Nu var sista dagen inne på tvåveckors vistelse i Kongo. Några behövde komplettera kassan med lite mer dollar. RAWBANK låg några hundra meter från gästhemmet. Med Visa kortet gick det lika lätt att ta ut här som i Sverige, dessutom satt en säkerhetsvakt och en beväpnad polis alldeles intill, så här gör sig inga bovar och bedragare besvär. Kl 10 hade vi packat in våra väskor i bussen Vi skulle nu checka in på Sabenas kontor i Kinshasa.

Att framföra ett fordon i Kinshasa är inget för fegisar. På vissa ställen är trafiken enorm. Som passagerare och iakttagare av trafiken funderar jag på om det finns några trafikregler. Här gäller tränga ja tränga sig fram annars kommer man aldrig fram. Ett trafikljus har jag sett och det lyste rött hela tiden. Respekten för rött ljus lyste med sin frånvaro eller så är trafikanterna i Kinshasa färgblinda. Att trafiken är tät och ibland alldeles för närgången det ser man på bilarnas yttre. Många bilar är ganska skrynkliga och skamfilade. Våra chaufförer tar sig fram i alla fall på ett föredömligt sätt både i rusningstrafik i Matadi eller i Kinshasa eller ute på vägarna där man får kryssa mellan groparna. Inget har kommit till skada, varken fordon eller passagerare. Vi besökte Kulturcentrum för att köpa lite presenter och någon minnessak.

Sedan till att checka in. Nu kom jag på att jag varken hade med mig biljetterna eller passen. Allt var kvar i vårt handbagage på Nzo Binati. Detta kändes inte bra för någon av oss och särskilt för mig. Hur kan man glömma det mest viktiga? Ibland faller allt bort som man borde komma ihåg. Minnet är bra men ibland för kort. Kan Matthieu och Gunnel fixa detta? De var bekymrade. Vi var nästan en timma från gästhemmet. Resa tillbaka nu var inte att tänka. En grej till, en olycka kommer sällan ensam, jag hade satt hänglås på min väska och nyckeln kvar i handbagaget. Alla väskor skulle öppnas. Matthieu och Gunnel förhandlar och efter en halv timma är problemet löst. Underbart för oss alla och särskilt för mig. Av någon underlig anledning slinker min väska igenom utan att kontrollanten ville öppna den. Är det en högre makt som vakar över oss och kompenserar mänskliga brister?

Nästa stopp var på det Protestantiska universitetet. Ngwala Ray som är finanschef tog emot oss. Han gav oss en kort introduktion. Universitetet drivs av de protestantiska kyrkorna i Kongo. Staten ger inga bidrag. Det grundade 1959 och har idag 7200 studenter. Man har fyra fakulteter, medicin, teologi, juridik och ekonomi. Den medicinska fakulteten stöds av den tyska staten genom kyrkan. 85 % av budgeten kommer från studenternas avgifter och 15 % från kyrkorna. För medicin är studentavgiften 600-650 $ per år och för de övriga är avgiften 470 $. – Vi har ett stort monument här på Universitetet som är skänkt av Sverige, det är vårt bibliotek, fortsatte Ngwala Ray. Utrikesminister Anna Lind besökte Universitetet 2003 och skulle ha invigt biblioteket men blev mördad några veckor innan invigningen. Hela biblioteket är skänkt av Sida, Svenska Missionskyrkan och Baptistsamfundet. Efter fick vi en guidad rundvandring.

Granne med Universitetet ligger 100-årskyrkan. En kyrka i kolossalformat, den rymmer 10000 besökare. De största jag någonsin sett. Kyrkan tillhör alla protestanter i Kongo. Imponerande och intressant.

Dags för återfärd till Nzo Binati och lunch. Lars-Ola avtackar våra chaufförer Dinckims och Bouddha och Gunnel som har stått ut med oss i två veckor. Vårt tack understryker vi med en gåva till dem var. Bernt tackar också Matthieu och förstärker vår tacksamhet och ber om Guds välsignelse över dem. De är kvar för att arbeta vidare i Kongo. På eftermiddagen kollar vi och skickar mail.

