen Yngve delat ut alla 20 A4-halvpärmar om MSG:s utbildningsmaterial.

Vi har träffat alla vi ville träffa och de kan nu läsa in sig på MSG:s idéer och Focus Business School. Nu fick vi plats med ärenden till folk i Sverige.

På fm körde Augustin Yapeco hans son Stig och oss till Brussels Airlines kontor mitt i Kinshasa. Då åkte vi en boulevard som på en plats mitt i vägen har en minnestavla över Dag Hammar­skjöld som i sep 1961 dog i sina fredssträvanden för Kongo. Roligt att se hans namn. Vi känner oss stolta. Det gick bra att checka in.

Stig 19 år läser juridik och vill gärna studera i USA men sa ”Jag vill komma tillbaka till mitt land som jag älskar.” Vi blev glada över att höra detta. Kongo behöver mycket väl sina duktiga ungdomar.

Yngve och jag åt pommes frites på vår restaurang nära Nzo Binati och hade turen träffa vår favoritkypare en mkt vänlig och glad man.

På em kom parlamentsledamoten Oscar Luthelo Muller för att tala om ekohuset. Yngve tog upp denna idé med Oscar och en minister i regeringen för ett år sedan. Nu hade idén mognat hos Oscar. Han är mkt intresserad och bad Yngve och Yapeco ta reda på så mycket de vet om var man köper material. Det gäller att få tag på rätt solcellsutrustning. Yapeco får kolla i Kongo och Yngve i Europa.

Kl 18 hade Yapecos vän Teddy lovat komma och hämta oss inför flygfärden kl 22.
Hans privatchaufför kom inte förrän kl 19. Kl 18 hade vi via boardingkortet fått det till att planet skulle kunna starta en timma tidigare än vi trott, en mkt orolig timma.
Vi väntade på uppfarten vid de stora grindarna till Nzo Binati. Albert i köket bar ut en liten bänk så vi fick sitta.

Vår snälle chaufför Augustin satt med oss hela tiden. Dickens som var vår chaufför 2010 och Michel i köket satt på marken och väntade med oss.
Vi gick och mötte bilen och kom iväg. Teddys chaufför kör lika tufft som alla andra i Kinshasa. Man kilar emellan där det går, vänder mitt i en kö, tutar mkt och säger ifrån till sina medtrafikanter när det behövs. Vi hämtade Teddy på hans kontor och med honom i bilen kändes det lugnare.

Vid flygplatsen kunde Teddy gå vägar som andra inte får gå och fick oss förbi alla köer.
Den ngt snorkiga damen som kollade våra pass och ifyllda papper bad om en Coca cola men våra kongopengar var slut.

Yngve talade med tre äldre herrar som skulle med samma plan som vi och i lugn och ro kunde vi sitta ner och vänta. Båda flygresorna gick bra, byte i Bryssel till ett mindre plan och det var så skönt känna kylan. Bytte till långbyxor och tröja. På Landvetter blev vi vänligt mötta av Bernt Sköld som efter åtta resor känner att han längtar till Kongo.

Hemma var allt i sin ordning. Sture har tagit hem posten och Ann-Katrin har vattnat blommor. Yngve hämtade och skalade vår egen potatis och egna morötter. Vi njuter av att sitta vid köksbordet igen. Men rätt som det är talar vi om våra vänner och våra resor i Kongo.

När vi summerar månaden kan vi konstatera att vi haft och eller medverkat i 34 möten med en flera eller större samlingar. Vi har rest omkring 110 mil. Därutöver fick Yapeco och Augustin hämta lampor i Matadi, tur och retur 28 mil. Vi har bytt övernattningsplats 7 gånger.

Vi är oerhört tacksamma att vi förutom lite smärre åkommor varit friska och inga olyckor hänt oss. Tack alla ni som tänkt på oss och bett för oss. Vi har upplevt att det betytt mycket för oss. Vi hoppas att det vi påbörjat ska bli ett nytt kapitel i MSG med större spridning och påverkan till målmedvetet entreprenörskap i Kongoländerna.

