Klockan 02.00 var det uppstigning. Nattens sömn var kort och dessutom av dålig kvalitet. Efter en timma var Kerstin och jag på väg till Lars-Ola. Hans fru Lena tog oss tre till Borås där de övriga stod och väntade utanför Immanuelkyrkan. Daniel och Sara, Hugo och Ritvas son och dotter, skjutsade oss till Landvetter i två bilar och en släpkärra. Släpkärran var lastad med 396 kg i 21 väskor. Därtill kom handbagaget som ingen vägde. Tur att inte allting kollas. Vi hade alltså tre väskor för mycket men 18 kg tillgodo i vikt.

Vid incheckningen lyckades Bernt förvandla en väska till handbagage. Det var den väska som Elisabet Nsumbu kom med när allt var packat på måndagseftermiddan. Nu hade vi 2 väskor för mycket men vikten tillgodo ökade ju med 10 kg. Det blev stopp för Hugo i in checkningen. Han hade de här väskorna som vi inte fick ha med oss. Hon som skötte incheckningen sa att ni får betala ca: 1 500:- per väska. Det beskedet kändes tungt. Väskorna innehöll fotbollar till Emys killar och tjejer i Kimpese, några skulle också vi ge som invigningsgåva till Ungdomens Hus i Matadi.

Hugo och Ritva gick och stärkte sig med lite kaffe. När Air Bryssel öppnade 05.30 var Hugo där med assistans av Bernt, han som omvandlat bagage till handbagage, och Lennart. Hugo berättade den fantastiska historien om fotbollskillarna i Kimpese. De blev så tagna av denna historia så Hugo med assistenter fick gå tillbaka till incheckningen och kolla exakt hur mycket vår totala bagagevikt var. Vi hade som sagt 27 kg tillgodo efter Bernts förvandlingsnummer. De två väskorna med 40 nya och 20 lätt begagnade bollar vägde 25 kg. De fick med sig en skriftlig handling som intygade att vi inte hade överlast. Tvärtom vi hade underlast med hela 27 kg.

När damen i Air Bryssels kontor sammanvägde detta dokument och Hugos tidigare framställning föll hon till föga och sa – ni får ta väskorna och det kostar inget extra. På långt håll kunder vi se vilket besked Hugo hade fått. I morgon får killarna och tjejerna i Kimpese 50 bollar. Underbart!

Packningen i måndags var för övrigt ett under. Ingen av trodde att vi skulle få in allt under locken på våra väskor, men det gick till allas förvåning. Varenda pryl fick vi med. I vårt bagage har vi: medicinsk utrustning, fotbollskläder till två kompletta lag plus ett antal par skor plus 69 nya jubileums T-shirts från SVIF:s 70-årsjubileum, ett oräkneligt antal medaljer att pryda blivande segrare med i tre valörer guld, silver och brons, komplett bestickuppsats till ett stort kalas, böcker till ett bibliotek i Luozi, almanackor och material till söndagsskola till en församling i Sundi Lutete, dessutom en hel del dollar till ett antal mottagare, till detta kommer en del privata grejor för dagarna i Kongo, tandborste o dyl.

Nu går vi in för landning i Douala i Kamerun. Vi flyger med en Airbus 330. Plats för 300 resenärer, men vi är nog inte mer 200. Från Bryssel till Douala är det 524 mil. Vi har 113 mil kvar till Kinshasa.

Det tredje undret är Jennys pass. Visum för henne fick sökas i Sverige. Skickades tillbaka till Chile den 13 sept. I torsdags var det spårlöst försvunnet mellan Sverige och Chile. Det finns ju många ställen däremellan. Halva torsdagen gick åt att söka och finna alternativa lösningar med ambassader. Inga av våra geniala lösningar accepterades. Postverken i Sverige och Chile skyllde på varandra. Man ska nog inte använda dessa aktörer med sådana uppdrag. Den enda hjälpen från svenska posten var ett gott råd från Ulricehamn. – Säg till Jenny att gå till sitt lokala postkontor i Santiago. Hon gjorde så, uppgav kolli id, färg och annat utmärkande. – Kom tillbaka om en timma. Är tillbaka om en timma och får beskedet. – vi har hittat din försändelse kom tillbaka i morgon så får du passet. Är tillbaka på lördagen men inget pass.

Nu är det en vardag till innan flyget går på tisdagsmorgonen. Jenny går till postkontoret på måndagen och ämnar sitta där till passet kommer. Passet fick Jenny i sin hand 15 timmar innan flygavgången till Johannesburg. Resultatet är en kombination av bön och mänskliga ansträngningar. Samarbete ger resultat. Detta var lite tankar på flyget mellan Bryssel och Kinshasa. Just nu passerar vi ekvatorn och mörkret har lagt sig över Afrika. Detta är dagen då vi alla i gänget utom Hugo för första gången ska trampa Kongos jord.