Halvfem lämnar vi Nzo Binati. Resan de tre milen till den internationella flygplatsen, Ndjili, beräknas till två timmar. Trots trafikkaos på ett antal ställen var vi framme efter en dryg timma. Vi tar avsked till våra chaufförer, Gunnel, Matthieu och Jenny. Jenny flyger till Johannesburg under fredagen och stannar i Sydafrika i 5 dagar innan hon fortsätter till Santiago. De känns i hjärtat att ta avsked av sina barn. Skönt att det finns Skype och andra globala finesser som underlättar kontakten. Planet lyfte 22.40 Kongotid en timma efter Sverigetid. När jag skriver de här raderna sitter jag i en flygplansstol över Zahara. När jag tittar ut så är det fullmåne och klart. Jag ser ljusen från samhällen i Turnisien enligt Bryssel air information. Kl är strax 05.30 och vi landar i Bryssel kl 07.30. Det går non stop från Kinshasa till Bryssel.

Kl 05.30 kom en av de unga pojkar som servar oss på gästhemmet. Han visade mig sin machetes om hur han skyddar sig om han blir attackerad. Gästhemmet, Nzo Binati tillhör Kongokyrkan CEC. Ett lugnt och trivsamt ställe, väl omgärdat med höga murar och järngrindar. Alldeles nyss gick strömmen här. Elavbrott är vi ganska vana vid. Dieselgeneratorn går för fullt uti i trädgården och ger oss ström. Strömavbrott är en ständig följetong. Efter frukosten gick färden till souvenirmarknaden i Kinshasa. Här som på liknande ställen var viljan att sälja något i hästväg. Bernt köpte tre fina askar, affären var gjord i god knalleanda. Försäljaren ville ytterligare markera den goda relationen mellan två kollegor genom att ge Sjuhärads knallen ett armband. Det är ju inte varje dag han gör goda affärer med så främmande knalle. Kerstin köpte två halsband med leopardtänder. Det gick tydligen någon typ av signaler mellan stånden för på alla ställen som Kerstin passerade ville de sälja halsband med leopardtänder. De kanske trodde att Kerstin var en uppköpare som skulle exportera till Europa. Sedan besöktes en mycket välsorterad tygaffär. Afrikanska mönster i alla dess tänkliga varianter.

När köplusten hade sinat gick färden till Diakonias kontor. Diakonia samarbetar med fyra lokala organisationer i Kinshasa, Östra Kongo, Bas-Kongo och Katanga. Tillsammans med sina samarbetspartner kontrollerar man utländska exploatörer att de mänskliga rättigheterna blir tillgodosedda. Man organiserar unga lantbrukare och bevakar deras rättigheter. Diakonia arbetar med änkor som kan hamna i situationer där de är rättslösa. Hjälporganisationer från Belgien, Danmark och Svenska missionskyrkan finns också i anslutning till kontoret. Maria Eriksson-Baaz forskar genom Diakonia om polisens arbete och våld som förekommer i samhället.

Vi börjar nu trappa ner våra aktiviteter i Kongo för min egen del har jag tagit det mycket lugnt idag. Jag har inte varit på några handelsresor eller studiebesök. Vi har gått igenom entreprenörernas redovisningar och vi hoppas få dem översatta under nästa vecka. Det har varit mycket prat i kväll, om stora och små möten. Vår grupp har fungerat mycket bra tillsammans. Alla har varit inställda på att det varit jobbigt ibland med svettiga dagar. Gunnel Jönsson har arbetat hårt med att tolka. Våra två chaufförer Dinckims och Bouddha har med stor energi gjort det så bra de kunnat för oss. Det som varit mest minnesvärt och som har berört oss mest är alla de personliga mötena. Just nu sitter alla runt omkring mig och det är lite svårt att koncentrera sig. Bernt påminner om besöket hos vakten på gården Seke Lolo, som bodde i ett hus med stora hål i taket, utan fönster endast gluggar. De hade en säng och familjen bestod av far och mor och tre barn. Knappast en mänsklig boning.

Rebecka har besökt oss två gånger idag. Hon som var flykting i Sverige och blev utvisad. Hon gav Kerstin några presenter och tog avsked av oss. Kerstin fick också uppdraget att hälsa till Sverige.

Alice kom under kvällen för att prata. Hon är sjuksköterska, utbildad på IME, arbetslös. Hon söker jobb med ljus och lykta. Hennes man var soldat och blev dödad under kriget 2000. Hon har fyra barn. Äldsta barnet fick hon lämna bort till en släkting när hennes man dog. Hon bor nu med sina tre barn på en bakgård i ett uthus. Gunnel lärde känna henne när de båda arbetade på IME. Gunnel och hennes syster och Kerstin står för skolavgifterna för de tre barnen.

