En av gästerna på Hotel Saphir

En något ovanlig händelse inträffade idag. Bernt väckte mig. Han tillbringar normalt fler timmar än jag i sömnens dvala och har därmed ett senare uppvaknande än jag, men idag hände det ovanliga, han väckte mig. ”I Kongo händer det mest otroliga” säger kongoleserna. Det stämmer.

Kl 09 hade vi ett möte med Annicet, José och Joseph medan de åt sin frukost. Jag hade tänkt att vi skulle ta några beslut om arbete och ansvar men så blev det inte. De lyssnade på mina förslag och ville tänka på saken och komma igen, så fick det bli. De for iväg till parlamentet och kom tillbaka vid tvåtiden.

Under tiden fick vi ett intressant möte med Josés bror, Washington Ebina. Han arbetar med familjens biståndsverksamhet i Kongo. Den heter Ebina Foundation, I BZV har de en tankbil som förser människor med rent vatten. De ser till att sjuka människor får sjukvård och på många andra sätt hjälper de utsatta människor till en drägligare tillvaro. Washington hade sitt kontor i hotellets hus och vi besökte honom där, träffade också hans mor. För den som är intresserad, gå ut på nätet och kolla. För övrigt gick vi igenom datorprogram med Myriam.

José berättade en dag om sin farfar som var analfabet. Det var han som lade grunden till familjens förmögenhet. Pappan Charles förvaltade och förmerade den väl och nu är det fem söner som arbetar vidare. De är en förmögen och inflytelserik familj i Kongo. José ville egentligen inte bli politiker men folket ville det. Med den här bakgrunden är José en annorlunda politiker. Annicet var pilot och flygplanstekniker och kunde med det arbetet ha en årslön på € 48 000. Som parlamentariker har han € 10 000. Joseph bor i Dublin men blev kallad hem av folket och vald till politiker. Den här trion är annorlunda politiker. De har fått en stor del av sin utbildning i Europa och sett en hel av världen, fått impulser, fått intryck och tagit det bästa med sig hem.

Strax efter två kom trion tillbaka för att följa med oss till färjan. Där gick vi in i VIP-rummet och vi tog avsked från varandra med förhoppningen att vi tillsammans kan göra något vettigt i Republiken Kongo. De vill senare komma till Sverige för att skriva avtal med oss. Vi har också fått i uppdrag att hitta maskiner för att reparera och underhålla vägar i Kongo.

Vi åkte med parlamentarikernas färja över floden. På andra sidan mötte Yapeco och Bienvienu, efter en 3/4 timmes beslagtagning av våra pass kunde vi fortsätta till Nzu- Binati, packa om våra väskor, fick med oss paket och post till Sverige och sedan fortsätta till flygplatsen Ndjili. Vi tog avsked av vår trogne och gode vän Yapeco och Bienvienu för att checka in.

Kl var 18 och vi var i god tid. Några hjälpsamma herrar dök omgående upp och lotsade oss in. Genomgång av våra väskor. Jag hade tre välförpackade spridare till vår traktor i Nsanda. De luktade lite diesel och fick inte tas med på flyget. Fick rådet att betala muta, det blev $ 10 så gick det bra. Näste man skulle ha $ 50 i muta för att han och en till tvingade till sig tjänster som vi mycket väl kunde göra själva. Han fick $ 40, dumt nog, och därmed ganska missnöjd, men det var jag också. Tråkigt att sådana här dumheter får fortgå på en känd internationell flygplats och i ett land som vill ha utveckling och förändring till ett gott samhälle. Min förhoppning är att någon med kurage och inflytande läser detta och får till förändring.

Flyget skulle gå 22.15 men något krångel uppstod någonstans. Vad fick vi aldrig kläm på, Vi lyfte kl 02 och de här raderna skriver jag på flyget. Just nu har vi 1 timma och 24 minuter till landning i Istanbul. Nu blir väntetiden i Istanbul istället kortare till flyget till Sverige. Inget ont utan det har något gott med sig.

