Samuel Nkailu and his grandchild Tsasa Tsumbu

Vi fortsätter att dricka moringate morgon och kväll. Håller det oss friska så är den effekten tillräcklig för oss. Hittills har hälsan stått på vår sida. Allt har fungerat bra med mat och andra ingredienser för att vi ska göra vårt jobb. Enda nackdelen är att det verkar varmare nu är det varit vid tidigare besök. T o m kongoleserna klagar på att det för varmt. Eftermiddagstimmarna blir ganska svettiga men man vänjer sig. Det ingen idé att klaga. Har vi gett oss in i leken får vi leken tåla.

Vi kom till UH vid tvåtiden och hade först ett möte med Samuel Nkailu och hans barnbarn Tsasa Tsumbu, en vuxen stilig man som var president i ett sjukförsäkringsbolag med namn MDAS, förkortat. Tsasa berättade att de har ett samarbete med telefon operatörern Orange. Försäkringsavgiften till bolaget betalas genom att 12,5 % på abonnemangsavgiften  går till försäkringsbolaget. Detta verkar vara en smart företagsidé. Förmodligen inte speciellt kännbart för försäkringstagaren som i gengäld får sjukhuskostnader betalda.

I dag handlade lektionerna om drömmar och visioner och målsättning och sista lektionen blev det grupparbete.  Vi poängterade hur viktigt det är att ha drömmar och visioner. Jag skulle vilja påstå att alla stora händelser i världen har föregåtts av drömmar och visioner. Ursprunget är en tanke eller en snilleblixt som en enskild person tänkt eller fått. De har övergått till drömmar, blivit visioner gett bäraren mod att omsätta visionerna i handling.

Den mest berömda drömmen är förmodligen den Martin Luther King hade och satte ord på. ”Jag har en dröm att de svarta i USA ska få samma ställning som de vita”. 40 år senare fick USA sin förste färgade President. Martin Luther King hade en dröm, satte igång en rörelse i en för många hopplös situation som andra har fört vidare. Nelson Mandela är en annan hjälte som drömde hade visioner och till sist blev visionen verklighet. De här är föredömen som vi samtalat om.

Vi hör ibland en uppgivenhet bland våra deltagare. – Det går inte, det är inte lönt. Det farligaste som kan drabba en människa är när det bara är svårigheter i tankesystemet och uppgivenheten får slå rot. Då gäller det att vända tankegångarna, att få upp ögonen på möjligheterna. Andra har ur svåra situationer drömt och haft visioner och tagit sig ur eländet. Detta måste också kunna ske i Kongo. Men förutsättningen till en förändring är säkert en mental omvändelse, att tänka i nya banor, se möjligheterna, samarbeta och arbeta mot samma mål. Det är ingen enkel väg men nog så nödvändig.