Röda som tomater

Kl 9 började vi dagens arbete med att besöka Banque Internationale Pour L´Afrique au Congo, förkortat BIAC, i Matadi. Vi fick träffa Bankdirektör Mr Lazaré Kiwaka och hans närmaste man Mr Julien Makwala. Vi redogjorde för vår verksamhet i Sverige och Kongo. Vi hade ett antal frågor och krav. En del pengar hade tagits från vårt konto utan redovisning. De ville vi ha redovisning på. De lovade utreda. De redogjorde för hur vi ska transferera pengar från Sverige till dem. Vi ställde krav på hur deras kontoutdrag till oss ska se ut. De lovade att göra kontoutdragen som vi vill ha dem. Mr Kawaka och Mr Makwala var mycket tillmötesgående, vi blandade skämt och allvar och stämningen blev god. Det verkade som att de ville göra allt för att vi ska bli belåtna kunder. Gunnel Jönsson tolkade men de lovade att vi kan kommunicera på engelska. Vi kommer nu att ha direktkontakt med BIAC i Matadi. Mr Kawaka – våra kunder är vår kung och jag värdesätter relationer mer än pengar. Efter detta möte tror vi på honom tills han bevisar något annat. Mötet avslutades med att Mr Kawaka bjöd hem oss till sig på lunch på fredag kl 12. Spännande. Den inbjudan missar vi inte. Språket blir engelska, men här finns mycket arbete för engelsklärare. Du som känner för att åka till Kongo – åk och lär dem engelska. Det skulle innebära att stora möjligheter öppnades.

Efter detta hämtar vi våra fruar och sedan bär det av till Seke Lolo, en gård som drivs av papa Tenda. Han är agronom och på hans gård gör man växtexperiment. Idag har man bara växtodlingar. Tidigare har man haft både nötkreatur och grisar. Han visade oss resterna av djuranläggningarna, bl.a. en stor bassäng där nötkreaturen fick gå ner och bada för att bli av med ohyra och en vattningsanläggning för grisar. Grisuppfödning vill nu Tenda ta upp igen. Många studenter kommer till gården för att studera jordbruk. När vi kom blev vi på ett generöst sätt bjudna på lunch. Menyn var coleslaw, mycket god maniok i friterade stavar, kött, fisk, spagetti, jordnötter och honung och till detta vatten eller deras specialdricka gjord på citron och honung. De som drack gillade den. Vi fick med oss två jätteklasar bananer som vi lastade upp på taket, honung och citrondricka. Tenda och hans män visade hur de maler maniok. Sedan gick vi in i ett rum med en bur som såg ut som en förstärkt kaninbur. I denna bur hade man stora råttor, riktigt stora. Tenda förklarade med ett stort leende på läpparna och glimten i ögat att detta hade varit köttet till lunchen idag. Av oss vitingar var det bara Bernt och Jenny som höll till godo med köttet och när de åt hade de ingen aning vilken delikatess de fick smaka. De bara åt och tyckte det var… intressant. Jenny var förstås nöjd med delikatessen efter halva biten och ville att jag skulle ta resten för att inte visa oartighet mot värden, men jag avböjde i min okunskap. Men det var nog lika bra. Jag tog risken att vara oartig och inte äta upp. Nya smakupplevelser för Bernt och Jenny.

På vägen till Seke Lolo ca: 5 mil var 1/3 ler- eller grusväg. Det dammade rejält där vi for fram på grusvägen. Vår buss, en gammal Mercedes, är ganska gisten. På vägen dit satt jag längst bak. Det stod som en ångvissla med damm från bakdörren. Sidodörren tätade vår andrechaufför med en rock. Vi höll servetter för näsan för att minimera intaget av dammet. Jag hade Kongos röda jord överallt, såväl invärtes som utvärtes, såg ut som en som varit ute under ymnigt snöfall men nu röd som en tomat. Tog av mig kläderna för att skaka av det mesta dammet och tvättade ansiktet så mina kompisar kunde känna igen mig igen och kunna inta lunchen under anständiga former. Det var inte bara jag som dammet lägrade sig över. Vi var ganska röda allihop när vi kom hem. Jag duschade mera noggrant än vanlig. När jag torkade mig blev handduken ändå röd. Svett och Kongos röda jord kan nog bli en bra rödfärg, helt enkel motsvarighet till Sveriges Falu rödfärg. Kanske en produkt för blivande entreprenörer.

