Taxin – en Mitsubishi Lancet

De som håller igång Matadi och ger människor möjlighet att förflytta sig är taxiåkarna. De utgör nästan de enda kommunikationer som finns här. Jo, det finns en variant till och det är taxi med motorcykel, eller de som har egen bil. Eftersom Yapecos bil är trasig har det blivit en del taxi och vi har sett ungefär hur den fungerar. Staden är indelad i zoner, reser man inom zonen är priset 400 FC per person, något mindre än en halv USD, passerar man zongränsen dubbleras priset. Taxiåkaren försöker alltid ha full bil, plockar in folk och släpper av efter kundernas behov.

Bilarna är till minst 90 % Mitsubishi Lancet. Man kan förstå att det är en tuff bransch att vara taxiåkare. Resultatet av det blir att bilarna inte är de allra fräschaste. Att en del rör på sig överhuvudtaget får betraktas som ett mästerverk av dess förare. Utan dessa tappra bilförare skulle staden stanna. De är fantastiska dels på att hålla igång sin bil, att många gånger fäktas med sina medtrafikanter och kollegor. Ibland är det så trångt att ett tidningsblad kan få det trångt mellan bilarna. Någon känning blir det ibland, man ser följden, en del bilar är rätt skrynkliga.

Mer vanligt är att det blir meningsmotsättningar och då använder antagonisterna sina röstresurser till 100 %. Förstärket det hela med hjälp av armar och ben. Igår fick vi lämna taxin, vi var rätt nära dit vi skulle, då hade en bilist korkat till gatan och ville inte flytta på sig. Det blev komplett stopp. Häftiga ordväxlingar uppstod hur denna trafiksituation skulle lösas. Lösningen blev att en polisman dök upp och såg till att den som korkat till gatan fick flytta sitt fordon.

Taxiåkarna är också fantastiska till att parera sin bil så att den inte hamnar i de största hålen. Man framför sitt fordon på den jämnaste delen på gatan. Det är gatans beskaffenhet som bestämmer vilken sida man kör på. Staden är byggd på stora kullar vilket gör att det är mycket kuperat och många gator har väldiga backar. Av denna anledning är också taxibilarna helt oumbärliga.

Dagen har vi tillbringar hemma i Yapeco och Augustines hus. Vi har gått igenom del två av FBS materialet. Gjort affärsplaner, prognoser och en del annan planering och skriverier.

View over the Congo river and the bridge in Matadi

På förmiddan träffade vi Samuel Nkailu, Mama Matila och Muditu. Pastor Madiadia, tidigare pastor i Mukimbungu, var också inbjuden av Samuel. Vad jag förstår vill styrelsen för UH att Madiadia ska vara med här. Samuel ser Mukimbungu och pastor Madiadia som en viktig pusselbit i UH:s tillblivelse. Vi har ett gammalt löfte från MSG att vi ska stå för kostnaderna för ett innertak. De hade nu gjort en kalkyl på taket i stora salen i UH. Kalkylen kommer vi nu att lägga fram för MSG:s styrelse. När vi skildes åt fick vi ett knippe bananer. Mycket uppskattat.

Tillbaka till Yapecos kontor för nedladdning av material från FBS. För övrigt förbereda, iordningställande och strukturera material för den andra delen av FBS.

Kl 15 var vi bjudna på middag till familjen Ngimbi. Ngimbi Di Ngimbi  är deltagare i  FBS kursen och pastor i en kyrka som heter Kristi hjälparbetare. En kyrka efter amerikansk mission och ganska stor i Kongo. Vi tog taxi och sista biten promenerade vi. I det varma vädret blev det svettigt. Det var då skönt att slå sig ner på deras altan och blev serverade kall fruktjuice. Efter att ha släkt törsten blev det mat med gående bord. Som brukligt i Kongo var det mycket mat. Det serverades kyckling, fisk både stekt och saltad torkad, kött och korv.

Till denna mångfald av sovel blev det maniok, stekbananer, pommes frites, bröd, och majonnäs med smaksättning av pilipili för den som vill ha starta grejor. För min egen del avstår jag den tillsatsen i maten. Kongoleserna äter rejält när det serveras och tycker att vi mundele äter alldeles för lite. Själv har jag lite svårt att få någon riktig matlust i den tryckande värmen. Det blir mest vatten och annat lättflytande.