En hotellgäst på fyra ben

Tanken var att vi skulle besökt Myriams kyrka idag men det blev ingen kyrksöndag idag heller. Förra söndagen i Boko hade församlingen rest till en grannby och var inte tillbaka till gudstjänstdags. I dag blev det presskonferens kl 11 och det sammanföll tyvärr delvis med gudstjänsttid.

Vi var på tidningen La Semaine Africaine. Först samlades vi i Josés kontor som han har i tidningshuset, sedan till en angränsande lokal för konferensen, ett 50-tal journalister och fotografer var samlade, en pressrelease var utlämnad.  Annicet, José och Joseph höll tal och bemötte flera politiska spörsmål från journalisterna. Bernt och jag drog en Power Point. Frågorna på vår presentation bemötte våra vänner. De är bra pålästa vid det här laget och kan vårt upplägg.

Tillbaka till hotellet för middag och vila. Där mötte oss en fyrbent hotellgäst. Den är helt tam och spankulerar bland de övriga tvåbenta gästerna. Vet inte riktigt vad den hör till för släkte. Kl 17 skulle vi haft ett möte med våra vänner och tagit en del beslut om arbete och ansvarsfördelning. Nu är kl 18.30 och ingen har kommit. Det börjar kännas att det varit en tuff vecka för oss alla. Troligen därav frånvaron.

Kl 18 var José i TV-nyheterna och berättade om MSG:s arbete på kikongo och kl 20 var Annicet och Joseph och gjorde samma sak på franska. Uppmärksamheten har varit stor om vårt arbete och vi hoppas att det leder till att vi kan få till ett samarbete med olika institutioner och beslutsfattare i det kongolesiska samhället. Vårt arbete bygger på att få ett gott samarbete inte minst med de lokala bankerna. Hittills har vi upplevt en väldigt kraft i draghjälpen och vi har nu ett halvt år framför oss där vi förväntar oss att se resultat av den draghjälpen. ”Förändringarnas vind har börjat blåsa över Kongo” säger kongoleserna själva och vi tror att det är så.

Kl 23 ska vi lyssna på våra vänner i TV.

TV-teamet med en kameraman som saknas

Kl 03 blev det väckning i Madingou, men först kl 04 kom vi iväg. Efter att kört en mil krånglade den bilen igen som hade motorstopp på fredagen. Man bedömde att den inte skulle funka hela vägen till BZV. Vi vände tillbaka och lämnade bilen i Madingou. Vi fick två till i vår bil och var nu åtta personer, lite trångt men det gick. Tre av bilarna var Josés och en var Josephs. Nu lämnade vi en av Josés bilar.

I staden Lutete gjorde vi ett första stop för frukost. Joseph inhandlade baguetter, ost och bananer. Det blev snabbfrukost i bilen. Våra vänner politikerna skulle vara i Parlamentet i BZV kl 10 för en omröstning. De for direkt dit men klarade inte riktigt den tiden. Vi får hoppas att det var kongotid på röstningen så de kunde avge sin röst.

När vi strax före tolv var på hotel Saphir igen hade vi kört omkring 120 mil sedan i onsdags och 170 mil har det blivit för hela veckan. De allra flesta milen på Kongos lervägar så nu har vi en ganska bra uppfattning vad det vill säga att förflytta sig med bil i Kongo under regnperioden. En bekvämlighet i bilarna var AC:n, en ovärderlig utrustning i värmen här. Annars var resorna ingen större njutning. Minst sagt skakande upplevelser att färdas på detta sätt. Vi skulle ha flugit till Dolisie men av olika anledningar gick inte det.

Underbart att komma till hotellet med den komfort som det erbjuder. Efter att avbrutit tystnaden sedan i onsdags med våra fruar via Skype, duschat och tagit på rena kläder kändes det mycket behagligt. På det åt Bernt och jag en tallrik spagetti och köttfärssås. Den satt gott för hungern började ge sig till känna. Senare på kvällen kom personalen med en liten korg med frukt och godis, bra service.