Publicerat i MSG

Första gudstjänsten i Baobab-kyrkan

Gudstjänsten började kl 9 och vi var där några minuter före. En stor manskör sjöng men det var inte många samlade, kanske ett 50-tal som satt på de främsta bänkarna. Här fylls kyrkan tydligen framifrån. Bra idé som svenskarna bör ta efter. Gudstjänstordningen hade vi fått en vecka innan på mail. Den bestod av 21 punkter på ett fullskrivet A4-ark. Vi vitingar blev placerade på stolar längst fram. Pastor Damas Mangikulua ledde och missionsföreståndare (ärkebiskopen) Edi Diafuanakana predikade. Tre körer sjöng: manskör, kvinnokör, och ungdomskör. Efter en stund kom det fram en stoppad karmstol. Vem skulle sitta i den? Jo, nu kom vice guvernören Déo Nkusu i Bas-Kongo med fru, ett stiligt par.

Gudstjänsten var inriktad på att vi skulle etablera en vän-relation mellan Blidsberg och Hökerums missionsförsamlingar och Baobab-kyrkan. Lovsången leddes av en kvinna som gick/dansade runt i kyrkan och ledde sången med stor energi. Ungdomskören sjöng i stämmor ”Måne och sol” alla verserna på svenska. Lät fantastiskt! Vi i den svenska delegationen fick gå fram och blev presenterade en och en. Gunnel hälsade från Blidsberg och jag från Hökerum. När det var gjort sjöng vi sången ”Se jag vill bära ditt budskap Herre”. Sången är kongolesisk och de sjöng med på sitt språk. Det blev ett härligt gensvar när vår sångledare Bernt lyfte sina händer. Hela församlingen hakade på. Det blev som ett hav av händer. Edi predikade i 45 minuter växelvis på kikongo och franska och även på svenska. Hans predikan handlade mycket om att bygga relationer, stå sida vid sida, fördjupa och underhålla gamla kontakter mellan våra länder och hjälpas åt i både sorg och glädje. Kollekten togs upp genom offergång, alla fick gå fram, under sång och dans. Varje del av församlingen lade sina pengar i sin korg. Vi vitingar hade en särskild korg. Här finns inga döda punkter. Vid den här tidpunkten var kyrkan fullsatt, uppskattningsvis 300 – 400 personer. Det tog mellan 1 – 2 timmar innan den blev fullsatt.

Mot slutet talade vice guvernören. Till oss talade han på engelska. Han hade många uppskattande ord att säga om missionen. ”Min engelska har jag lärt mig av en engelsk missionär på 70-talet i Sundi Lutete”, fortsatte han. Sedan tog han fram sin fru till talarstolen, tog henne i handen och berättade hur mycket han uppskattar henne och sa att ni män ska vara rädda era fruar. Han med fru kom sedan ner och tog oss i hand och önskade oss allt väl. Jag fick också tillfälle att ge honom vårt visitkort från MSG. En sådan kontakt som kan vara bra att ha. Han lämnade kyrkan först, allt enligt protokollet. Kl 12.30 var gudstjänsten slut, men det blev aldrig långsamt. Ett våldsamt hälsande uppstod och det kändes väldigt bra att hälsa på glada och spontana kongoleser. Inte varje dag de har knallar från Sjuhäradsbygden i kyrkan.

Efter gudstjänsten blev vi bjudna på lunch av församlingen tillsammans med deras Globala Grupp.

Kl 16 hade vi ett möte med GG plus ett tiotal extra. Tyvärr är våra vänner lite formella när det gäller sammanträden. Men det hoppas vi kunna lätta upp så småningom. Lite av gudstjänstens spontanitet borde vara möjligt att få in i sammanträden. Vi presenterade varandras församlingar och beslutade att delge varandra böneämnen i våra respektive församlingar. Vi träffas igen på fredag.

Publicerat i MSG

Invigningen

Dagen började med ett besök hos borgmästaren, Nsompa Bulezi, i Matadi. Han berättade att han är kristen och tillhör Kimbangistkyrkan och känner Olle Alkholm i Sverige. Han uttryckte uppskattning av vad svenskar har gjort och gör i Kongo. Vi fick också tillfälle att berätta vad MSG har gjort och vad vi vill göra. Vi lyfte fram våra idéer om entreprenörskap. – Jordbruk och fiske är områden där det finns stora möjligheter, påstod han. Vi överlämnade vår pärm ”Starta eget en första skiss”. Lennart gav honom också en tumstock med den gjorde Lennart två femhörningar som symboliserade de två femmanna grupper som vi ska träffa, förhoppningsvis blivande entreprenörer.