Vi hoppas lite senare komma med en rapport om hur många och vilka som fått del av sponsringen av solenergilampor. Vi har gett kongoleserna i uppgift att samla in de uppgifterna. Alla lampor har fått en användare. En del har fått köpa på avbetalning. Vi hoppas det ska fungera så pengarna kommer in. Maximalt tre månader avbetalningstid.

Inga-Nora in Matadi

Kl 9.15 åkte Julienne Kukangisa med oss ner till marknaden för att köpa bönor. Hon tog sedan en taxi till Nsanda för att välkomna en nyanställd man, Kasongo.

Vi har med oss jordnötter, sesamfrön och en grapefrukt. Alltsammans har odlats på Nsanda. Lördag när vi varit på Nsanda skalade Julienne och jag jordnötterna med visst bistånd av Yngve.

Vi som fortsatte mot först Kimpese var chauffören Augustin, hans morbror Clement Nyambudi, Yapeco, Yngve och jag. Kl 12 var vi framme med ärenden först till Nganga sedan till Tutondele, där en ung man heter Floden efter missionär Flodén.

Vi kom till Pilotvillan, där Hélén väntade med middag. Överraskningen var pommes frites, inköpta och goda. Vi fick passionsfrukt till efterrätt också mycket gott. Hélén skickade med två missionärsbrev att posta i Sverige. Ett är till Inga-Nora Jervgren och det andra är till Anneli Andreasson. Igår fotograferade jag flickan som fått Inga Noras namn, unga Inga-Nora i Matadi.

Vi fortsatte mot Kinshasa och Clement köpte en god frukt under vägen. Den heter mamosta. Vi körde om massor av bilar lastade med träkol. Utefter vägen finns också kolossala lager med träkolssäckar, det enda man kan elda med i städerna. Veden ryker för mycket och bildar sot. Träkol blir bara glöd.

Vi åkte i god fart och var framme i Kinshasa mellan 17 och 18. På Nzo Binati blev vi väl mottagna förutom att strömmen saknades. Augustin hade återigen huvudvärk och får nu prova Ipréntabletter. Clement hjälpte mig översätta att man bara tar en åt gången och högst tre per dag.

Vi har börjat skriva blogg till ficklampans sken men vet inte än hur fortsättningen går.

Tisdag, vår sista dag i Kongo, finns inplanerat ett sammanträde med en professor för att diskutera ekohuset, som Yngve har skissat och som redan för ett år sedan presenterades för professorn.

För övrigt blir det avstämningar med Nsimba Anderson och Yapeco. Vi kommer att göra en sammanfattning av tiden i Kongo Kinshasa. Vi hoppas kunna checka in i kväll eller morgon via nätet.

För övrigt lämnar vi in vårt pick och pack på Air Brussels kontor i Kinshasa.

One of many choirs at Baobab church

Söndag morgon blev bilen hel igen och vi kunde åka i den till Baobab-kyrkan, en äventyrlig väg dit högt upp i Matadi. Yngve och jag fick sitta på stolar längst fram i kyrkan, där många deltagare hade palmblad i händerna. När flera från andra håll i Kongo hälsats välkomna fick vi komma fram och få högtidlig välkomsthälsning av pastorn Diangitukulu. Alla tycker det är roligt när Yngve säger tack på kikongo; ”Tutondele”. Kukangisa satt bakom oss och översatte predikan. Vi hörde säkert fem eller sex körer sjunga mycket rytmiskt och fint. Efteråt bjöd pastorn oss på dricka i sitt hem. Ordföranden var värd. Vi åkte till Lisanga och åt middag.