Tyvärr kunde vi inte genomföra två dagars undervisning i entreprenörskap med elever från OSDO. Det är vi ledsna för. 30 Elever hade Myriam förberett. Detta ska vi försöka kompensera på något vis. Myriam har så gott det gått meddelat dem hur läget blev. Planering och hålla sig till den är inte den starkaste sidan bland våra vänner kongoleserna, därutöver inträffar många oförutsedda händelser och krångligheter här. Allt detta tar kongoleserna med stort lugn. Här har man tiden, det mesta går att skjuta på, men vi har en flygbiljett som inte går att boka om, så kl 22.05 på måndag från Ndjili, Kinshasa är definitiv.

Räddning påväg

Under morronpasset förberedde jag vårt avslutande möte som blir på söndag eftermiddag, ev med fortsättning på måndag förmiddag. Det gäller registrering av Congo Support Group, beslut och ansvarsfördelning fram till oktober då det tänkt att dra igång entreprenörsutbildning här i Kongo-Brazzaville.

Efter frukosten startade vi återfärden mot BZV. Lite problem under vägen hör ju till vanligheterna här. Väglaget var inte det bästa. På morgonen kom det mycket regn med dunder och brak av åska. Utanför stan var lervägen hal. Regn i lagom mängd + lera = glashalt. Vår bil åkte i diket. De övriga i sällskapet sköt på och upp den så vi kom på vägen igen. En dikeskörning till utanför Lutete. Bilen bara släppte greppet på vägen, for runt och ner i diket. Denna gång tog sig bilen upp av egen maskin med fyrhjulsdriften. Nästa gång var det motorstopp för en bil. Fel på bränsletillförseln. Det tog en halv timma så var det fixat.

Så kom vi till ett svårt passage, stora vattenfyllda hål. Några senegaleser som hade en vanlig personbil satt fast. De var i Kongo för att köpa getter. 10 stycken låg vid sidan av vägen med hopbundna ben. De var urlastade för att bilen skulle bli lättare. Det hjälpte inte, de satt där de satt. Vi fick köra en kringgående rörelse för att komma förbi och en av våra bilar drog loss gethandlarna. Glada i hågen åkte de vidare till nästa hinder. Att trafikera lervägarna efter ett regn är näst intill omöjligt om man inte har fyrhjulsdrift.

Efter 12 timmars körning var vi framme i byn Madingou, kl 20.30. I denna by är José född och uppvuxen. Folket här blev mycket besvikna över att vi inte stannade här på vägen ner till Mossendjo för att ha ett möte. De lät meddela att om vi inte stannar på återresan kommer de att stänga av vägen. Nu talar folket till de folkvalda tydligt och klart. Det var bara att stanna där för ett möte. Omkring 75 personer hade väntat ut oss. Några påstod att det hade varit minst 400 personer under eftermiddan samlade för att träffa oss men gett upp och gått hem. Mötet hölls i en lokal med jordgolv och plåttak. Lokalen var packad och det blev några korta anföranden av José, Joseph och Annicet. Bernt och jag pratade lite också om MSG. Josés morfar och mormor var med , ett gammalt härligt par. Så kom presenterna fram, de bestod av; en get, papaja, jordnötter, maniok och bananer.

Mötet i Madingou var det sjunde mötet vi haft sedan förra söndagen. Annicet, Joseph och José har alltså ingen partitillhörighet och det finns 13 sådana i parlamentet av 139 ledamöter totalt. Våra vänner är annorlunda, upplever vi, än den gängse bilden av en politiker här. De talar mycket om förändring och att kongoleserna måste tänka nytt och att det är inte fråga om ”vad Kongo kan göra för dig utan vad du kan göra för Kongo” Arbetets väg med utmaningar och entreprenörskap måste till för att ett nytt Kongo ska växa fram. De vill ha förändring. De är vad vi förstår inte barskrapade och satsar egna pengar för att få till förändring. Vår respekt för deras arbete har vuxit betydligt under veckan här. MSG har fått stor uppmärksamhet och vi går in nu i ett planeringsstadie med fördelning av arbete och ansvar. Det är bara genom samarbete vi kan nå resultat. Tillsammans förändrar vi världen.

Vi tog in på härbärge i staden, fick kokt fisk och maniok till kvällsmat, därefter sängdags.