Vi besökte gravplatsen i Tundua, en gravplats för missionärer, som ligger alldeles vid Kongofloden. Samuel Nkailu var med oss. Vi hade en andakt och Samuel talade om de offer som missionärerna fick göra för att arbeta i Kongo. Här vilar amerikanska, engelska och svenska missionärer. Wilhelmina Svensson från Tvärred är begravd här. Hon var 29 år när hon dog 1890, troligen i malaria. Omkring 50 missionärer från Svenska Missionskyrkan dog de första årtiondena. Wilhelmina var den sista som dog av tre sjuksköterskor som tillsammans åkte ut 1888. Hon var på väg hem när hon dog. Vårt besök var mitt på dagen, mycket varmt, steniga branter att gå i ner och upp i, svetten rann. Trots strapatserna, var det inte läge att klaga, när man betänkte vad de tidiga missionärerna fick utstå. Många fick ge sina liv i unga år. De kongoleser som kan historien tackar Gud för dem.

Invigningen av ungdomens hus. Gästerna skulle komma allt efter rangordning. Ju senare man kom ju finare. Vi skulle komma före borgmästaren som var den förnämste, så vi hade en bra placering. Vi var helnöjda. Vi anlände ungefär en timma efter den tid vi fått. Invigningsprogrammet finns på vår webb. Att det blev försening berodde på att de inte var riktigt färdiga. Vi bor nära Ungdomens hus så vi gick dit när vi fick beskedet att vi skulle gå. Omkring 100 personer var samlade. Det var en överraskning att se hur fint huset blivit och till detta alla vackra, välklädda och färgglada människorna. Muditu ledde invigningen, Samuel höll ett långt tal, två körer sjöng. Vi stod ute den första delen, tur att vi kunde stå i skugga, hettan var påtaglig, svetten rann men det var en härlig stämning.

Jag fick uppdraget att klippa bandet, ett stort brett blått band. Började med ”God dag kära bröder och systrar” på kikongo Bakundi bami bazola, bampangi ye bibusi, mbote zeno kongoleserna svarade med mbote zeno och jubel. Klippte bandet och avslutade med att förklara att Ungdomens hus och Framtidens hus i Ville Haute i Matade för invigt Mu diadi tweti samuna mbiekolo a nzo a bantwenia ye nzo yawakuntuala ku Ville Haute, Matadi. I namn av Fader, Son och helig Ande Mu nkumbu a Se, ye Mwana ye Mpeve Yanlongo. När detta var sagt blev det ett våldsamt jubel! Det lyfte mig säkert 2 meter! Tack Alice Sandblom och Josef Nsumbu för språkundervisning.

Innan någon fick gå in skulle jag också vattna marken framför ingången. Inne i byggnaden fick jag hålla invigningstalet. Min syster Inga-Maj översatte. Talet finns under Invigning på vår webb http://matadi.hakanson.se. Körerna sjöng och gjorde olika drama. Bernt överlämnade ett presentkort med en invigningsgåva från Gudrun och Lasse Yngvesson, Hugo tog fram en liten kille som fick ta emot en av tio fotbollar, Lars-Ola överlämnade 75 medaljer, i guld, silver och brons, Lennart förärade GCSL en svensk bordsflagga. Kvällen avslutades ute med mat. Menyn bestod av kött, kyckling stekta bananer och maniok och mycken Fanta, Sprite och Cola. Besticken räckte inte till alla, vi andra åt med tandpetare och händerna. Det första vi fick göra innan vi åt var att tvätta våra händer med tvål och vatten. För detta var tre personer avdelade. Gemenskapen höll på till det afrikanska natten bröt in och mörkret var kompakt. En invigning som gav bestående intryck på knallar från Norden. Vilken glädje och spontanitet!

Publicerat i MSG

Att vakna i Kimpese

En hund väckte Kerstin och mig i Kimpese. Det var ett annat djur som var framme och morrade och då satte hunden igång. Vi gick ut och lyssnade, Det var en hel orkester, inte ett ljud kunde vi känna igen från Sverige mer än hunden. Härligt att höra fåglarna. Morgonen är deras tid även här. Efter en god frukost lastade vi bussen med vårt pick och pack. Vi hade nu reducerat bagaget med säkert 40 %. Skönt eftersom Yapeco mötte oss och vi behövde en plats för honom.

Jag har fått låna Gunnel Jönssons mobila bredband. Det är lite slött med det funkar även om det tar lite längre tid. Ringde vår dotter Hanna på Skypen just nu, det funkar också.

Samuel Nzungo, skjutsköterska på IME-sjukhuset, kom och fick den medicinska utrustningen från Staffan och Kerstin Kvernes.