Edi, missionsföreståndaren med fru kom in och hälsade. CEC ska ha budgetmöte i Kinshasa. Här är det fullt av mondele så de fick ta in på ett hotell bredvid.

Väskorna är i stort sett packade, knappt 1/3 av vår packning släpar vi med oss tillbaka till Sverige. Lennart har en present kvar, en tumstock. Mottagarna av tumstockar fick alltid en uppmaning av Lennart: ”Det gäller att hålla måttet”. Sista tumstocken ut till Matthieu i morgon.

Under frukosten en liten solskenshistoria av Emy, han med bl a gatubarnen: – Jag mötte en kille häromdagen som jag tyckte jag kände igen, gick fram till honom och började prata med honom. Det visade sig vara ett av de f.d. gatubarn som jag haft i min verksamhet. Då utmärkte han sig för att vara stökig, besvärlig och duktig på att stjäla. Nu var han utbildad polis och berättade att idag vet han vad som är rätt och fel och att han vill vara en god polis. Ett fint resultat av Emys verksamhet.

Efter frukosten gick vi några hundra meter upp till IME-sjukhuset. Sjukhuschefen Dr Thea Luzaisu tog emot oss och gav oss en kort introduktion. Vi överlämnade en penninggåva från David Norén. Ett resultat av sålda fotomontage. Foton tagna i Kongo förra året. Hela fotosamlingen finns på hans hemsida: http://davidnoren.se Guidade runt gjorde Emanuel Milango, administratör. Sjukhuset ägs och drivs av sex kyrkor. Vi träffade barnläkare Mbala som också har ansvar för sjuksköterskeutbild-ning¬en. Man har även specialistsköterskeutbildning.

Vi såg protesverkstaden, en kombinerad snicke¬ri- och mekanisk verkstad. Vi gick igenom ortopedavdelningen. Den är ständigt fullbelagd, förklaringen är att Kongos största väg, Kinshasa – Matadi går alldeles förbi sjukhuset. Olyckorna i trafiken är många. Ingen som rest något på Kongos vägar förundrar sig över alla olyckor. Det finns många orsaker, många bilar är i dåligt skick. Bilbesiktning finns men den är knappast värd namnet. Man åker i och på bilarna på alla möjliga sätt. I dag mötte vi bilar där man satt på motorhuven eller längst upp på ett högt lass med benen dinglande utmed sidorna eller står i öppna dörrar på sidorna eller bak på skåpbilar. Undan går det också när man kör. Då verkar det som man har klocka och inte tid. Bilförsäkring måste man ha men för skadorna som hamnar på sjukhuset betalar sällan försäkringsbolagen. Den kostnaden får bilisterna själva stå för. Alla får betala för sin sjukhusvistelse.

Mat och tvätt för patienten får de anhöriga stå för. Det finns ett särskilt kök för detta ändamål. Totalt har sjukhuset 400 bäddar men de är inte fullbelagda. Många har inte råd med sjukvård. Därför dör många människor av sjukdomar som går att bota. De har inga pengar till vård. En annan orsak är att man delat in landet i Sjukvårdsområden och byggt sjukvårdsinrättningar på olika ställen. Upptagningsområdet har på vis blivit mindre och det är bara de svårare fallen som kommer till IME. Ett flygplan fanns också tidigare som skötte längre sjuktransporter men det finns inte längre.

Vi såg tandläkarmottagningen med fyra behandlingsrum som är en gåva från Svenska Missionskyrkan. Vi gick sedan igenom avdelningen för sjukgymnastik. Chefen hade delvis fått utbildning i Sverige på Lundsbrunn och talade en del svenska. Sjukgymnast Eva Mårtensson har arbetat här med rehabilitering. Hon var också pilot och pastor i Kongo.