Yapeco hade ordnat möte med Rotarys sekreterare advokat Pascal Mutala. Yapeco körde oss till hans adress och vi väntade en stund innan han kom hem i bil. Det var en svår väg att sedan köra upp till hans mycket fina hus. Först var Mutala upptagen av ett par kunder. Vi talade med hans fru Monique som var intresserad av Sverige. När Pascal kunde vara med berättade Yngve om MSG:s arbete i Kongo och att Rotary Ulricehamn, som vill bistå MSG i Kongo, önskar kontakt med Rotary i Matadi för att genom dem kunna förmedla biståndet. Ulricehamn väntar sig brev från Matadi. Det utlovades. Pascal vill hålla kontakt genom Yapeco och önskar att även han blir medlem i Rotary Matadi.

På Lisanga väntade Yapecos dotter Signe. Yapeco och Kukangisa gick i förväg till Ungdomens Hus.

Vi pratade med Signe, tog foton och överlämnade två Alva-änglar, en till Signe en till Augustine.

Det var Signe som ville träffa mig, eftersom vi inte setts sedan 2010. Roligt se henne. Mamma Augustine och brodern Stig har vi träffat innan.

Yngve och jag gick korta vägen till Ungdomens hus, där flera i kommittén väntade. Yngves skolkamrat året 1961 – 62, Samuel, visade på det nyuppsatta innertaket. Pengarna var min födelsedagspresent år 2010.

Samuel berättade sin historia angående Sverige, där han lärde mera om ungdomsarbete och nu glädjen av MSG:s arbete i Matadi. Samuel presenterade alla deltagare, ungefär trettio personer.

De planerar två jubileer; ett för kommitténs bildande år 2000 och ett för de fem år som gått sedan Ungdomens hus invigdes 2010.

Vi talade efteråt med Samuels barnbarn Horly som i sitt arbete i Papa Social vill ha kontakt med försäkringsbolag i Sverige. Yngve vill försöka. Han uppmanade Horly att lära sig engelska om han vill komma till Sverige.

På Lisanga kom Clement Nyambody från Nsanda och jag fick foto på Kukangisa och Clement.

När vi satt och pratade kom Mama Matila med sin son Oscar Luthelo tillsammans med Samuel Nkailu. Oscar Luthelo ordnar möte angående energihus med en professor på tisdag.

Nu vet vi från Edi Diafukana i Luozi att lamporna är slutsålda. Nu kommer alla till glädje.

Pannkakor till kvällsmat söndag kväll, smakar precis som svenska.

Yngve checkar in via datorn måndag kväll och vi lämnar Kongo tisdag kväll. Sverige väntar.

Julienne and Kerstin doing business

Efter frukost idag startade Augustin, Julienne Kukangisa och jag vår resa till Nsanda, familjen Nyambodis lantställe och odlingar. Julienne ville hämta skörd som ska gå till Kinshasa måndag för försäljning. Vi åkte genom Nsanda oktober 2010 på väg till Ingafallen.

Yngve stannade hemma och gick igenom de ekonomiska mellanhavandena med Yapeco.

Ditresan gick bra förutom att vägen också här var regnskadad. Byn Nsanda är långsträckt och i första delen var det marknad med ditresta Matadibor som kunder.

Clement Nyambodi kallade huset i Nsanda för sommarstuga och jag fick gå husesyn. Bra utrymmen.

I huset satt en agronom och ville tala om en odling som en granne på fälten klagat över. Agronomen ska åka upp till odlingarna och kolla en dag.

Vi träffade en vänlig man Baku Jima som kör bil och traktor åt fam Nyambodi. Han bar ut skörden av bönor, majs och sesamfrön i säckar till bilen.

När allt var klart följde Clement och Jima med oss i bilen till ett kontor för rättsväsende angående den klagande grannen på återvägen till Matadi.

Vi närmade oss Matadi och såg den storslagna utsikten över husen som klättrar uppåt och med Kongofloden i förgrunden. Då stannade bilen och hur än Augustin försökte startade den inte igen.

