Four school girls on their way to the school at CEC
Efter en ännu mer våldsam åsknatt packade vi våra saker och gick för sista gången till Gunnels trevliga frukost. Tisdag kväll betalade vi Robert Diabanza och onsdag morgon gjorde vi oss oskyldiga till Gunnel.
Kl 955 lämnade vi CEC-kyrkans centrum och åkte mot färjan. Där väntade vi från 1030 i över två timmar. Väntetiden förorsakades först av en tjur som envisades med att ligga kvar en bra stund på färjan. Men efter man hällt vatten på den och den fått dricka vatten och sedan bada, lät den sig ledas i land. Nästa projekt var minst femtio säckar ris och socker samt lådor med olja som bars i land en efter en och lastades på en knallgul lastbil. Vi såg ut över den mäktiga Kongofloden när vi väntade, världens näst största flod.
Överresan gick bra och vi startade färden på den väg vi finner besvärligast mellan Kimbemba och Kimpese. Som väl är har vi en mycket skicklig chaufför i Augustin. Han känner också vägen mycket bra och parerar håligheterna skickligt. I en by stannade vi och Yapeco köpte två säckar träkol som vi surrade fast på taket. Bra att ha till matlagningen när strömmen är borta. I en annan by laddade våra kompanjoner sitt maniokförråd. Vi åkte förbi president Kabilas egendom och efter lite mer än tre timmar var vi på den asfalterade vägen till Kimpese.
Vi fick god middag hos Hélén i Pilotvillan. Hon hade till och med kokat potatis. Vi lämnade några brev i Kimpese och träffade Emy Miantezila. Sen körde Augustin säkert och i god fart till dess att vi bara hade två mil kvar till Matadi, platsen vi allra först lärde känna i Bas-Congo. Då stoppdes vi av en svår olyckshändelse med en timmerbil på väg till Matadi. Lasten bestod av tre stockar cambala. Antagligen var inte timret fastsurrat ordentligt.
Bilen välte mitt på vägen och chauffören och hans två passagerare dog. Vi kom strax efter att olyckan hänt. Yapeco o Augustin gick och kollade och fann bäst att vi fick åka med en bekant till Yapeco som stod på andra sidan om olycksbilen till Lisanga, före detta missionärbostad, i Matadi. Dit kom vi kl 21, fick en bra bostad i presidentvillan och nu startar dagarna i Matadi efter elva timmar och tjugofem mil på vägen.
torsdagen den 26/3 (dagen efter ”våffeldagen”, åt dock inga)
Kära släktingar!
Ofattbart läsa om alla era upplevelser, berikande på många sätt, gladdes över Yngves insats gällande den intrasslade geten, det gäller att ta vara på allt positivt.
Vi som inte varit i denna del av världen har svårt att fatta de faktiska förhållandena.
Tragiskt med trafikolyckan, här i Sverige handlar nyheterna mycket om flygolyckan i Frankrike, för att nu inte tala om allt annat elände som sker.
Livet är svårt för många.
Så är ni snart redo för hemresa och jag önskar er allt gott inför de sista dagarna av vistelsen i landet och hemresan. ANITA
Gott att ni själva verkar klara strapatserna väl. Det brukar var lite lugnare i Töve…
Ser fram emot att se er i våra sammanhang igen. ”Våra” Syriska vänner har fått sin svenskundervisning. Tre av fyra har varit trogna. Hoppas du, Kerstin, åter tar dig an dem. Gudrun har specialundervisat den mest kunnige…
Ber att beskyddet över er fortsätter som det varit…
Kära Kerstin o Yngve
Tack att vi får ta del av era äventyr i Kongo.
Vi läser med spänning varje dag.
Nu ber vi (om det är möjligt) om en hälsning till Nkailo från Anna-Britt o Hans-Åke i Motala ( De som följde med upp till Arlanda när han reste hem 2009)
Hej, Vi har återvänt från Tenerife och läser nu oxå Kerstins välskrivna reseberättelser! Varma hälsningar till er båda och till Samuel Nkailu! Gudrun&Lasse
Vilken resa! Måtte det vara lugnare på Tövevägen! Snart är ni där!