Under frukosten en liten solskenshistoria av Emy, han med bl a gatubarnen: – Jag mötte en kille häromdagen som jag tyckte jag kände igen, gick fram till honom och började prata med honom. Det visade sig vara ett av de f.d. gatubarn som jag haft i min verksamhet. Då utmärkte han sig för att vara stökig, besvärlig och duktig på att stjäla. Nu var han utbildad polis och berättade att idag vet han vad som är rätt och fel och att han vill vara en god polis. Ett fint resultat av Emys verksamhet.

Efter frukosten gick vi några hundra meter upp till IME-sjukhuset. Sjukhuschefen Dr Thea Luzaisu tog emot oss och gav oss en kort introduktion. Vi överlämnade en penninggåva från David Norén. Ett resultat av sålda fotomontage. Foton tagna i Kongo förra året. Hela fotosamlingen finns på hans hemsida: http://davidnoren.se Guidade runt gjorde Emanuel Milango, administratör. Sjukhuset ägs och drivs av sex kyrkor. Vi träffade barnläkare Mbala som också har ansvar för sjuksköterskeutbild-ning¬en. Man har även specialistsköterskeutbildning.

Vi såg protesverkstaden, en kombinerad snicke¬ri- och mekanisk verkstad. Vi gick igenom ortopedavdelningen. Den är ständigt fullbelagd, förklaringen är att Kongos största väg, Kinshasa – Matadi går alldeles förbi sjukhuset. Olyckorna i trafiken är många. Ingen som rest något på Kongos vägar förundrar sig över alla olyckor. Det finns många orsaker, många bilar är i dåligt skick. Bilbesiktning finns men den är knappast värd namnet. Man åker i och på bilarna på alla möjliga sätt. I dag mötte vi bilar där man satt på motorhuven eller längst upp på ett högt lass med benen dinglande utmed sidorna eller står i öppna dörrar på sidorna eller bak på skåpbilar. Undan går det också när man kör. Då verkar det som man har klocka och inte tid. Bilförsäkring måste man ha men för skadorna som hamnar på sjukhuset betalar sällan försäkringsbolagen. Den kostnaden får bilisterna själva stå för. Alla får betala för sin sjukhusvistelse.

Mat och tvätt för patienten får de anhöriga stå för. Det finns ett särskilt kök för detta ändamål. Totalt har sjukhuset 400 bäddar men de är inte fullbelagda. Många har inte råd med sjukvård. Därför dör många människor av sjukdomar som går att bota. De har inga pengar till vård. En annan orsak är att man delat in landet i Sjukvårdsområden och byggt sjukvårdsinrättningar på olika ställen. Upptagningsområdet har på vis blivit mindre och det är bara de svårare fallen som kommer till IME. Ett flygplan fanns också tidigare som skötte längre sjuktransporter men det finns inte längre.

Vi såg tandläkarmottagningen med fyra behandlingsrum som är en gåva från Svenska Missionskyrkan. Vi gick sedan igenom avdelningen för sjukgymnastik. Chefen hade delvis fått utbildning i Sverige på Lundsbrunn och talade en del svenska. Sjukgymnast Eva Mårtensson har arbetat här med rehabilitering. Hon var också pilot och pastor i Kongo.

I laboratoriet finns Bas-Kongos enda blodbank i ett kylskåp. På barnavdelningen delade Barbro ut gosedjur till många barn och lämnade det som blev över till avdelningschefen. Man har fem operationssalar och utför sex operationer per dag. Sida och Svenska Missionskyrkan byggde och utrustade ett hus för medicintillverkning under slutet av 80-talet. Verksamheten lades ner i brist på pengar under kriget och plundringarna på 90-talet. Verksamheten kommer inom kort att tas upp igen. Denna verksam borde kunna läggas ut på en entreprenör. Jag tror att kyrkan behöver entreprenörer som kompletterar deras verksamhet. Kyrkan är inte bra på att styra allt. En reflektion efter rundvandringen på IME av en entreprenör. En knalle från Sjuhäradsbygden.

Efter fikat på gästhemmet började resan mot Kinshasa. Vi hade 22 mil framför oss på bra väg och lagom temperatur även idag. I två tullstationer betalade vi vägavgift. Fyra gånger blev vi stoppade av polis. På ett ställe var polisen förstärkt med militär, unga pojkar som var beväpnade med automatvapen. De begärde 30 $ för att få passera. Våra chaufförer vet hur man ska hantera sådana här lägen. De prutade ner till 1.75 $. Vi knallar tyckte det var en strålande affär de gjorde upp. Det blev en applåd. Mellan 20-30 stannade bilar passerade vi. Reparationerna utförs mitt på vägen. Där bilen stannar där reparerar man. Reparationerna är vanligen däckbyten men även reparation av motorer, växellådor, kardaner och andra vitala delar. I en nerförsbacke hade ett stort treaxlat släp lossnat, farit iväg och spärrade nästan hela vägen. Det var på håret att vi kom förbi. Man är ju tacksam att man slipper möta sådana ekipage.

På ett ställe hade en lastbil hamnat upp och ner. Chauffören låg och sov på bilen, alltså på undersidan. Han tog vurpan tydligen med lugn och väntade på bättre tider med bärgare. Man ser också många skrotbilar ofta uppställda i byarna. Vi frågade en kongoles varför de inte ser till att bli av med skrotet.- Många vill visa att man en gång haft en bil själv eller farfar eller morfar. Så fick vi den frågan utredd. Jag är övertygad att det finns ett stort behov av bilverkstäder som kan serva bilarna. Bilfärderna skulle bli betydligt angenämare om man slipper de här stoppen. Filosofin att köra så länge det går är inget att rekommendera. Beviset ser vi på Kongos vägar. Det är bättre att serva bilen som tillverkarens tänkt sig. Jag hoppas att kongolesen på sikt kan ta till sig denna tanke. För vår del fick vi punktering nummer två under denna resa. I branschen finns säkert utrymme för många entreprenörer.

Andra iakttagelser under vägen var en stor boskapshjord. Hugo som har nära till skämtet påstod att han räknade alla benen och delade med fyra och kom fram till 200 djur. Hugos skämt stämmer för det mesta och det gjorde de nog här också.