Emy som jag berättade om i går hade mera på sina strängar. Nu fick vi se hans jordbruksprojekt. Han arrenderade ett antal hektar. Uppskattar det till 4 – 5 ha. Vi mötte och pratade med sex kvinnor som förberedde marken för sådd av sojabönor. Nu var marken snustorr. Snart kommer regnet och då ska de så. Skörden säljs. Av intäkterna går 40 % till skolavgifter för barnen, 40 % till familjernas levnadsomkostnader, 10 % i arrendekostnader och 10 % till utsäde. Sedan såg vi hans idrottsanläggning som snart är färdig och ska invigas i november. En storslagen anläggning. 20 – 30 byggjobbare höll på. Tre stora fotbollsplaner var gräs sådda. Nu var de brunbrända men när regnet kommer ska de bli gröna. Sedan såg vi Emys kontor och internetcafé med ett 10-tal datorer. Emy beklagade att bara en fungerar. Du som läser detta och har bra datorer eller nya kan göra en insats här. I anslutning till kontoret hade han också undervisningssalar för gatubarn och barn med särskilda behov. Underbart att se och ta del av Emys alla projekt. För den som brinner för en sak är inget omöjligt, han eller hon ser möjligheterna och tar dem till vara. Han är verkligen ett bevis att det går att förändra. Underbart att möta Emy, det lyfter och man blir verkligen glad.

På Emys kontor och lärosalar fanns på kikongo, franska och svenska, följande text:

Lär av gårdagen. Dröm om framtiden, men lev idag.

På kikongo: Ymdula ma zono. Sala lumbu kiaki. Banza ma mbazi. Förkortat YISABA

Nu fortsätter vi till Matadi, stannar i ett samhälle och besöker en marknad och köper bananer och lite andra frukter. Hugo hitta en påse med levande gräshoppor som han ville köpa och steka när vi kom fram till Matadi för att säkra vår kvällsmat. Ritva har hand om kassan och han var tvungen att be om pengar, men där blev det stopp. Ritva gillar inte gräshoppar till kvällsmat så den delikatessen missade vi.

Landskapet är mycket kuperat med höga kullar och djupa dalar. Mest buskvegetation med lite palmer här och där, en liten odling ser man ibland. Här bör finnas en stor potential till att odla mer av grönskar och anlägga fruktträdgårdar. Ganska många mangoträd såg vi utmed vägen, vildväxande, men tyvärr var de inte mogna. Ju närmre vi kom Matadi ju högre blev kullarna, här liknade de mer berg och vägen gick nästan som på hyllor på sidorna.

Framme i Matadi blev det ett kärt återseende med Samuel Nkailu. Samuel och Muditu tog emot oss. Vår grupp bor i två hus som ligger vackert på sluttningen ner mot Kongofloden. Från vårt fönster där jag sitter och skriver ser jag en skymt av floden och en bit hamn. Matadi är backarnas stad. Här är väldiga nivåskillnader. Matadiborna säger: ”Vi går uppför och nedför backarna och svetten rinner.”

Publicerat i MSG

Tre möten

Första natten i Kongo sov jag mycket gott endast iförd kalsonger. Övrig täckelse var myggnätet, en ny upplevelse, som att sova under en sänghimmel. Platsen var gästhemmet Nzo Binati i Kinshasa. Vi hade fått uppgiften av Hedvig och Anders Lundgren i Nitta att förmedla 300 dollar till Rebecka i Kinshasa, en stad på 10 – 15 miljoner och hade fått ett telefonnummer. Vi bad Mattheiu ringa till Rebecka och be henne komma till oss. Kl åtta kom hon och fick gåvan från Sverige. Rebecka hade bott i Sverige i tre år, hon talade flytande svenska. Hon kom som flykting och blev utvisad. Vilka fantastiska uppdrag man får och vilka möten med människor. Det fastnar.

Nästa möte var på svenska ambassaden. Trots att ambassaden inte var speciellt förberedda tog ambassadören Johan Borgström och hans närmaste man Andreas Magnusson väl emot oss. Vi hade ett möte på över en timma med dem. Andreas påstod att hade inte tagit emot en så stor grupp tidigare. Tillsammans med gruppen från Östergötland var vi nästan 20 svenskar. En sådan koncentration av vitingar är kanske ovanligt i denna färgade stad. – Om man inte blir förvirrad har man inte förstått något av Kongo, sa ambassadören. Han berättade om den avsaknad av ordning, rebeller som ställer till det för civilbefolkningen. Myndigheter som ska skydda sina medborgare gör ibland tvärt emot. Ibland gör polisen samma illdåd som rebellerna. Orsaken är att anställda av staten inte får lön. Var och en får på sitt eget sätt se till att han eller hon får något att leva av och överleva. – Det är ett privatiserat samhälle i dess sämsta bemärkelse. Den som har en Kalasjnikov och en hjälm fixar lätt mat för dagen. 2009 budgeterade Kongo 100 miljoner dollar till sjukvård av det kom endast 6 miljoner fram till vården. – Man kan säga att kyrkan är staten i den bemärkelsen att den skyddar medborgaren. – Missionskyrkan genom sin systerkyrka och Pingstkyrkan gör storartade insatser. Det skapar öppna dörrar och ett gott anseende för oss svenskar som vi på ambassaden har tillgodo. – Svenska FN insatser tillsammans med andra nationer har också skapat mycket good will.