Familjen Ngimbi är en stor familj med barn och barnbarn, se bilder, därutöver bodde sex sju släktingar i familjens hus så det var en riktig storfamilj. Innan vi lämnade tittade vi också på hönshuset. Meningen är att det ska utökas med kycklinguppfödning och äggproduktion. Vi hade en mycket trevlig eftermiddag hos familjen Ngimbi. Pappa och pastor Ngimbi var så generös att han gav oss både ägg och betalade taxiresorna med råge.

Théophile is training the participants in win – win. Making business with both parts winning

Förmiddan ägnade jag mig åt att skriva ut det utbildningsmaterial som blir del två av FBS-kursen. Det blev 269 sidor. Yapeco har en mycket bra printer som skriver dubbelsidigt och som är en kombinerad kopiator. Jag skrev alltså ut originalet som han sedan kommer att kopiera och gör det till samma pris som vi fick i Sverige. Skönt att vi kan ta fram materialet här. Del två kommer FBS: kommitté här att starta den 5 maj och hålla på åtta, nio dagar.

Julienne och Bernt gjorde färdigt Certifikaten med namn under förmiddan. Det blev 42 Certificat som vi senare delade ut. 14 deltagare hade varit alla nio gånger och fick en liten ”stjärna” i sitt betyg för den fliten. Deltagarna fick också betala 1000 FC = något mer än 1 Usdollar, för att få certifikatet. Det var ingen som backade på det. Dessutom ville de köpa ett kompendium om entreprenörskap som vi arbetade med förra året för 500 FC. Det finns en hunger och nyfikenhet på den här typen av material som vi inte upplevt tidigare. Vi har inte hört en ena röst om att det skulle vara för dyrt att delta. I genomsnitt har det varit 33 deltagare på samlingarna.

Så var vi samlade vid tretiden för nionde gången och till avslutning. Vi hade bara en lektion kvar och den handlade om försäljning. Strömmen var borta i början men den kom lagom till Julienne började med power point. Théophile, en av lärarna och duktig pedagog i Baobab-gymnasiet, ledde en övning i hur ”win – win”-metoden fungerar. Ett antal deltagare hade tagit med sig lite olika grejor som man kan uppskatta, t ex frukt, flipflop, leksak eller något annat som de hade i en ogenomskinlig plastkasse och bytte osedda. De fick värdera det de fått och fick redovisa om de upplevde ”win – win” eller ”win – lose”. Övningen var kanske något haltande och jag hängde inte med i alla turer, men roligt hade de.

Innan de gick hem blev det fotografering och allra sist något försenad kom det kyld dricka som vi dagen till ära bjöd på.

Pastor Yavengi Diangitukulu receive the solar lamps from Bernt

På förmiddan kom pastor Yavengi Diangitukulu för ett avtalat sammanträde hos Yapeco. Vi var överens om att Yavengi, Yapeco och Julienne kommer att vara de ansvariga i Matadi för utbildningen i entreprenörskap och FBS. De ska nu se till att en andra del blir genomfört under maj månad Tryckningen är inte löst ännu men vi hoppas att de löser det. Vi skissade på ett certifikat som deltagarna ska få i morgon på avslutningen. Det är kutym här att man ska ha ett sådant när man deltagit i en kurs av något slag. Vi kunde också konstatera att minst sju kyrkor är representerade bland våra deltagare. Vi har också med katoliker.

Vi kunde också överlämna ett set solcellslampor till Yavengi, som vi lovade igår, ett paket med fyra lampor. Nu behöver han inte famla i mörker när strömmen går, vilket den gör allt som ofta. Nu kan han använda solens energi for att tillgodose behovet av ljus under den mörka delen av dygnet. All energi är gratis och inga avbrott i arbetet när strömmen går. Det kan knappast bli bättre.

Idag behandlade vi ämnena: nätverk och den stora betydelse kontakter har inom affärsvärlden. Det andra ämnet var marknadsföring som är en stor del av försäljningsarbetet och nog så viktigt för att få sina produkter sålda. Värmen är tyvärr tryckande och somliga har svårt att hålla sig vaken. En somnade idag och tappade allt han hade i händerna, när det nådde golvet blev det en rejäl duns och brak så både den drabbade och vi andra vaknade till. För övrigt ville de sluta en halvtimma tidigare p g a värmen, det tyckte vi var helt i sin ordning.