I laboratoriet finns Bas-Kongos enda blodbank i ett kylskåp. På barnavdelningen delade Barbro ut gosedjur till många barn och lämnade det som blev över till avdelningschefen. Man har fem operationssalar och utför sex operationer per dag. Sida och Svenska Missionskyrkan byggde och utrustade ett hus för medicintillverkning under slutet av 80-talet. Verksamheten lades ner i brist på pengar under kriget och plundringarna på 90-talet. Verksamheten kommer inom kort att tas upp igen. Denna verksam borde kunna läggas ut på en entreprenör. Jag tror att kyrkan behöver entreprenörer som kompletterar deras verksamhet. Kyrkan är inte bra på att styra allt. En reflektion efter rundvandringen på IME av en entreprenör. En knalle från Sjuhäradsbygden.

Efter fikat på gästhemmet började resan mot Kinshasa. Vi hade 22 mil framför oss på bra väg och lagom temperatur även idag. I två tullstationer betalade vi vägavgift. Fyra gånger blev vi stoppade av polis. På ett ställe var polisen förstärkt med militär, unga pojkar som var beväpnade med automatvapen. De begärde 30 $ för att få passera. Våra chaufförer vet hur man ska hantera sådana här lägen. De prutade ner till 1.75 $. Vi knallar tyckte det var en strålande affär de gjorde upp. Det blev en applåd. Mellan 20-30 stannade bilar passerade vi. Reparationerna utförs mitt på vägen. Där bilen stannar där reparerar man. Reparationerna är vanligen däckbyten men även reparation av motorer, växellådor, kardaner och andra vitala delar. I en nerförsbacke hade ett stort treaxlat släp lossnat, farit iväg och spärrade nästan hela vägen. Det var på håret att vi kom förbi. Man är ju tacksam att man slipper möta sådana ekipage.

På ett ställe hade en lastbil hamnat upp och ner. Chauffören låg och sov på bilen, alltså på undersidan. Han tog vurpan tydligen med lugn och väntade på bättre tider med bärgare. Man ser också många skrotbilar ofta uppställda i byarna. Vi frågade en kongoles varför de inte ser till att bli av med skrotet.- Många vill visa att man en gång haft en bil själv eller farfar eller morfar. Så fick vi den frågan utredd. Jag är övertygad att det finns ett stort behov av bilverkstäder som kan serva bilarna. Bilfärderna skulle bli betydligt angenämare om man slipper de här stoppen. Filosofin att köra så länge det går är inget att rekommendera. Beviset ser vi på Kongos vägar. Det är bättre att serva bilen som tillverkarens tänkt sig. Jag hoppas att kongolesen på sikt kan ta till sig denna tanke. För vår del fick vi punktering nummer två under denna resa. I branschen finns säkert utrymme för många entreprenörer.

Andra iakttagelser under vägen var en stor boskapshjord. Hugo som har nära till skämtet påstod att han räknade alla benen och delade med fyra och kom fram till 200 djur. Hugos skämt stämmer för det mesta och det gjorde de nog här också.

Kl 07 åt vi frukost. Idag i dagsljus. I går kväll mat i stormlyktans sken. I Luozi finns ingen ström från Inga. Lendo och en liten tunn dam skötte om matlagningen. Jag sa Pauline till henne, hon svarade, oui. Detta är samma Pauline som Alice Sandblom skrev om i sina dagböcker från 80-talet. Kerstin, Jenny och jag läste så mycket vi hann i dessa historiska dokument. Hur svenskarna firade jul, hur Robert slaktade två kor, samme Robert som vi besökte i går, hur hans fru Ruth tog hand om slakten, en del för egen del och en del såldes.

Edi och Robert kom och tog farväl av oss. Robert var på väg till sina odlingar i sin robusta jeep. Edi bad för oss och så bar det av till färjan. Vårt första etappmål var att komma med färjan kl 08. På vägen dit var det en galning som körde om oss. Hans bil hade knappast kontakt med marken. Han flög fram över alla hålorna som idag var delvis vattenfyllda efter nattens välsignande regn. Att ingen strök med i denna framfart var ett Guds under. Gud är stollars och barns beskyddare. Galningen kom med på färjan men inte vi.

Det var till att vänta till nästa avgång. Bara att sätta sig ner eller ta en promenad och ta det lugnt.

I Kongo har vi tid, ingen klocka som kan stressa upp oss. Med oss i bussen var också Celine, fru till vice missionsföreståndaren Lévy Matondo. Vi skulle haft med en till men denne dök aldrig upp. Här kör man inga tomma bilar eller bussar. Här utnyttjas dessa maskiners fulla kapacitet plus 50 %.