Augustin ringde Yapeco som skickade en god vän med familj i bil till platsen. Vi blev bogserade ända till Lisanga av den vänlige vännen. På em var Augustin med bilens dieselpump till bilverkstad och fick den reparerad, det blir en dyr historia. I vår låneuppgörelse står vi för diesel.

Men vi är tacksamma att vi inte blev skadade och över att stoppet inträffade på denna resa och inte på en längre färd.

Nu märker husmor i matsalen mitt klena ätande och är bekymrad. Men jag blir mätt och mår bra av ris och piri piri. Vi får alltid banan till efterrätt. Bananer skördas året runt i Kongo.

I eftermiddag har vi väntat förgäves på kontakt med Rotarys president. Strömmen gick, så vi satt i skymningen och pratade. Yapeco och Augustin kom och talade om att bilen blir färdiglagad i morgon bitti, och vi beräknar att kunna åka i den till Baobab-kyrkan vid niotiden.

Samuel Nkailu speaking about his activities

På torsdagskvällen kom Samuel Nkailu och hälsade på. Det blev ett kärt återseende och vi hade många hälsningar från Sverige, både skriftliga och muntliga. Samuel har nyss fyllt 79 men är sig helt lik. Full fart varje vecka. Flera verksamheter i Ungdomens hus. Bl a sykurser. Den kristna stödgruppen har öppnat restaurang på två sjukhus i Matadi. De lagar mat där sex dagar i veckan alla jobbar som volontärer. De säljer maten till ett billigt pris till patienterna. Matilas son Oscar Muller som sitter i parlamentet i Kinshasa ger motsvarande 1000:- SEK till var restaurang och månad. En föredömlig politiker. Kongo behöver många sådana.

Fredagen kom. Yapecos fru Augustine kom och hälsade. Vid 10-tiden åkte Yngve o Yapeco till banken, så Yngve har pengar för resten av resan. Det tog tid att få pengar så vi kom iväg lite för sent till det första universitetet Universitet Libre med 1 250 studenter. Yapeco bad om ursäkt för sen ankomst men och alla såg glada ut. Vi togs emot av missionsföre­ståndare Paul Tekasala och fick träffa fem personer till av persona­len, ung och prydlig rektor.

Yngve börjar varje presentation med friskt mod och jag tycker han berättar bra. Nu var det första gången Julienne Kukangisa tolkade. Det är bra att hon tolkar från svenska. Nu betonade Yngve att allt började en gång i Matadi med hans folkhögskolekamrat Samuel Nkailu. Vidare att MSG består av flera entreprenörer som ville dela med sig av sina erfarenheter. Yngve betonade att Sveriges välfärd beror till stora delar på företagarandan. Varje gång talar Yngve om MSG:s tre verktyg: utbildning startlån och uppföljning samt principerna ärlighet, öppenhet, kontroll och resultat.

Rektor påpekade att MSG:s tankar är de samma som gäller för deras undervisning. Han sa vi har entreprenörer men de har inte lärt sig de entreprenöriella grunderna.

Yngve påpekade att det är viktigt att utbildarna har kontakt med långivarna och att lånen ges till rimligt pris.  Att låna ut pengar från Sverige var för komplicerat. Bättre att långivarna finns i Kongo.

På Universitet Libre väntade en tidning på att göra intervju och det togs många foton.

Vi åkte en bra stund inom Matadi som är en stor stad, där husen ligger vackert och klättrar uppför sluttningarna. Vi hämtade Jean Pierre som deltog i MSG:s första kurs i Matadi oktober 2010. Han är lärare på nästa universitet vi skulle besöka, I.S.C./Matadi  med 2000 studenter och tre fakulteter
samhällsadministration , tull och ekonomi. De har också en enkel entreprenöriell utbildning som de nu vill utveckla. Det verkar som att vi kom vid rätt tidpunkt.