Meeting hosts

Yapeco har varit en jäktad man under veckan som gått. Han har varit ledare för den kommitté som planerat installationsgudstjänsten. Vi har fått veta under veckan att en sådan här gudstjänst är lite extra. Men att skulle vara så omfattande, innehålla så mycket och vara så länge kunde vi inte föreställa oss. Jag ska berätta en del om den här. Allt går inte att återge.

09.30 började installationen och den avslutades först kl 16. Därpå serverades middag. Kyrkan var fullpackad, 1250 personer.  Det var många inbjuda gäster. Tre stora körer kom från andra orter, kyrkans blåsorkester medverkade och minst fem av församlingens körer.  Pastor Mpedoso från Nzadi och Pozo församlingar i Matadi ledde gudstjänsten. Eftersom många körer medverkade blev det mycket sång.

Pastor Diangitukulu installerades som pastor och distriktföreståndare. Han predikade om nödvändigheten att ha ett mål, att också löpa som en idrottsman som når målet. Intressant för oss var att han refererade till vår undervisning och innehållet i FBS, att ha mål och en målsättning, att arbeta med uthållighet. Diangitukulu blev personlig och vittnade om att han kommer att löpa mot målet med uthållighet för kyrkans bästa så länge han ges tillfälle. För övrig innehöll gudstjänsten de traditionella inslagen som välkomsthälsningar till alla gäster, kollektgång, pålysningar där varje del tar mellan ½ till 1 timma eftersom vi var så många.

Själva installationen började vid tvåtiden och missionsföreståndare Edi Diafuanakana ledde den delen en omfattande ritual med innehåll om uppgifter, ansvar och visioner, en annan läste en lång välkomsthälsning till Baobab kyrkan och distriktet. Förbönen för Diangitukulu med fru leddes av Clement Nyambudi och Fidel Muanda, två f d missionsföreståndare.

På detta vidtog ett moment med många roliga inslag. Det var alla gåvor som skulle överlämnas till den installerade. Takplåt var den dominerande gåvan, kanske 30 till 40 plåtar, stolar, fläkt, frysbox, hinkar och andra kärl och många andra saker. En del brev med förmodligen pengar. Bernt och jag överlämnade ett sådant. Sex damer kom och bar på tjock dubbelmadrass. En hel del mat blev det också. Under tiden spelade blåsorkestern och det gjorde att man dansade fram med sina gåvor.

Jag hälsade från vänförsamlingarna Hökerum och Blidsberg och Bernt hälsade från Immanuelkyrkan i Borås och Pastor Josef Nsumbu. På stående fot kom vi på att Diangitukulu behövde lampor till allt sitt byggmaterial och utlovade ett set solcellslampa. Han får den under morgondagen. Att han behöver ljus i sitt hus vad det ingen som tänkt på. Så det passar bra att vi ger honom ett set med lampor. Vi har dem på lager här i Matadi. Vi hoppas att det kan bli en gåva från Hökerum, Blidberg och Borås. Samtidigt fick jag tillfälle att göra reklam för solcellslampor. Får se om det hjälper Yapeco att sälja.

Efter detta bjöd församlingen på middag. 825 personer blev utspisade. De bjöd på fisk, kyckling, maniok, pommes frites och dricka. För mig var det längsta gudstjänst jag någonsin varit med om. En gudstjänst med ordning och reda, mycket innehåll och stor omväxling. Uniformerade mötervärdar tog hand om och höll ordning på deltagarna, de skötte även utspisningen. Allt var så välorganiserat.

Stig Bakala picking up the eggs

Husets son Stig, fyllde föresten 18 förra lördagen. Han gjorde oss uppmärksam på denna tilldragelse så vi fick ju till att uppvakta honom med ett antal US-dollar. Han och systern Signe har påsk ledigt sedan i går och har det något mer än två veckor framåt. Stig ska avlägga sin studentexamen i år. Signe är ett par år yngre. Innan Stig går till skolan vi sjutiden utfordrar han hönsen, 132 till antalet. Han plockar ur äggen ur värpredena och får omkring 100 ägg om dagen. Tillika student är han också hönsfarmare.