Hela tiden en kombination av gods, människor och djur. Utan tvekan mycket miljövänligt. Där ligger vi svenskar långt efter. Härom dagen mötte vi en buss liknande vår. De hade tjudrat en get på taket. Den gick däruppe och tycktes må bra, kanske njöt den av de friska fläktarna och utsikten. Fantasin är gränslös i detta fascinerande land.

Nu hade färjan varit och vänt på andra sidan av Kongofloden som jag uppskattar till 2 km bred. Det var till att ta sig ombord. Några av oss vadade, men de flesta åkte ombord i bussen. Vår skicklige chaufför tog sats men det blev stopp och vi blev hängande på kanten med ett rejält brak. Det är bara att backa och ta ny sats. Nu kom vi ombord med ett något mindre brak. Men nu hade vi en buss som var betydligt högljuddare. Den lät nästan som ett Herkulesplan, ett sådant med fyra motorer. Vi åkte till byn Kimbemba. Där stannade vi på en skolplan. Våra två chaufförer kröp in under bussen och började reparera. Hugo tog fram sin verktygslåda med sin silvertejp och stöttade dem. Hugos och hans verktygslåda har varit ovärderligt under vår resa. Han, den ende av oss, har varit i Kongo förut.

Under tiden träffade vi många skolbarn. Först ut var en klass femåringar ca: 40 barn. I brist på lärosalar fick de ha sin första lektion på skolplanen. De hade en lärare som utövat det yrket i 58 år berättade han för Gunnel. Bernt ledde allsång med dem, uppskattat av både läraren och barnen sedan tog läraren över och lekte med dem. Vi besökte lite äldre barn i deras skolsalar, de längst bak hade en skrivbräda framför sig de andra hade bara en bräda lagd på stenar att sitta på. Det blev jubel när vi vitingar dök upp. Vi ställde nog till för lärarna, men vi blev inte utkörda. Barnen i sina vita skjortor och de flesta i mörkblå byxor eller kjol såg välmående ut och framför allt den glädje de utstrålar griper tag i en. När det var rast kom de till oss och en stund hade vi ett hundratal runt oss. Sina skrivböcker hade några i en liten plastpåse under armen, andra hade inget. Bernt ledde allsången och det var mycket skratt och jubel. Plötsligt försvann de och då såg vi hur fint de ställde upp utanför skolsalarna. Rektorn talade till dem och sedan tågade de in på led.

Vi var några som ”pratade” med lite äldre elever som gick i sekundära skolan. De berättade att det var 6 klasser i vardera primär och sekundära skolan. De här pojkarna gick i klass 4. En av dem läste engelska för oss ur sin skrivbok. De hade inga läroböcker, allt de hade var skrivböcker och det de läste hade de själva skrivit. De undrade om vi kunde skaffa dem läroböcker i engelska. Hade vi haft en bokhandel inom räckhåll så hade vi fixat det på momangen, men det fanns ju ingen. Jag gav den mitt sista visitkort och förklarade för dem hur de kunde nå mig på webben. Om de nu fick en chans att komma till ett internetcafé och lära sig hur man hanterar det. Varje människa är en enorm potential om den får de rätta förutsättningarna. Att få kunskap och rätta värderingar öppnar oanade möjligheter för en människa. Vilka fina pojkar! Kanske någon av dem en blivande president?

Efter en och en halv timma gick färden vidare nu med ett reparerat avgassystem. Det krävs betydlig högre kompentens av en chaufför här än i Sverige. Dammet var inte så påtagligt eftersom det regnat en del, men vi alla gick ändå åt rött till. Temperaturen var den behagligaste hittills, omkring 25 gr. En dikeskörning hann vi också med men vår duktige chaufför lyckade trixa upp bussen igen på vägen. Detta var ett mästerstycke. Ingen behövde gå ur bussen. Till Kimpese kom vi 15.30.

Luozi ligger vackert vid Kongofloden. Här är så lugnt och härligt, vacker natur. Anläggningen har byggts av en portugisisk handelsman och köptes av CEC på 60-talet. Här är CEC:s administrativa centrum. Efter frukosten tog vi bussen till Kyrkan och var där kl 10. Den är byggd i samma stil som Baobab-kyrkan med ett spetsigt sadeltak. Här som i Matadi tog det en till två timmar innan alla var på plats. Evangelisten Kineka ledde gudstjänsten. Han var också försångare, trummor och andra rytminstrument ackompanjerade sången. Det är inget fel på engagemanget, man sjöng med hela sin varelse plus alla instrument som många hade med sig. Det var svårt att sjunga på kikongo, svårt att se i psalmboken vilken vers de sjöng, Vi, mondele (vita), sparade våra halsar och istället lyssnade vi och njöt. Vi blev presenterade genom att vi fick gå fram. Det blev jubel och mycket vinkande. Många körer sjöng och det gick i ett när man växlade körer. Vackert att se de färgglada kongoleserna och sången var riktigt örongodis.