Yngve berättade nu i en annan ordning och lika bra. Rektorn här var ännu mer entusiastisk. Yngve talade om att universitetet höjer värdet på kursen och hur viktigt det är med professionella lärare. På båda universiteten talade Yngve om möjligheten med en kurs till hösten med fransktalande lärare. Deltagarna bör bestå av entreprenörer och lärare. Det är viktigt att det tillförs praktisk tillämpning. Utbildningen skall vara en blandning av teori och praktik.

Our house at Lisanga

Efter en lång resdag onsdag med sorgligt slut i en olyckshändelse var torsdagen i Matadi en betydligt lugnare dag.  Men här hörs trafiken kolossalt väl och det brusar ordentligt omkring där vi bor.

Vår chaufför snälle Augustin hade huvudvärk inte konstigt efter gårdagens krävande körning på regnspåriga vägar, men han piggnade till under dagen. Yngve förberedde sammanträden i Matadi och ringde Samuel Nkailu. Nu får vi se om vår första Matadikontakt dyker upp.

Yapeco har tagit andra kontakter som behövs och ikväll anländer Julienne Kukangisa från familjens jordbruk på Nsanda. Julienne är en god tolk.

Vi har ätit frukost och middag hos den vänliga kokerskan, som jag tror var här redan 2010.  Hon kollar inte vad vi äter, så jag kan äta enbart ris och piri piri utan att såra henne. Augustin äter inte ris men allt annat. Här serveras dock inte någon maniok, något som gör ätandet enklare för mig.

En man som sålde korgar nere vid restaurangen kom efter oss, men Yngve sa som sanningen är att vi inte talar franska. Hoppas andra handlar av honom. Några herrar satt och kollade TV utanför restau­rangen. Minns att det var så 2010 också.

Först igår fick vi rum i det stora huset som Yapeco kallar Inga-Nora-huset. Dit upp är höga trappor så jag är mer än tacksam att vi nu bor i presidentvillan, där vi har bra vardagsrum också. Köket är helt tömt på attiraljer så någon mat kan vi inte laga själva. Vi ger Julienne alla paket soppa vi köpte med oss. Hon kan ju svenska, bra med tanke på beskrivningarna.

Hemresedagen närmar sig och det känns skönt, men det har varit givande dagar i Bas-Congo.

Four school girls on their way to the school at CEC

Efter en ännu mer våldsam åsknatt packade vi våra saker och gick för sista gången till Gunnels trevliga frukost. Tisdag kväll betalade vi Robert Diabanza och onsdag morgon gjorde vi oss oskyldiga till Gunnel.

Kl 9⁵⁵ lämnade vi CEC-kyrkans centrum och åkte mot färjan. Där väntade vi från 10³⁰  i över två timmar. Väntetiden förorsakades först av en tjur som envisades med att ligga kvar en bra stund på färjan. Men efter man hällt vatten på den och den fått dricka vatten och sedan bada, lät den sig ledas i land. Nästa projekt var minst femtio säckar ris och socker samt lådor med olja som bars i land en efter en och lastades på en knallgul lastbil. Vi såg ut över den mäktiga Kongofloden när vi väntade, världens näst största flod.

Överresan gick bra och vi startade färden på den väg vi finner besvärligast mellan Kimbemba och Kimpese. Som väl är har vi en mycket skicklig chaufför i Augustin. Han känner också vägen mycket bra och parerar håligheterna skickligt. I en by stannade vi och Yapeco köpte två säckar träkol som vi surrade fast på taket. Bra att ha till matlagningen när strömmen är borta. I en annan by laddade våra kompanjoner sitt maniokförråd. Vi åkte förbi president Kabilas egendom och efter lite mer än tre timmar var vi på den asfalterade vägen till Kimpese.

Vi fick god middag hos Hélén i Pilotvillan. Hon hade till och med kokat potatis. Vi lämnade några brev i Kimpese och träffade Emy Miantezila. Sen körde Augustin säkert och i god fart till dess att vi bara hade två mil kvar till Matadi, platsen vi allra först lärde känna i Bas-Congo. Då stoppdes vi av en svår olyckshändel­se med en timmerbil på väg till Matadi. Lasten bestod av tre stockar cambala.  Antagligen var inte timret fastsurrat ordentligt.