Parlamentsledamoten José Cyr Ebina

Morronpasset inleddes med skopdusch. Efter den fick jag till en modern frisyr. Frisyren kallas hit och dit, upp och ner. Bra på så vis att man inte behöver kam. Våra pinaler kom först kl 08. Man hade hjälpligt reparerat skadan som uppstod vid ombordkörningen på färjan. Idag tog jag en härlig morgonpromenad, faktiskt den första under mina kongovistelser, en aktivitet som Kerstin och jag praktiserar varje dag hemma. Mossendjo är en lugn och trevlig by, mer stad. Jag mötte två bagare som var på väg till sina kunder. Brödet, baguetter, var staplade i var sin skottkärra på ett dekorativt sätt. Och några andra språksamma kongoleser som gärna ville säga något efter det inledande ”bonjour”. Så många ord blev det inte, men jag försökte använda min arsenal av fransk- och kikongoord.

Förmiddagsmötet hölls kl 11. Det var i Borgmästarens administrationsbyggnad. En mycket pampig sådan, nybyggd. 150 deltagare bestående av ledande personer, bychefer och kyrkoledare. Detta är Josephs valkrets och här med omgivning bor omkring 50 000 människor. Det var han som höll i taktpinnen här. Vi gjorde en Power Point-presentation och våra vänner höll engagerade tal i flera omgångar. På det blev det tillfälle till frågor, kritik och önskningar, livligt och öppet. Frågan om läkare togs upp. Det finns ingen läkare på sjukhuset. Joseph redogjorde för sina ansträngningar och de var omfattande. Han har t o m köpt en generator för egna pengar till sjukhuset. Mötet var slut vid tvåtiden och på det åt vi frukost. Maten blev inte färdig före mötet.

Här är det många äldre som känner Bromans. Lekkamrater till Finn, Mourko Jean Jacques, Moulady Aline och Ndinga Rubin. Yvonne Mavidho hade arbetat hos Bromans och bychefen Ngovbili Edvin kände familjen mycket väl. Bland de äldre är svenskarna välkända, särskilt från byn Madouma. I eftermiddagsmötet frågade jag i mitt tal hur många som kände Bromans, ett 50-tal räckte upp handen, ett tjugotal kom fram efteråt och ställde frågor. Medan jag nu skriver blogg har det kommit flera som vill prata om Bromans. Parlamentarikern Joseph har berättat hur mycket verksamhet det var här på svenskarnas tid, som han säger, med kyrka, skolor och sjukvård. Joseph hade själv fått vård av svenskarna. Tyvärr har platserna häromkring blivit avfolkningsbygder. Detta vill Joseph ändra på.

Eftermiddagsmötet kl 16.30 var nog det största under vår vecka här, omkring 500 personer och vi var utomhus. Lagom temperatur även för mundele, molnen gjorde det behagligt. Upplägget var mycket detsamma som på förmiddan. Bernt och jag presenterade MSG genom ett tal. Våra vänner betonade att kongoleserna måste ändra sitt sätt att tänka för att utveckling ska vara möjlig. Ingeting är gratis, det går inte bara sitta och vänta, alla måste ta sitt ansvar och arbeta hårt. De här tre parlamentariker är duktiga talare, engagerade, blandar humor och allvar i en härlig mix och gör sitt budskap levande. Publiken svarar med bifall och applåder. Vår respekt för dem har stigit betydligt under dagarna här. MSG predikar också samma sak, den hårda vägen. Två TV-team har varit med hela tiden på mötena: Det är Brazzavilles nationella TV-kanal, RTC och Lingala facile Direkt TV, DTV från Kinshasa. De intervjuade oss även idag. I MSG har vi formulerat utveckling på följande sätt:

All hjälp måste leda till utveckling. Utveckling är när människorna på plats genom arbete och uppoffringar genererar resurser och bygger ett hållbart samhälle som kan tillgodose människors olika behov.

Efter middag kl 19.30 var avfärd mot BZV planerad med 55 mil framför oss. Resan blev inte av eftersom reperationen var klar först en bit efter midnatt. Vi sov över istället.

