Chauffören José med sina glada resenärer

Kl 05.30 hade Therese frukosten färdig, som bestod av havregrynsgröt som heter duga, bananer, tomater, te och bröd. Kl 06 tog vi farväl och hade 22 mil framför oss till Kinshasa. Vägen mellan Kimpese och Kin, förkortade version av Kinshasa, är 6 meter bred och asfalterad. Den är en av Kongos viktigaste vägar. I stort sett allt som importeras kommer denna väg. Här går mängder av containerbilar, många nya och moderna, men också andra åkdon på fyra hjul med mindre driftsäkerhet som repareras allt efter hand som de nekar att flytta sig, alla med förnödenheter till 12 miljonersstaden Kin, och på all överlass en massa människor som pricken över i som ska in till staden för att göra affärer och pröva lyckan. Det finns också djur med i lasten. På presenningen ovanpå lasten på en lastbil stod en get tjudrad med ett rep. Den tycktes må fintfint med god överblick över sina medtrafikanter. Värre hade getens kompisar som åkte motorcykel. Fyra stycken låg hopbundna på pakethållaren. Bernt påstod att de var bundna utifrån trafiksäkerhetsskäl, för att inte trilla av. Må så vara, men ingen varelse mår bra av att vara bunden vid något, tror jag.

På resan till Kin passerade vi ett antal städer och samhäller: Banzagungu, ett administrativt centrum med rättsvårdande myndigheter, Inkisi, där bor herr och fru Mangikulua, han Damas, pastor och entreprenör, hon Aline, också entreprenör. Båda med i MSG:s verksamhet. Kikonka, en stor marknadsplats, i Kongo distribueras den allra mesta maten genom marknaderna. Pont Ngufo. Madimba, här har Daniel Bimpe, smeden från Luozi, byggt en fabrik för att förädla maniok, som kan förvandlas till en mängd olika produkter. Kasanjulu också en stor marknadsplats, slutligen passerade vi Luila innan vi nådde den stora staden, den är verkligen stor både till folkmängd och till yta.

Kl 10.30 kom vi till Nzo Binati, där träffade vi Christoffer och Tutondele. Christoffer har varit i Luozi i fyra veckor och lärt ut judo till tre grupper, sammanlagt 62 elever och tre lärare. Samtliga grupper tränade fyra gånger i veckan. Christoffer fick tala i lokalradion om sin verksamhet och hade god kontakt med missionsföreståndaren Edi Diafuanakana, som ofta kollade hur träningen gick till. Edi gav sin välsignelse till verksamheten.

Vi checkade in vårt bagage på Air Brussels kontor i stan. Yapeco köpte ut färdiga portioner till middan, när det var gjort reste vi tillbaka till Nzo Binati och intog middan där. Sedan gick vi igenom ett avtal tillsammans Tutondele, Yapeco och vi från MSG. Avtalet reglerar hur vi ska arbeta med import av solcellslampor, vilka säkerheter kongoleserna och MSG:s medlemmar ställer upp med. När det var avklarat och lite annat dator- och kontorsarbete kom José med sin polisbil hämtade oss och tog oss till flygplatsen Ndjili. Det är en tillgång att ha den kontakten, en skicklig chaufför som tar sig fram i de mest omöjliga trafiksituationer. En timme tog det att resa de tre milen till flygplatsen.

Kl 20.45 lyfte planet, denna gång direkt till Bryssel. En flygtid på 7 timmar och 40 minuter. En mycket behaglig resa. När vi kom över molntäcket lyste månen med full styrka. 22.30 åt vi den andra middagen för dagen. Sedan var det sovdags som blev lite av och till. Kanske mest av.

View Slideshow