Bilen välte mitt på vägen och chauffören och hans två passagerare dog. Vi kom strax efter att olyckan hänt. Yapeco o Augustin gick och kollade och fann bäst att vi fick åka med en bekant till Yapeco som stod på andra sidan om olycksbilen till Lisanga, före detta missionärbostad, i Matadi. Dit kom vi kl 21, fick en bra bostad i presidentvillan och nu startar dagarna i Matadi efter elva timmar och tjugofem mil på vägen.

The rescued goat

När vi går bort till Gunnel för att äta går vi förbi ganska många getter som är bundna vid var sin påle eller trärot. Yngve såg att en get hade snärjt in sig i tjudret och stod helt nära pålen utan möjlighet att komma något vart. Eftersom vi själva upplever våra varmaste dagar hittills gjorde det oss ont om geten. Yngve löste repet, redde ut det och band fast den igen. Nu kan geten gå in i skuggan och verkar gärna göra det. På kvällarna hämtas getterna av barn i familjen och leds hem till huset.

Idag hade Yapeco planerat möte med folk från universitet. Då passade en minister från Matadi på att komma till Luozi för att träffa universitetsfolk, därmed gick vårt möte om intet. Det blev istället ett brev och i det överlåter vi nu till CEC-presidenten att ta kontakt med universitet vid ett senare tillfälle för vår räkning.

Nu finns det bara 26 lampor kvar och dem tar också presidenten ansvar för och får hjälp av sin och vår chaufför Augustin med försäljningen. De får två månader på sig att sälja partiet. Här går betydligt trögare att sälja, förmodligen brist på köpkraft. Men det är här i samhället utan elektricitet som solcellslamporna behövs mest och gör bäst nytta tror vi.

Alla människor hälsar vänligt. De flesta säger ”Bonjour!” och flera lyfter gärna händerna emot oss. Barnen verkar tycka om att hälsa på oss  med ”Mundele!” (= vitingar).

Så har dagarna vid Kongofloden runnit iväg. Varje dag ser vi något nytt och kvällar och nätter ser vi ingenting i mörkret. När vi gick hem från Gunnel efter TV-nyheter från Schweiz måndag kväll, blixtrade det ordentligt vid horisonten. Vi hörde inte något ljud men det var mäktigt att se palmernas siluetter mot ljuset på himlen. Sedan satte åska och regn i gång här också och varade en bra stund.

I tystnaden sen somnade vi gott. Vi hoppades att åskan skulle ha rensat luften och gjort luften svalare. Men det behövs tydligen mer urladdningar för detta.

One of three Pailotts

Ny vecka, vår sista i Kongo började vi med morgonmöte i de blivande pastorernas lektionssal.  En av eleverna tog sig an oss och undrade om jag tyckte mycket om paillotter när jag fotograferade de tre som står utanför lektionssalen. Jag berättade att vi hade fått veta att Vårgårda second hand ”Hjulet” donerat pengar till dessa inför tiden med ”Apg 29”.  Bra att ha samlingar med de deltagande ungdomarna under palliotterna.

Mötet som började kl 7³⁰ var välbesökt säkert hundra personer. Alla kandidater på pastors-  evangelistutbildningen, personalen på kyrkans centrum var med och båda presidenterna och många fler. Vi sjöng några sånger på kikongospråket med för oss kända melodier. En man ledde sången en annan bibelläsning och bön. En dam hälsade en man välkommen. Mannen i sin tur fortsatte med att hälsa alla bl a de båda presidenterna och vår chaufför Augustin välkomna tillbaka hem.  Presidenterna fick applåder. De berättade vad de uträttat i Kinshasa bl a.