Utifrån förstärktes ljudupplevelsen av en energisk kyrktupp. Han lät sin stämma höras under nästan hela gudstjänsten. 11.35 gick Bernt fram för att predika tillsammans med tolken pastor Julienne Kukangisa . Hon är utbildad i Sverige under 4 års tid. Bernt predikade över hur människor och ett samhälle kan förändras. Att välja och säja ja till Jesus kan betyda stora förändringar. Det innebär att vi tar ansvar för varandra. Julienne tolkade med hela sin kropp och församlingen var med på noterna. Kollekten leddes av kyrkvärden, han såg till att det var en jämn ström. Någon gav en påse bönor som auktionerades ut direkt efter offergången.

Utanför kyrkan kom Daniel och hälsade på oss. Han vill gärna visa oss sitt företag. Vi åkte dit. Han har en mekanisk verkstad med 25 anställda. Han började i liten skala. Han tillverkar maskiner för att mala och bearbeta säd, majs och maniok och andra produkter för människor och djur. Han höll på att bygga en ny verkstad. Han visade oss en äggkläckningsmaskin och inom kort vill han starta kycklinguppfödning och hönseri. Vi förstod att detta var en kille med visioner, hade många aktiviteter på gång och hade en vilja till förändring.

Kl 15 var vi CEC:s kontor och lyssnade till vice missionsföreståndare Lévy Matondo Balungisi. Han hälsade oss välkomna som kyrkans officiella gäster och berättade om kyrkan, om glädje och sorg, framgångar och motgångar. – Kyrkan har 75000 medlemmar, 90 församlingar och 112 anställda. Kyrkan växer hela tiden. Vi har brist på pastorer och evangelister många vill utbilda sig till pastorer men kyrkan har inte råd. 3 eller 5 år är utbildningstiden och kostar 8000 $ per år. 15 nya evangelister har börjat sin utbildning i Luozi. Jag och Gunnel har hand om denna utbildning, berättar Lévy. – Inom kyrkan stimulerar vi också företagsamhet. Man har en sparkassa och blir medlem i den genom att låna kassan 35 $. Det finns 200 medlemmar och man kan få låna 500 $. Avbetalningstiden är 3 månader man får betala också en liten låneränta. INADES heter organisationen som arbetar åt kyrkan med denna verksamhet.

Efter kvällsmaten besökte vi fem Robert Diyabanza i hans villa. En glad överraskning att se en sådan vacker villa också i en tilltalande omgivning. All ström i huset får han från solceller. Han har både ritat och byggt huset själv. Det tog 4 år. Han arbetade 12 i kyrkan som bilmekaniker, tröttnade på topp-styr¬ningen. Han hade inom kyrkan ingen möjlighet att utveckla sina idéer. Han ville byggt en mekanisk verkstad i Boma där det fanns stor efterfrågan på sådana tjänster och enligt honom skulle det kunnat bli en god affär för kyrkan. Han fick inte detta och slutade i kyrkans tjänst och blev sin egen, uppenbarligen en framgångsrik företagare. Han både arrenderar och har köpt egen mark. Tillsammans med sin släkt i Luozi äger han mark här men den kan han inte använda p g a en gammal inställning som kongoleserna har. Allt som odlas på denna mark tillhör hela släkten och vem som helst i släkten kan plocka frukt och ta grönsaker utan att göra något arbete med odlingarna. Andra gamla traditioner och sedvänjor är t ex om en syster som har familj och hennes man dör ska den äldre brodern till kvinnan ta hand om hennes barn, har någon pengar så ska de delas ut i släkten. Robert inser vilket hinder sådana här inställningar har för en sund utveckling och har radikalt tagit avstånd från dem. Robert har fruktodlingar av apelsiner, mango, bananer och mandarin. Robert har 7 anställda och månadslönen ligger mellan 50 – 100 $ därutöver har han dagsanställda. Det känns bra att få lära känna den kongolesiska själen genom att samtala med Robert. Vi har också berättat för honom om vårt entreprenadprojekt. Vi ställde frågan kommer vi att lyckas? – Ni kommer att lyckas om viljan finns. Efter en intressant kväll hos Robert promenerade vi hem i den varma och becksvarta kvällen, alla ficklampor hade vi gett bort, dumt ikväll, åskan började gå och blixtarna lyste upp. Just komna innanför dörren kom regnet. Ungefär en timma hade vi åska dock inte så häftigt.

