Emy Miantezila

Direkt efter frukosten gav vi oss iväg till Lukala och till cementfabriken CILU. Nganga har arbetat 40 år på denna industri och Therese 35 år. Han som transportansvarig och hon som sjuksköterska. Vårt värdpar är alltså pensionärer men mycket aktiva. Nganga ordnade så vi kunde göra detta studiebesök. Vid porten blev vi utrustade med hjälm, besöksväst och en guide, Odi Oscar, även chef för service och säkerhet. Han tog oss först på en promenad på 500 meter till det väldiga dagbrott där de utvunnit kalksten sedan mer är 65 år tillbaka. Över kalksten ligger ett tjockt lager lera som också används till att framställa cement. Oscar berättade att det finns kalksten 100 meter under schaktbotten och dessutom enorma kullar som ligger orörda så råvarutillgången är säkrad för en mycket lång tid framöver. Ett exempel på enorma råvarutillgångar i Kongo.

Stora gruvtruckar går i skytteltrafik till fabrikens stenkross. I en imponerande trumma bränns kalken och blandas med lera och till detta tillsätts 3 % gips och av denna blandning blir det cement från CILU i Lukala. Deras kapacitet är 1500 ton cement per dag. Belgarna har byggt fabriken men tyskarna äger den sedan 2 år tillbaka. 450 personer har sitt arbete på fabriken. Från början till slut vandrade vi i tunnare eller tjockare damm och rök. Många arbetare bar andningsskydd och Therese kunde bekräfta som sjuksköterska på fabriken att det var problem med luftrör och lungor för många arbetare. Det blev damm från topp till tå, men det var ett annorlunda besök, och en imponerande anläggning. Innan vi lämnade fabriken fick vi ta bruk av tryckluft för att få ur allt damm i skor och sandaler och på kläder. Efteråt frågade vi Nganga hur det var att arbeta på fabriken, han hade bara lovord att säga om samarbetet med belgarna. Därutöver berättade han att kineserna får importera cement utan tull och är på så vis billigare än inhemsk produktion. Ett bland många exempel på hur import skadar den inhemska produktionen. Andra exempel på import är begagnade och nya kläder eller livsmedel som slagit ut delar av den befintliga inhemska produktionen, och ökar på arbetslösheten.

Därefter korsade vi genomfartsleden och tog bilarna och åkte in i ett mycket vackert parkliknande område med många vackra villor, skolor, sjukstuga, BB, en stor swimmingpool och sportanläggningar och vid ena sidan ett flygfält, hönseri, ankuppfödning och fina odlingar, ett område som är till för företagsledning och tjänstemän på CILU. Här bodde Nganga och Therese också. På en trevlig servering gjorde vi oss otörstiga med Fanta och Coca-Cola.

Sedan for vi till Ngangas hotellbygge. Han håller nu på att färdigställa två plan med målning och kakelsättning. En hel del har hänt sedan vi var här sist i februari och om sex månader ska de här båda planen vara färdiga. Det tredje planet får vänta. Han måste få igång verksamheten för att få banken att låna honom pengar till tredje planet.

Kl 15 körde vi igång entreprenadutbildningen med inledning av bön, här avslutade vi också våra samlingar med bön. Ett mycket naturligt inslag för en kongoles. De flesta hade gjort sin hemläxa, en produktionskalkyl som vi nu tar med oss. David redovisade sin om hönor. Den visade att det kostar nästan 18 USD att föda upp en kyckling till värpduglig höna. Philoméne som ska starta bageri redovisade sin kalkyl på 150 baguetter.

Idag fick vi förlänga undervisningen till 18.30. Det hann också bli mörkt och de vanliga strömavbrotten kom som brev på posten. Men med våra kongoerfarenheter hade vi våra solcellslampor med oss och Yapeco monterade snabbt upp dem. Han fick samtidigt tillfälle att göra reklam och fick här på direkten ett antal potentiella kunder. Inget ont utan det har något gott med sig. Redovisning om sina affärsidéer ska de lämna in till Emy som nu är vår lokala person och ansvarig i Kimpese, senast den 24 oktober då vi passerar Kimpese på vägen till Kinshasa. För övrigt fortsätter vi utbildningen senare med mer förberedelser och undervisning för att de ska vara redo att hantera ett lån. Att få ett lån utan förberedelse och kundskap kan bli en katastrof för både låntagare och långivare.