De tre parlamentsledamöterna José, Joseph och Annicet

Kl 05 kom Judicael, vår tolk, och sa att det var dags för avfärd till Mossendjo. Vi gjorde oss snabbt resklara. Det var inte så brått visade det sig. Kongotid gällde. Annicet, Joseph och Myriam hade kommit. Vi pratade om våra spörsmål i MSG och berättade om oss själva. Mycket viktigt för att bilden ska klarna, att de ska få de rätta signalerna och förstå sammanhangen. Josephs farbror Pascal Lissouba var President i Republiken Kongo åren 92 – 97. Joseph kom som flykting till London och har sedan bott många år i Dublin, där familjen bor. Han blev kallad av människorna här att komma tillbaka, gjorde det och blev vald av folket i Mossendjo till parlamentet som vill ha förändring i Kongo. Våra vänner satsar också av egna medel för att det ska hända något.

Så småningom kom hela gänget som skulle med: livvakter beväpnade med Kalasjnikov och pistol, sekreterare och TV-team. Vi åt frukost och sedan bar det iväg i tre fulla bilar, då hade klockan hunnit bli 07.00, senare tillskott med ytterligare en bil. Ganska snart blev det lerväg och det förblev det med några få asfaltsbitar tills vi avverkat de 55 milen. En bit väster om BZV i en by mötte vi två kineser som blivit rånade på morgonen. En kvinna i byn varnade oss väldigt för att vi skulle förstå hur farligt det var. En av våra livvakter satt i framsätet i vår bil och han gjorde iordning sitt skjutvapen. Här spar man förmodligen inte på krutet när det gäller att stävja kriminell verksamhet. Inget hände som väl var. Vi var framme kl 02.15 i Mossendjo. Då hade vi gjort åtskilliga stopp för att kissa, äta baguetter och fylla på vattenbehovet, in och ut ständigt flöde där det är liv. Bara en punktering och den inträffade kl 00.30. Ett fotstöd på vår bil, en Nissan-jeep, lossnade i ena änden och fick skruvas loss.

Vi gjorde ett stopp i en by där Katolska Kyrkan har ett högkvarter. Vi fick ett möte med förre ärkebiskopen Jean-Claude Makaya-Loemba. Han bjöd oss på ett litet mellanmål. Jean-Claude höll nu på att starta ett gymnasium i Point Noire och ville där etablera ett entreprenörsprogram. Han vill att vi ska ta ansvaret för detta program. Kan de ställa upp med en lärare som är intresserad så kan denne vara med i vår utbildning av lärare i entreprenörskap.

Vi fick ta färja over floden Louesse. Det var fullmåne och den lyste upp den mörka regnskogen. Tre tonåringar skötte färjan. Den går normalt inte under mörker men våra vänner hade ringt dem och de ställde upp. De drog över med ett vajerspel. Det blev tre bilar första vändan plus allt folket. För att vi skulle komma torrskodda i land på andra sidan lade killarna ut en bräda som vi gick i land på. Alla klarade balansakten. Färjan återvände för bil nr 4. När den körde ombord fick styrningen en skada. Det var bara att stanna på landbacken och reparera. Några paddlade tillbaka för att stanna kvar och hjälpa till. De var här kl 08 på torsdagen. Vi hade alla våra grejor i den bilen. Det innebar ingen dator och toalettgrejor.

Efter 40 mil var Bernt, Judicael och jag ganska möra i baken. Vi åkte i en jeep som hade hårda säten och stötdämparna var ur funktion vad vi kunde förstå. Vi framförde våra bekymmer och fick byta till en Nissan-jeep, nästan ny, underbart. Den något tilltygade baken var rehabiliterad vid framkomsten. Vi passerade platserna Kinkala och Kimbendi. Våra vänner säger att här startade svenska missionärer 1909. Joseph har pratat om familjen Edvin Broman i byn Madouma och i natt såg vi det hus familjen bodde i.

Vi har inte haft någon internetuppkoppling sedan vi lämnade BZV, därav tystnaden.

Morgonkaffe med Annicet, José och Joseph

Under morronpasset skrev jag ner hur vi vill starta upp verksamhet här. Innehållet går mycket ut på att det är kongoleserna själva som ska sköta utbildningen och verksamheten här. Vi arbetar stödjande, med utveckling av utbildningsmaterial och andra delar i verksamheten och med kontroll med besök här två gånger per år. Slutklämmen på dokumentet i nästa stycke.