Eftermiddagen gick åt att resa till Kimpese. Vi tar in på gästhemmet på IME-sjukhuset. Där tar bl a Emy Meantezila tar emot oss. Denne Emy är en lysande förmåga på många områden. Han var med och gjorde en nyöversättning av bibeln som var färdigt 2004. Nu arbetar han med gatubarn och barn med särskilda behov. Just nu har han 500 sådana barn. Han har en fotbollsskola med 185 barn i åldrarna 8 – 15 år. – Fotbollen är ett fantastiskt redskap i att fostra ungdomarna till att arbeta tillsammans och att lösa konflikter. Han arbetar också med ungdomar för att få dem att lära sig ett yrke och starta egna företag. Vi överlämnade vår utbildningspärm ”Att starta eget”. För övrigt överlämnade vi nästan all fotbollsutrustning till Emy. Av David, pastor i Hökerum, fick Emy och IMP-sjukhuset en rejäl summa dollar som ett överskott av hans kongoresa förra året. Vi tog undan några bollar och medaljer som invigningsgåva till Ungdomens hus. Det behövs många Emy i Kongo och för övrigt lite varstans i världen då skulle det se annorlunda ut. Tre möten idag som sätter sina spår. Det berikar livet.

Publicerat i MSG

Dagen är kommen

Klockan 02.00 var det uppstigning. Nattens sömn var kort och dessutom av dålig kvalitet. Efter en timma var Kerstin och jag på väg till Lars-Ola. Hans fru Lena tog oss tre till Borås där de övriga stod och väntade utanför Immanuelkyrkan. Daniel och Sara, Hugo och Ritvas son och dotter, skjutsade oss till Landvetter i två bilar och en släpkärra. Släpkärran var lastad med 396 kg i 21 väskor. Därtill kom handbagaget som ingen vägde. Tur att inte allting kollas. Vi hade alltså tre väskor för mycket men 18 kg tillgodo i vikt.

Vid incheckningen lyckades Bernt förvandla en väska till handbagage. Det var den väska som Elisabet Nsumbu kom med när allt var packat på måndagseftermiddan. Nu hade vi 2 väskor för mycket men vikten tillgodo ökade ju med 10 kg. Det blev stopp för Hugo i in checkningen. Han hade de här väskorna som vi inte fick ha med oss. Hon som skötte incheckningen sa att ni får betala ca: 1 500:- per väska. Det beskedet kändes tungt. Väskorna innehöll fotbollar till Emys killar och tjejer i Kimpese, några skulle också vi ge som invigningsgåva till Ungdomens Hus i Matadi.

Hugo och Ritva gick och stärkte sig med lite kaffe. När Air Bryssel öppnade 05.30 var Hugo där med assistans av Bernt, han som omvandlat bagage till handbagage, och Lennart. Hugo berättade den fantastiska historien om fotbollskillarna i Kimpese. De blev så tagna av denna historia så Hugo med assistenter fick gå tillbaka till incheckningen och kolla exakt hur mycket vår totala bagagevikt var. Vi hade som sagt 27 kg tillgodo efter Bernts förvandlingsnummer. De två väskorna med 40 nya och 20 lätt begagnade bollar vägde 25 kg. De fick med sig en skriftlig handling som intygade att vi inte hade överlast. Tvärtom vi hade underlast med hela 27 kg.

När damen i Air Bryssels kontor sammanvägde detta dokument och Hugos tidigare framställning föll hon till föga och sa – ni får ta väskorna och det kostar inget extra. På långt håll kunder vi se vilket besked Hugo hade fått. I morgon får killarna och tjejerna i Kimpese 50 bollar. Underbart!

Packningen i måndags var för övrigt ett under. Ingen av trodde att vi skulle få in allt under locken på våra väskor, men det gick till allas förvåning. Varenda pryl fick vi med. I vårt bagage har vi: medicinsk utrustning, fotbollskläder till två kompletta lag plus ett antal par skor plus 69 nya jubileums T-shirts från SVIF:s 70-årsjubileum, ett oräkneligt antal medaljer att pryda blivande segrare med i tre valörer guld, silver och brons, komplett bestickuppsats till ett stort kalas, böcker till ett bibliotek i Luozi, almanackor och material till söndagsskola till en församling i Sundi Lutete, dessutom en hel del dollar till ett antal mottagare, till detta kommer en del privata grejor för dagarna i Kongo, tandborste o dyl.