Sedan talades om kommande aktiviteter: retreat för söndagsskollärare, fotbollsmatcher då man ska tänka mer på att träffas än att kämpa mot varandra Sista veckan i mars kommer en särskild kollekt att tas upp till förmån för dem som gått i pension. Personalen på skolkontoret hade arbetat med att städa runt byggnaden. Fler uppmandes att göra likadant.
Vi fick en hälsning från helgens sjukvårdskonferens. Man berättade om ett dödsfall och var kroppen ska begravas. Lendo som vi träffat i Sverige berättade om majoritetspartiets valuppstart inför nästa års presidentval. Körsång i slutet av april inför storsamling i augusti.

Sist bad president Edi Diafuanakana Yngve o mig att resa oss upp för en välkomsthälsning och en häls­ning till Sverige när vi återvänder hem. Yngve fick komma fram och redogöra för MSG:s arbete och presidenten talade om lampförsäljningen som Yapeco sköter i Gunnels hus.

Vi åt frukost hos Gunnel tillsammans med chauffören Augustin. Han var också med vid middagen då vi åt god fisk från Kongofloden. Vi bad Gunnel beskriva snö för Augustin och han blev intresserad av att se snö.

Vi talade om krokodiler som återigen ökat i antal. Augustin o Gunnel berättade att krokdilen lyfter upp sitt byte tre gånger i luften och sedan försvinner med bytet under vattnet. Man har trott att krokodiler är människor som så hatar sina medmänniskor att de förvandlas till krokdiler för att äta upp sina fien­der. Sedan blir de människor igen.

Efter middagen gick vi förbi och såg bygget som kyrkan håller på med. Det blir en stor samlingslokal.
Antagligen lämnar vi Luozi onsdag. Yapeco har börjat sälja lampor och vi hoppas på god fortsättning.

The brown CEC church in Luozi

Söndagmorgon och frukost hos Gunnel Jönsson i Luozi. Lördagskväll hade Gunnel vänligt nog följt oss hem i den ramsvarta kvällen efter god kvällsmat. Det är bra att kunna gå och äta i ett svenskt hem och känna igen sig. Vi åt tom ost.

På väg till kyrkan mötte vi företagaren Daniel Bimpe och hans familj som hade besökt den franska gudstjänsten kl 8.  Vi gjorde studiebesök i Bimpes fabrik oktober 2010.

Kl 10 var vi framme i CEC-kyrkan i Luozi. Detta var dagens kikongo-gudstjänst och till att börja med mkt få gudstjänstdeltagare. En duktig möstesledare och blivande pastor höll i allt som förehades.

Vi sjöng med i sånger med gamla svenska melodier. Vi lyssnade till en barnkör, en kvinnokör och en manskör. Vid ett par tillfällen ställde sig bara en liten grupp damer upp i bänkarna och sjöng, verkligen omväxling.

När en av de äldre evangelisteleverna predikade fick vi av Gunnel veta att predikan handlade om att helga söndagen och ha den som vilodag. Mötesvärden en glad och trevlig relativt ung man hade mycket att bestyra.  Om man tyckte särskilt mkt om ett gudstjänstinslag kunde man gå fram och lägga ett bidrag i en låda. Det var en insamling till byggnadsfonden och till sist vanlig kollekt.

Strax innan kollekten fick vi går fram för särskild hälsning. Yngve fick tillfälle att tala och började med att säga mbote = goddag. Yngve hann med att tal om entreprenörsutbildning och att vi säljer solcellslampor i den snabbupprättade butiken i Gunnels hus. I Luozi finns inte någon elektricitet. Yngve avslutade med att säga tutondele = tack så mycket. På estraden kunde vi se att nu var kyrkan fullsatt. Vi fick hälsa på och tala med flera deltagare efteråt, bl a några som varit med i vår verksamhet i Luozi.

Efter vila åt vi vällagad middag hos Gunnel och pratade Sverige en stund. Nu väntar kvällsmat hos Gunnel och promenad åter till vår bostad i det mörkaset mörkar vi någonsin sett. Men vi har en ficklampa.