Förmiddagarna går i stort åt till att förbereda eftermiddagarnas undervisning. Idag blev det bara två timmar istället för tre som vi brukar ha. Idag ville de ta lördagsledigt när vi gjort två timmar och vi var alla överens att detta var nog en bra idé, några skulle på konsert i Baobab kyrkan. Vi fortsätter ytterligare två gånger till i nästa vecka. Vi gick igenom affärsplan, hur den fria marknaden fungerar och win – win konceptet, när det fungerar skapar det långvariga affärsrelationer. 29 deltagare kom, lite färre än tidigare, igår var vi 35.

Tyvärr stannade Yapecos bil när vi skulle ta oss hem. Vi fick lämna den i stan. Yapeco ordnade en taxi. När taxigubben fick se att det också var två mundele ihop med två ndombe, ville han ha mer betalt, minst det dubbla. Rena diskrimineringen. Det finns inga sakliga skäl att ta mer betalt för att flytta på en mundele än en ndombe. Det går absolut inte åt mer drivmedel för en person som har vitt skinn än svart. Detta förklarade Yapeco för taxiåkaren och han nöjde sig med de argumenten så vi betalade exakt 800 FC per person och hem kom vi.

Bernt råkade ut för samma beteende när han skulle köpa bananer. Han tyckte att säljaren tog alldeles för mycket betalt. Genom vår tolk framförde Bernt att det var ovanligt dyra bananer och klagade på priset. Säljaren svarade bara att mundele har råd med det priset, och därmed var den affären avklarad. Det blev en win – lose effekt i denna affärsrelation.

Samuel Nkailu

Matondo besökte oss idag. Han har gått vår utbildning och vi har ett visst engagemang i hans verksamhet. Han driver en skola och har 100 elever, förskola och primärskola. Han sysslade också med transporter men den verksamheten hade han lagt ner. Hans rapporter var inte av det mest positiva slaget. Föräldrarna har svårigheter att betala skolavgifterna. De är 10 US dollar i månaden, och är han för tuff emot dem stannar barnen hemma. Det är inte enkelt att vara entreprenör och hur rädd ska man vara om sina kunder. Det är ju ändå dem han lever på. Han måste få barnen att stortrivas i skolan och låta barnen påverka sina föräldrar. Det gäller också att få föräldrarna på sin sida och få dem att förstå att skolavgifterna är ett måste.

Vid halvtretiden var på UH och riggade upp vår utrustning. Strömmen var borta när vi kom men till vår glädje kom den några minuter före tre. Skönt att slippa generatorn, den stör en del med sitt brummande ljud. Julienne gick igenom tre lektioner. Den första var en fortsättning på gårdagens lektioner om – risker och affärer. De andra lektionerna handlade om – du och ditt företag och den tredje om – ekonomisk planering.

Vi hade också en del med diskussioner och då blir det fart, liv och rörelse. De fick också rapportera om sina hemuppgifter. Den verbala framställningen är det inget fel, alla verkar ha talets gåva. Så får vi hoppas att det också följs av praktisk handling. Jag inledde dagen med att betona att det är bara du som kongoles som kan förändra förhållandena för dig, din familj och samhället. Den förändringen kommer genom hårt arbete och ansvarstagande och Guds välsignelse.

Samuel Nkailu var också med oss idag. Grundaren och initiativtagaren till Ungdomens Hus.

Idag kom 32 deltagare, rekordet hade vi i går med 38. Idag behandlade vi ämnena: handlingsplan och riskaffärer. Vi ägnade också en hel del tid till grupparbeten där ämnena var: rätt självbild, rätt attityd, rätta vanor och planera sin tid. När vi började grupparbetena gick strömmen och det började bli lite skumt i lokalen. Då flyttade alla ut för att få bättre ljus.

Efter en stund blev det rapportering och det gör man med engagemang och med ganska bestämda åsikter, ibland hettar det till men man har en hel del humor också som de blandar med allvar i sina inlägg och tar väl inte sig själva på allt för stort allvar. Men det är också skärpa i inläggen. Så blir det applåder och en bra portion skratt. Det hela är både lärande och underhållande. Den kongolesiska spontaniteten är uppfriskande.

Vi hoppas verkligen och betonar det med skärpa att kursen ska resultera i handlingar som gör att de kommer igång med aktivitet som kan förbättra deras levnadsförhållande. En teori och kunskap som inte resulterar i praktisk handling är ju ganska oduglig. De som går den här kursen ska så småningom också själva starta utbildningar i sina respektive kyrkor. Nu är denna kurs bara hälften av FBS materialet och vi kommer att ordna nästa del så fort vi löst tryckningen. Förhoppningen är att det ska göras här i Kongo om det går att få det till rimliga kostnader.