”Vårt upplägg hand i hand och sida vid sida skall vara vägledande. De tre verktygen skall användas fullt ut: Utbildning, startlån och uppföljning. Principerna: öppenhet, kontroll och resultat skall tillämpas och genomsyra verksamheten och alla måste arbeta under de principerna.”

Dokumentet mejlade jag 06.35 till Bertil Åhman för översättning. Den kom med vändande post och 09.06 var den här på mitt skrivbord. Tack Bertil för din snabbhet, för dina goda råd och tack alla ni andra som översätter och hjälper oss på olika sätt. Tack särskilt till er som knäpper era händer och ber för oss. José sa till mig häromdan ”vi ber och tror på Gud, utan honom kan vi inget göra” var och en får värdera hans uttalande, men jag är övertygad att tron ligger djupt rotad i människorna här och är en självklarhet. Varje samling vi har, ingen har varit ens i närheten av någon kyrka, så börjar man och avslutar man samlingarna med bön.

På förmiddan kom Annicet, José och Joseph för ett litet möte. Vi överlämnade startdokumentet. De läste och begrundade. Första kommentaren var, och vi var helt överens om den, att vi ska samarbeta, ett projekt som bara kan lyckas om var och en tar ansvar genom att utveckla ett gott samarbete och alla bidrar med vad de kan. Våra vänner tillhör inget parti. De har drivit sina egna kampanjer och är valda av människorna i sina respektive valkretsar.

Vi skulle idag rest till Mossendjo, Josephs valkrets, tror att det är 50 – 60 mil dit, fått lite olika uppgifter om avståndet, men bilarna vägrade. Inget att förvånas över. De lever ett hårt liv här. De var på reparation och blev tydligen inte färdiga idag. Det blev i slutändan ingen resa. Både bilarna och vi mundele fick således en vilodag. Vi ska troligen resa tidigt i morgon bitti och blir borta i två dagar.

När Annicet har presenterat Bernt och mig har han vi några tillfällen kallat oss för ”svenska missionärer”, en titel som vi inte är förtjänta av, men känner oss hedrade av. Min uppfattning är att Annicet vet att den titeln står högt i kurs bland människorna. Svenska missionärer har lämnat så mycket gott efter sig och nu fick Bernt och jag sola oss i den glansen. Minnet av svenska missionärer finns bevarat hos många kongoleser. Detta får vi nu skörda frukten av på olika sätt, en stor tillgång.

Presentation av Matadi Support Group i Kitelé.

Bernt och jag kunde njuta av en god hotellfrukost vid åttatiden. Våra vänner politikerna sa att vi skulle lämna härifrån 8.30 och vid detta klockslag var vi färdiga för nya upplevelser, men ännu en bra bit på förmiddan hade vi inte sett till någon. Det var nog tufft även för dem igår. De behöver ta igen sig. Det är dem väl unnat. Då unnar vi oss detta också.

Kl 12 kom våra vänner politikerna till hotellet. Vi började med att diskutera vägmaskiner till vägarna vi använde på söndagen. Annicet har ambitionen att köpa in maskiner till vägunderhåll. Ett verkligt stort behov på alla lervägar och en förutsättning för att det ska vara meningsfullt med entreprenörsutbildning i byarna vi besökte igår. På de vägar som finns idag går det knappast att transportera produkter från dessa byar.

Kl 13 for vi iväg till byn Kitelé som ligger 5 mil från BZV. Först besökte vi Borgmästaren, första kvinnliga vi träffat på. Välkomsthälsningar och presentationer, sedan samma sak hos landshövdingen som hade sitt kontor 500 m från Borgmästaren. Han redogjorde om sitt län, att där är bördigt och lämpligt för jordbruk och fruktodling. Han avslutade med att säga att den största tillgången är fred. Endast 22 000 bor i hans län.