Nu går vi in för landning i Douala i Kamerun. Vi flyger med en Airbus 330. Plats för 300 resenärer, men vi är nog inte mer 200. Från Bryssel till Douala är det 524 mil. Vi har 113 mil kvar till Kinshasa.

Det tredje undret är Jennys pass. Visum för henne fick sökas i Sverige. Skickades tillbaka till Chile den 13 sept. I torsdags var det spårlöst försvunnet mellan Sverige och Chile. Det finns ju många ställen däremellan. Halva torsdagen gick åt att söka och finna alternativa lösningar med ambassader. Inga av våra geniala lösningar accepterades. Postverken i Sverige och Chile skyllde på varandra. Man ska nog inte använda dessa aktörer med sådana uppdrag. Den enda hjälpen från svenska posten var ett gott råd från Ulricehamn. – Säg till Jenny att gå till sitt lokala postkontor i Santiago. Hon gjorde så, uppgav kolli id, färg och annat utmärkande. – Kom tillbaka om en timma. Är tillbaka om en timma och får beskedet. – vi har hittat din försändelse kom tillbaka i morgon så får du passet. Är tillbaka på lördagen men inget pass.

Nu är det en vardag till innan flyget går på tisdagsmorgonen. Jenny går till postkontoret på måndagen och ämnar sitta där till passet kommer. Passet fick Jenny i sin hand 15 timmar innan flygavgången till Johannesburg. Resultatet är en kombination av bön och mänskliga ansträngningar. Samarbete ger resultat. Detta var lite tankar på flyget mellan Bryssel och Kinshasa. Just nu passerar vi ekvatorn och mörkret har lagt sig över Afrika. Detta är dagen då vi alla i gänget utom Hugo för första gången ska trampa Kongos jord.

Publicerat i MSG

Blir jag skyldig något?

Så säger en smålänning och en västgöte säger – Kostar det något? Uttrycken speglar sparsamhet kanske, eller är det snarare ett uttryck för snålhet. Jag ska lite eller inget betala för det jag fått. När det gäller Kongo, angår det oss? Har vi några förpliktelser emot dem? Kan vi vara skyldiga dem något?

Från det vi bildade Matadi Support Group (MSG) 2007 har jag läst en del om Kongos historia. I slutet av 1400-talet kom Portugiserna till Kongo. De tog sig in i landet genom Kongofloden. Portugiserna började nu slavhandel man köpte och man tog människor med våld. Slavarna fraktades till Brasilien, Mellanamerika och Nordamerika. Denna handel pågick långt in på 1800-talet. Hela områden tömdes på människor i Kongo. Det handlade om milliontals afrikaner som hamnade på andra sidan jordklotet i slaveri.

På 1880-talet blev Kongo Kinshasa en koloni. Den blev också den Belgiske kungen Leopold II privata egendom. Elfenben var nu en åtråvärd vara för européer. De afrikanska byarna ålades att leverera elfenben. Genom uppfinningar och industrialiseringen i Europa behövdes det gummi och gummiträd växer i Kongo. Nu ställde man ytterligare krav på byarna att leverera gummi. Belgarna och många andra européer, där ingick även svenskar som var legosoldater. De utövade en grym behandling av kongoleserna. Vägrade byarna, eller att inte leverera den mängd elfenben och gummi som var bestämt så högg man händerna av kongoleserna, tog kvinnor och barn som gisslan eller helt enkelt sköt dem, allt för att visa vem som var herre och bestämde kongolesernas villkor.

Med denna plundring slog man på många håll sönder den samhällsstruktur som fanns i Kongo med byar, samhällen och riken. Under 1900-talet har västvärlden och även Asien upptäckt hur rikt Kongo är på mineraler och metaller. En av världens största kopparfyndighet finns här. En av de få fyndigheter i världen av coltan finns i Kongo. Coltan är ett mineral som bl a används i våra mobiltelefoner. Sannolikt är delar i din mobiltelefon och din dator från Kongo.

Kongo är rikt på naturtillgångar men människorna är fattiga. Varför får inte kongoleserna del av landets rikedomar? Det finns säkert flera orsaker till denna fattigdom. Jag vill här peka på en orsak. De utländska exploatörerna har utnyttjat sitt försprång och kommit över möjligheter att utvinna naturtillgångarna på ett alldeles för billigt sätt. Vi kan konstatera att utnyttjandet av Kongo fortsätter även idag. Därför är du och jag skyldiga och vi bör se till att bekämpa den fattigdom som kongoleserna lever under. Vi bör ställa oss frågan: Bygger vår välfärd på andras fattigdom?