Samuel Nkailu and his grandchild Tsasa Tsumbu

Vi fortsätter att dricka moringate morgon och kväll. Håller det oss friska så är den effekten tillräcklig för oss. Hittills har hälsan stått på vår sida. Allt har fungerat bra med mat och andra ingredienser för att vi ska göra vårt jobb. Enda nackdelen är att det verkar varmare nu är det varit vid tidigare besök. T o m kongoleserna klagar på att det för varmt. Eftermiddagstimmarna blir ganska svettiga men man vänjer sig. Det ingen idé att klaga. Har vi gett oss in i leken får vi leken tåla.

Vi kom till UH vid tvåtiden och hade först ett möte med Samuel Nkailu och hans barnbarn Tsasa Tsumbu, en vuxen stilig man som var president i ett sjukförsäkringsbolag med namn MDAS, förkortat. Tsasa berättade att de har ett samarbete med telefon operatörern Orange. Försäkringsavgiften till bolaget betalas genom att 12,5 % på abonnemangsavgiften  går till försäkringsbolaget. Detta verkar vara en smart företagsidé. Förmodligen inte speciellt kännbart för försäkringstagaren som i gengäld får sjukhuskostnader betalda.

I dag handlade lektionerna om drömmar och visioner och målsättning och sista lektionen blev det grupparbete.  Vi poängterade hur viktigt det är att ha drömmar och visioner. Jag skulle vilja påstå att alla stora händelser i världen har föregåtts av drömmar och visioner. Ursprunget är en tanke eller en snilleblixt som en enskild person tänkt eller fått. De har övergått till drömmar, blivit visioner gett bäraren mod att omsätta visionerna i handling.

Den mest berömda drömmen är förmodligen den Martin Luther King hade och satte ord på. ”Jag har en dröm att de svarta i USA ska få samma ställning som de vita”. 40 år senare fick USA sin förste färgade President. Martin Luther King hade en dröm, satte igång en rörelse i en för många hopplös situation som andra har fört vidare. Nelson Mandela är en annan hjälte som drömde hade visioner och till sist blev visionen verklighet. De här är föredömen som vi samtalat om.

Vi hör ibland en uppgivenhet bland våra deltagare. – Det går inte, det är inte lönt. Det farligaste som kan drabba en människa är när det bara är svårigheter i tankesystemet och uppgivenheten får slå rot. Då gäller det att vända tankegångarna, att få upp ögonen på möjligheterna. Andra har ur svåra situationer drömt och haft visioner och tagit sig ur eländet. Detta måste också kunna ske i Kongo. Men förutsättningen till en förändring är säkert en mental omvändelse, att tänka i nya banor, se möjligheterna, samarbeta och arbeta mot samma mål. Det är ingen enkel väg men nog så nödvändig.

Bernt and Julienne beside the moringa tree

Vi inledde dagen med att dricka moringa-te till frukost. I husets trädgård finns det ett moringaträd. Téet görs på bladen eller fröna, vi fick hackade blad. Det påstås här att det kan bota 300 olika sjukdomar t o m tandvärk. Nu hade vi inga sådana bekymmer så vi kunde inte får det verifierat. Det är också bra för synen, men än så länge är den som vanligt. Man ska till detta bli yngre ju mer man dricker. Vi får se om vi blir igenkända när vi kommer hem om två veckor.

Idag var vi 35 deltagare, tyvärr tog det en timma innan alla var på plats. Dålig stil, som vi försöker att korrigera. En av deltagarna som är pastor i en Allianskyrka har tagit med sig nio av sina medlemmar. Pastorn ser denna utbildning så viktig att han fått sin församling att samla in pengar till utbildningsmaterialet. Denna kyrka har sina rötter i USA.

Vi började med att repetera gårdagen ämnen. Det är lätt att få deltagarna att lufta sin tankar. De fick också redovisa sina hemläxor och många hade gjort ambitiösa arbeten. Idag blev det fyra lektioner. Att spara resurser är ett återkommande tema och hur de sparade resurserna kan förmeras och växa i olika investeringar. Vi kom också in ekonomisk planering. Att göra budget . Att få ett grepp på sin ekonomi. Idag fick deltagarna ett formulär för att skriva sin CV. Och vi hade ström, utom ett litet kort avbrott.