Kl 15 var det möte i en samlingslokal. Utanför möttes vi med sång, dans och trummor, en gammal tradition när det kommer främmat. Samlingssalen var packad och nästa lika många till i fönsterhål och utanför, ungefär 300 personer. De eldiga talen upprepades och här var det José Cyr Ebina som var den som ledde eftersom detta var hans valkrets. Mötet inleddes med bön av en kvinna och en man avslutade med bön, däremellan var det många inslag. Jag och Judicael, min tolk, drog en Power Point om MSG:s arbete. Många i publiken ställde frågor både till politikerna och till oss. 13 byar var representerade, lika många uniformerade bychefer var med, däribland en kvinna, hon blev särskild uppmärksammad. Ett TV-team var också med.

När vi skulle åka hem var det Bernt och min tur att få presenter. De bestod av fyra levande höns, jordnötter, ananas, sötpotatis, maniok, foufou och bananer.

Efter detta besökte vi ett jordbrukskollektiv, där fyrtio familjer bodde och arbetade. De hade hönseri, fiskodlingar och växtodlingar, egen skola och läkare. Ett projekt som varit igång i ett och ett halvt år. Staten har stått för anläggningen men köps av kooperativet efter hand. Det blev en samling i deras skola och informationsutbyte, också här fick vi presenter, 200 ägg och fem kålhuvuden.

Påväg tillbaka till Boko, ca 10 mil på lerväg.

Vi kom till Boko vid åttatiden på lördagskvällen, efter att åkt 15 mil från BZV. Vi åkte i tre jeepar och alla hade hasarden på som ett tecken att en delegation är på väg. Varje parlamentsledamot har två beväpnade livvakter varav en är chaufför och sedan två sekreterare. Så vi var ganska många som tog in på ett härbärge här i staden Boko. Härbärget ägs av Annicet och är en bas i hans valkrets, som består av ett 25-tal byar. Efter en stund serverades middagen, vi diskuterade upplägget här i Boko och på det var det läggdags.

I morgonprogrammet ingick dusch med skopa och frukost. Därpå skulle vi åkt till kyrkan här i Boko, men församlingen var sedan igår i en grannby och hade inte kommit tillbaka så gudstjänsten här blev inställd. Kl 11 var annonserat ett möte här i Boko, i ett folkets hus.

Vi möttes av sång till trummor och dans, några bar masker, mest yngre med på denna aktivitet. Så bänkade vi oss tillsammans med Annicet, José och Joseph på podiet. Lokalen var proppad och lika många i fönsterhålen och utanför, uppskattningsvis 200 personer. Vi är alltså i Annicets valkrets och det är han som har initiativet och är den tongivande. Alla tre höll eldiga tal med mycket bifall och dialog. En lokal kvinnlig partikamrat höll välkomsttal och en annan kvinna bad för oss. Offentlig bön i Kongo är inga kortisar, den är omfattande. Den avslutande bönen hölls av en man.

Tillsammans med vår tolk, Judicael, drog jag en Power Point efter en del krångel med att få tekniken att fungera och att ha bytt projektor. På det blev det frågor som vi försökte svara på. Mycket intressant att se hur politiker möter sina väljare. Det var också frågor till våra vänner, politikerna. Det fick stå till svars för vad de gör och inte gör.

Nästa möte var i Mbandza Kaka. För att komma dit fick vi åka tre mil på lerväg som mest bestod av djupa hål och diken, en del vattenfyllda. Vi hade fyra kraftiga jeepar och vår jeep blev stående i en vattengrav. Många slängde av sig skorna, kavlade upp byxorna och hjälpes åt i leran. Här var det inga ledsamheter. Vi fick gå ur bilen. Med bogsering och många som sköt på var bilen återigen rullande. Andra stoppet var i en brant backe. Det hade kommit ett lätt regn och regnvåt lera och bilar går inte bra ihop. Alla fick lämna bilarna, ta bra fart innan backen, försöka hålla hastigheten till krönet och efter några försök av varje bil så var alla uppe, påstigning och iväg. Vid sista stoppet hade det hunnit bli kolmörkt. Då låste sig ett framhjul på en av bilarna. Det tog styvt en timma att reparera. Åskan lyste upp himlen, men det höll upp och under tiden hade vi bra samtal med våra vänner. Detta var lite samlad rapport om väg och transport. Utöver detta var vi ganska omskakade när vi var tillbaka i Boko kl 22. Då hade vi kört nog ett tiotal mil på lerväg.