Publicerat i MSG

Förberedelserna fortsätter

Nedräkning pågår. 18 dagar till resdagen, den 6 okt. I tisdags hade vi möte hos Hugo och Ritva i Tosseryd. Största delen av kvällen samtalade vi om hur vi ska arbeta med entreprenörer i Matadi.

Vi tänker oss upplägget på följande sätt:

Vårt förslag är att vi träffar dem gruppvis om 4 – 6 i varje grupp. Gruppen ska sedan ges ett namn och utgöra den grupp där medlemmarna  går i borgen för varandras skulder. De ska alltså ta ansvar för varandras skyldigheter av  bl a återbetalning av lånen  och se till att varandras affärer fungerar. Gruppen ska träffas en gång per månad och följa upp sina affärer, när de kommit igång. Se särskilt formulär 6 A och B. i Affärsplanen. Var och en tar ansvar och sköter alltså sitt eget företag men gör en gemensam avstämning senast den 10: onde för föregående månad.

Gunnel Jönsson, reste till Kongo Kinshasa för två veckor sedan och bor i Louzi,  och Yapeco ska utse lämpliga kandidater och ge dem och förbereda dem med  ALMI:s  Affärsplan en första skiss. Det är viktigt att de läser igenom materialet och försöker förstå vad det handlar om. Översättningen till franska blev klar i veckan och skickades till Kongo i torsdags via mail.

Vi har gjort blädderblock på de flesta sidorna. Vi behöver kunna sätta upp dem bredvid varandra särskilt de sidor som ska fyllas i med siffror. För att förstå systemet bör man se sambandet mellan de olika sidorna.

Vår ide är att få ett eller flera affärsexempel som vi kan gå igenom tillsammans som är från entreprenörernas egna liv. Om det är någon i gruppen som har erfarenheter av affärsverksamhet så vore det mycket bra. Ju mer vi kan få från deras egen erfarenhet desto bättre. Vi ska naturligtvis försöka att göra det så verklighetstroget som möjligt.

Vi hoppas att de som kommer har idéer om sina pågående eller kommande affärer. Vår önskan är att vi kan gå igenom var och ens idéer och kläda dem i siffror. Det är ju det som är poängen med materialet att vi kan konkretisera idéerna och visionerna med siffror. Var och en av oss får ta ansvar för sin entreprenör.

Vi tror det är nödvändigt att de i gruppen lär känna varandras idéer. De kan vi göra genom att gå igenom dem tillsammans, kläd dem i siffror och se om det håller. Frågan: Håller affärsidén? Måste vi så långt det är möjligt komma fram till.

Vi ber Gunnel  och Yapeco skaffa lämpliga pärmar att ha Affärsplanen i? MSG betalar.

Sidorna 8 – 21 i Affärsplanen är uppgifter från entreprenörerna som vi ska ha för att kunna bedöma deras idéer. De ska också själva behålla ett exemplar för uppföljning.

Av de kandidater vi fått tidigare är det många som vill sälja telefonkort. Vi tror inte det är en bra affärsidé. Vi skulle vilja prioritera produktion och försäljning av mat, kläder och andra viktiga behov för livet. Hantverkare är också en intressant grupp. Snickare, murare, rörmokare och elektriker. skräddare, sömmerskor, skomakare, bilmekaniker och smeder. I princip produktion och förädling vill vi prioritera.

Vi ska också kolla om någon vill starta maskinstation med en traktor och tillhörande redskap.

Vi tror att allt som handlar om affärsverksamhet ska enskilda personer ha hand om. Vi måste kunna utkräva personligt ansvar för de insatser vi gör.

Våra ledord är: Öppenhet – Insyn – Resultat

Så långt våra resonemang i tisdags mellan fem knallar från Knallebygden om entreprenörer i Kongo hemma hos Hugo och Ritva. Kommer vi att lyckas? Kan fem knallar göra skillnad i Kongo?

Bernt och Renée hade kopierat upp ett antal sånger som vi övade. Vi ska sjunga i två gudstjänster. Det blir nog svårt att matcha kongolesernas sångliga begåvningar, men vi gör ett försök. Bernt och Renée kanske får rekrytera inhemska krafter, å andra sidan vi behöver inte vara bäst. Vi kommer nog att hamna långt ner i placeringen i den matchen om bara de importerade krafterna ska stå för sången.

