Så är det sista dagen i Matadi. Uppstigning 06, kallduschen gör att man är effektiv och den blir inte längre än nödvändigt. Vi packade våra väskor, vilade och gick till frukosten. Körde ut de sista dokumenten och röjde av skrivbordet, lämnade tillbaka printern. Vi hade ett gäng med barn som lekte och sparkade boll utanför vårt hus. Vi blev ganska bekanta med dem och vi lärde dem att säga ”hej hej” och upp med handen.  Bernt hade också pennutdelning en dag. Vi ställde upp dem på rad och gjorde utdelningen under ordnade former. De kom nu och sa ”hej hej”.  Samuel Nkailu och Muditu kom för att säga farväl. Samuel överlämnade en vacker stickad present igår och idag fick Bernt en stickad tröja till ett barnbarn. Mama Matila hade stickat den. Bernt tog ut pengar på VISA-kortet så vi kan göra rätt för oss på Lisanga. Yapeco skulle ta ut pengar på vårt konto för sina kostnader med vår utbildning och det tog en och en halv timma att få ut dem. De hade problem med uppkopplingen, påstod de. Där som hemma är det bara att skylla på datorn när det inte funkar.

Vi startade halvtolv med destination Kimpese, en sträcka på 12 mil. Muditu bad en bön för oss innan vi lämnade. Bernt och jag satt bak och vi sov tidvis. Varmt var det så sömnen blev inte så bra. Det är en vacker väg med höga kullar och djupa dalar. Den första sträckan är nästan som ett fjällandskap, vägen slingrar sig utmed sidorna på de höga kullarna som nu är alldeles gröna. Vi stannade vid en vägtull. Då kom så många försäljare så det blev nästan solförmörkelse i bilen. Vår köplust var inte den allra bästa. Tryggt att ha Yapeco som chaufför. Vid tretiden var vi i Kimpese. Nu gällde det att hitta någon som skulle till Luozi så att Julienne kom hem, de ca 10 milen. Efter tio minuter hittade vi ett gäng som skulle till Luozi. De hade en pickup. Flaket var täckt med ett presenningskapell, två plankor var fästade mellan flaklämmarna till att sitta på. Julienne hade i Matadi köpt en 25 kg-säck ris. Bernt bar över den på huvudet. Det väckte uppståndelse att en mondele kunde bära så. Flera glada ”bravo” hördes och applåder.  Det var full kommers och mycket folk runt omkring oss. Julienne skulle få åka bredvid chaufförer. Alla bilar är proppade med folk. Här går inga tomma bilar.

Vi tog in på IME-gästhemmet. Här var middagen serverad. Efter maten duschade vi och tog en ordentlig siesta. Här är så skönt att bo, ett lugnt och fridfullt ställe. På kvällningen satte vi oss på verandan och filosoferade. Efter en stund kom Peter med fru, goda vänner till Yapeco, Peter är rektor på skolan i IME. Han talar engelska så han redde ut lite missförstånd. Senare kom Dr. Philippe, han skulle kolla vårt hälsotillstånd. Vi berättade att vi mådde bra. Han tyckte också att vi såg rätt krya ut så han kunde skicka hem oss till Sverige.

Vi satt och samtalade ett par timmar i den sköna kongokvällen. Vi pratade företagsamhet och utveckling i Kongo. Vi kom fram till att om ska Kongo utvecklas så måste kongolesen ändra sitt sätt att tänka och lära sig att planera. Ett modern samhälle kräver planering och förmågan att tänka framåt. Den utbredda korruptionen och omfattande oegentligheter är också ett gissel som måste ryckas upp med rötterna.  Det sätter käppar i hjulen för en sund utveckling.  Att Kongo står och stampar eller går tillbaka i sin utveckling är i första hand en mental fråga och inte en pengafråga. Brist på pengar är ett resultat av ett systemfel. Vill man ge upp gamla tankemönster och system och tänka nytt då kommer förändringen. Ungdomen inser var felen sitter och vill ha förändring. Det är Kongos hopp. Förändringen kommer, var så säker. Här gäller samma princip som för den förlorade sonen, i sitt elände kom han till besinning och tog ett avgörande beslutet till förändring mot ett nytt liv. Ett annat problem är att de utbildade och duktiga flyttar utomlands och finner en behagligare tillvaro där. Det är förståeligt men det är i Kongo de behövs och kan göra sin största insats för mänskligheten.  Omvärlden är också i högsta grad medskyldig till den situation som Kongo befinner sig i genom hänsynslös exploatering och utnyttjande av Kongos oförmåga att försvara sina intressen i den djungelns lag som gäller när starka globala ekonomiska krafter tar för sig.

Philippe berättade att han också är entreprenör. Han bygger ett gästhem för turism och ska öppna en turistbyrå och vill visa på de sevärdheter som finns runt Kimpese. Han sysslar också med distribution av färsk fisk.