Kl 15 var vi i Mbandza Kaka och 2-300 personer hade kommit till. Här blev vi också välkomnade med sång och dans. Mötet var utomhus i skuggan av stora mangoträd. Upplägget var detsamma här som i Boko. Fem byar var samlade med sin uniformerade bychef. Byrådet satt vid en särskild bänk och en sekreterare skrev protokoll. Ett TV-team var med på alla mötena. Bernt, Judicael och jag berättade om MSG. På morgonen såg vi på TV lördagens inspelning och även på kvällen när vi var tillbaka i Boko. Programmet gick tydligen i repris. Här var flera bybor framme och talade, lika många kvinnor som män och kvinnorna utmärkte sig här genom att säga ifrån vad de tyckte, de hade skinn på näsan. Jämställdhet och demokrati är på gång. Bychefen berättade för oss att skolan här var byggd av svenska missionärer 1959. Han sa att hon hette Marianne som byggde skolan.

Sista och största mötet var i Mfouta. 400 personer var samlade, också utomhus. Vi började 17.30 och höll på till kl 19. Programmet upprepades. Därutöver fick Annicet presenter. Han fick två levande tuppar och en säck foufou, förädlad maniok. Vi hade dem i vår bil till BZV. En hel del sång ingick också i mötena. Möten i Kongo är levande möten.

Åter i BZV var vi kl 2 på natten. En lång dag med många fina möten och upplevelser.

Möte med Brazzaville-parlamentarikerna Annicet Gomas, José Cyr Ebina och Joseph Tsalabiendze.

Det blev tidig frukost på Nzu-Binati som vi avslutade med bön för dem vi tar avsked från i Kinshasa och resan till Brazzaville. Direkt efter for vi till färjeläget för att ta oss över floden. Men det var lättare sagt än gjort att ta oss ur landet. Yapeco höll i detta arrangemang. Han fick våra pass och fick besöka tio kontor och skriva under på åtta ställen. Här kan man tala om en väl utvecklad och påkostad byråkrati. Hela proceduren tog två och en halv timma. Bernt och jag hann ta en liten tupplur. Makedika Bienvenue, som skjutsade oss, har en Toyota Rav4 med luftkonditionering så vår sömn fick vi i en bekväm temperatur.

Färjan var betald av våra inbjudare i Brazzaville. Vi hade dessutom en överste som ledsagare och när vi väl kom på färjan, en mindre båt, vi var 20 passagerare, gick det undan. Båten hade en Yamaha 100-hästare i aktern och kaptenen sparade inte på krutet. Alla var tvungna att ta flytväst. Båtturen tog 10 minuter.

På Brazzaville-sidan var det ett väldigt ståhej och de överraskade oss verkligen med sitt mottagande, nästintill kungligt. Tre parlamentariker hälsade oss välkomna med lika många TV-fotografer och ett antal journalister. Myriam Mbama var också med och vad vi förstår ska hon vara med oss hela tiden. På det kördes fram en stor svart Jeep som tog till hotellet, en hotellstandard som vi aldrig varit i närheten av vid våra tidigare besök i Kongo. I våra principer ingår att inte betala mer än nödvändigt för att sova och äta. Swimmingpool på innergården och där badas det för fullt. Här blir vi bjudna på allt och då har inget emot att bo flott.

Här på hotellet blev det ytterligare en TV-inspelning och intervjuer och jag berättade lite om MSG och varför vi kommit till Brazzaville, en uppföljning av sverigebesök från Brazzaville i höstas och inbjudan härifrån. Vi har just avslutat ett planeringsmöte med parlamentarikerna vid poolkanten. Annicet Gomas hade en genomgång av programmet under veckan. De övriga parlamentarikerna är José Cyr Ebina och Joseph Tsalabiendze. De var också noga med att betona vår säkerhet under deras beskydd.

Vi ska resa till BOKO kl 17 och skickar den här bloggen innan. Jag vet inte om vi kan få uppkoppling där. Vi är tillbaka i Brazzaville i morgon kväll.