Vi bestämde att ge en invigningsgåva till Ungdomens hus på 2000 USAdollar. Jag var till Ulricehamns sparbank i torsdags för att föra över pengar till Banque Internationale de l’Afrique Centrale (förkortat BIAC)  i Matadi. Genom vår organisation Groupe de Soutien aux Entrepreneurs de Matadi (förkortat GSM)  har vi ett konto i den banken. Det visade sig att Swedbank hade stängt möjligheten i början på september att föra över pengar till Kongo p g a att pengar kommer bort på vägen. Westen Union går att använda men de tar 5,5 % för arbetet. Jag kollar nu med Handelsbanken om de kan hjälpa oss. Får svar nästa vecka. Kerstin och jag tog vår första kolera och turistdiarrémedicin i fredags. Inga biverkningar.

Publicerat i MSG

Förberedelser inför Kongoresan

För ungefär ett år sedan började vi att planera resan till Matadi. I Mukinbungu började man då att planera invigningen av sin nya kyrka och de bestämde att den skulle ske första söndagen i oktober 2010. Till denna invigning skulle en grupp från Rimforsa med omnejd närvara. Vår tanke var då att vi från MSG skulle ansluta till denna grupp. Vi skrev då till GCSL om de kunde tänka sig att bygget med Ungdomens Hus kunde vara klart till andra söndagen i oktober. De svarade ganska omgående att bygget ska vara klart till den 9 oktober och att vi var välkomna till invigningen.

Senare visade det sig att det bästa var att våra grupper reser var för sig. Vi som reser från  MSG är: Lennart o Barbro Fridén, Bernt o Renée Sköld, Hugo o Ritva Rikkinen, Lars-Ola Rydberg, Yngve o Kerstin Håkanson och Jenny Håkanson som kommer från Chile och ansluter till oss i Kinshasa. Vi är alltså tio tillsammans.

Vi har med glädje konstaterat att tidplanen med Ungdomen Hus har hållit. I vårt album här på webben kan du se att huset nu i det närmaste är färdigt. De håller nu på att måla.

Den 2 maj träffade vi Edi Diafuanakana, missionsföreståndare i CEC, systerkyrka till Sv. Missionskyrkan och informerade honom om vår resa. Edi har varit i Sverige vi några tillfällen och talar svenska. Han skickade oss inbjudan till Kongo och vi blir CEC:s officiella gäster. En förutsättning för att få visum. Vi måste dessutom ha en garanti från Kyrkan att de tar hand om oss om något oförutsett skulle hända. Vi har blivit vaccinerade mot gula febern, hepatit A och stelkramp. Dessutom ska vi äta malaria-, kolera- och diarrémedicin i samband med resan. Lennart o Barbro reser till Stockholm den 8 sept. De tar med sig visumansökningarna. De lämnar in dem på Ambassaden den 9 på morgonen och har blivit lovade att få hämta dem den 10 sept. Skönt att slippa att skicka passen med visum per post.

Bernt o Renée, Kerstin o jag var i Karlskoga den 12 maj på Kongo-seminarium som handlade om hur församlingar här har direktkontakt med församlingar i Kongo. Många berättade om berikande kontakter åt båda håll. De småskaliga projekten och direktkontakten skapar engagemang.

Den 14 juni träffade Bernt och jag Matthieu och redogjorde för honom vår resa. Matthieu tar emot oss på N’djili, flygplatsen i Kinshasa. Han kommer också att visa oss Kinshasa. Den 21 juni hade vi möte för hela kongogruppen. Vi beslutade bl a att lära oss ett 50-tal vanliga fransk uttryck. Vi gick igenom visumansökan och resplan, planerade ytterligare fem möten fram till den 14 sept. På våra möten har vi läst franska, en tjej från Ruanda, Générose har varit vår lärare. Vi använder också en fransk kurs på CD med texthäften.

Vi har beslutat att köpa en svensk och en kongolesisk och en flagga med GCSL:s symbol att ha med oss till invigningen. Vi har också beslutat som invigningsgåva ge ett bidrag till möbler i Ungdomens Hus.

Vi har gått igenom utbildningsmaterial för entreprenörer. Vi får använda ALMI:s material ”Affärsplan en första skiss”. Gunnel Olofson Jönköping har översatt en första del och Dia Nsumbu Göteborg håller på att översätta en andra del till franska. Jag kommer att sammanställa materialet under veckan och skicka det till Yapeco så han kan förbereda två grupper på ca: fem i vardera gruppen. Vi planerar att ge 10 blivande entreprenörer grundläggande kunskaper hur det är att starta ett eget företag. Vi kommer också att presentera hur vi tänker erbjuda företagslån till dessa entreprenörer. Detta är en utmaning. Vi får se om vi lyckas.

Publicerat i MSG