På fredagskvällen började min resa till Kongo. Bernt kom och hämtade mig i Töve och jag sov över hos honom till lördag. Hos Bernt blev det snöskottning, snön hade rasat ner från taket så vi skottade tre garageinfarter, Bernt är den hjälpsamme grannen, därav denna mängd infarter. När infarterna var rena från snö tröstade vi oss med: nu blir det ingen mer snöskottning i alla fall på två veckor för vår del. Hemma i Töve fixade min gode granne Kjell-Åke snösvängen med sin store traktor, tog också några kort med Kjell-Åke i snöskottartagen för att visa kongoleserna hur bra de har det som slipper skotta eller ploga snö. David har också försett mig med ett antal bilder för att visa hur det kan bli när det regnar på vintern i Sverige. Det regnet rinner inte undan utan lägger sig i stora högar och är kritvitt, och för ett välutvecklat land kan det fullkomligt lamslå all verksamhet, både tåg, flyg, stora båtar, bilar och människor kan snöa inne och frysa fast på fläcken. Detta vita regn kan också trycka ihop stora stabila hus. Vi ska försöka förklara för kongoleserna att insnöad kan betyda flera saker, man kan sitta fast på olika sätt i vanlig snö eller i fördomar och tankemönster.

Hugo kom 04.30, intog en kopp kaffe med oss, sedan bar det av i Hugos Saab till Landvetter. Vi hade köpt biljetterna på nätet. Vi behövde bara visa passet vid incheckningen så var den saken klar. Vi hade så när på några kilon maximerat den tillåtna vikten på bagaget. På planet till Bryssel var vi bara ett 20-tal resenärer men från Bryssel till Kinshasa var det nästan fullsatt med 300 passagerare och det var nästan bara vita. Temperaturen steg allt eftersom vi förflyttade oss söderut: Bryssel + 5, Douala där vi mellanlandade + 25 och i Kinshasa där vi landade nästan exakt  20.30 var det +27 grader C, en behaglig temperatur. Flygresan var mycket angenäm. Air Bryssel har fin service, vi var helnöjda med alla ca: 750 milen. Än åt vi än sov vi och än läste vi. Jag läste en bok som Bernt lånat mig. Den heter Kriskaravanen och handlar om världens krisområden, hur människor försöker hjälpa till, inte alltid till de behövandes glädje. Här som i mycket annat bör vi tänka efter före.  Det enda vi inte var helt tillfreds med är biljettpriset. På knallars vis försöket vi att pruta men det gick inte, trots, som vi tyckte, alla goda argument. Vi har betalat 11 636:- tur och retur per skalle.

Matthieu tog emot oss på N´djili. Hans gode vän polischefen på flygplatsen visade oss in i ett VIP-rum med luftkonditionering, där fick vi vänta tills vårt bagage kom fram. De fick våra kvitton på bagaget men trots det fick Bernt rycka ut för att identifiera våra väskor, alla våra pinaler fick vi med oss. Matthieu hade lejt en kille som heter Fistom från Kimpese som har en liten Toyota och ska ta oss runt i Kinshasa och slutligen till Kimpese där ska Yapeco ska möta oss på tisdag för vidare färd till Matadi. Fistom rattar sin Toyota som de flesta kongoleser,  de tutar och står på i vart enda litet hål, ibland är det inte många millimeter mellan bilarna. Det verkar det som att var bilist gör sina egna trafikregler och på ett par ställen fick Fistom göra en verklig kraftansträngning för att komma över och förbi hålen. Trots det fick underredet  sig några ordentliga törnar.

Till Nzo Binati kom vi 23.30, vi tog in på vårt rum och i matsalen åt vi kyckling och ris med morötter och ärtor. Efter det gick vi till sängs i vår dubbelsäng och luftkonditionerade rum, vi konstaterade att vi har nog inte sovit bredvid varandra sedan vi var på läger på Smögen för så där en 55 år sedan. Åren blir många när man varit med ett tag. När vi dragit ner myggnätet runt omkring oss somnade vi tvärt.