Dagen började med att rätta några fel av bloggar jag lade in på nätet i går. Jag daterade också upp Hökerums hemsida. Lånade Gunnels mobila bredband som funkade förvånansvärt bra i går kväll. Vi intog frukost 06.30 och sedan packade in våra väskor i bussen. Samuel Nkailu med fru förärade oss med ett stort lass bananer vilket gick åt under färden, förövrigt kom pastorerna Damas Mangikulua och Axel Biongo, Muditu var också med och tog avsked av oss. Axel höll tal till oss och överlämnade gåvor till den yngste och äldste av oss, ett liter vackert konstverk med innehållsrik text. Det blev Jenny och Kerstin som fick motta gåvorna. När allt fotograferande var gjort och Damas bett för oss bar det av mot Luozi.

Första del en var ju bra belagd väg men när vi sedan tog av mot Luozi blev det grus- lerväg och vi hade 9 mil kvar. Den delen tog 4 timmar. Det hade regnat något under sista dygnet men ända var Afrikas röda jord med dess damm påtagligt. Tjocka lager med damm överallt och näst intill röda som tomater var vi lite var när vi kom framme mellan fyra och fem. Vi färjeläget fick vi vänta en styv en timma. Under tiden hade Bernt söndagsskola med barnen, han sjöng och fotograferade med dem. Bernt var alldeles genomblöt av svett när lektionen var slut. Plötsligt hör Lars-Ola nere vid floden en liten tjej som kam och sjöng Bernts sånger. Sången går hem. När vi gick på färjan så av med sandalerna och upp med byxorna för att vada ut för att gå ombord. Behaglig och lite märkvärdigt att doppa fötterna i Kongofloden.

Lendo tog emot oss med öppna famnen och middan var framdukad, skönt efter en dagsfärd i svett och damm. Kerstin, Jenny och jag har en lägenhet i det parhus där Gunnel har den andra lägenheten. Vi bor kungligt. Strömmen kommer ovanifrån från solceller. De här raderna plitar jag ihop under en solcellslampa. Runt omkring är det becksvart. Verkar som det regnar jag hör ett brus utifrån. Får se när det blir ljust. Rinnande vatten blev ordnat precis innan vi kom. Det var bara duschen som inte ville vara med men det fanns 150 l vatten i en tunna i badrummet. Det var bara att ta skopan och ösa på. Det mesta dammet fick ge sig.

På kvällen var vi bjudna till Gunnel tillsammans med Robert Diabanza. För oss glada amatörer var det mycket intressant att få prata med en kongoles som talar svenska, som har en fot i Kongo och en i Sverige. Född i Luozi och kan allt om seder, traditioner och tankemönster i Kongo. Gift med Rut från Närke och har tre barn. De är i Sverige för närvarande.

Mina reflektioner under resorna: Överallt ser vi enorma arealer där det bara växer buskar och någon palm här och där. Mark som inte ger något utbyte möjligen hugger kvinnorna buskarna till ved för matlagning, ofta ser vi kvinnorna komma med stora lass på huvet, eller en korg på ryggen. Rekordet såg jag häromdagen, korgen var fullstoppad med tjocka pinnar, avståndet från marken till toppen på pinnarna var kvinnans dubbla längd. Var är gubbarna? Bara en och annan syns. Systemfel!

Robert berättar att de här stora arealerna har varit skogbeväxta. Belgiska skogsbolag har skövlat skogen utan att bry sig om återväxt. Stora mängder ädelträ gick till byggnader och möbler i Europa. Skandal! Den internationella domstolen i Haag borde utdöma skyldighet för dess skövlare att återplantera skogen. Risken är att denna domstol är jävig. Det vill nog till andra krafter för att det ska bli ordning i det systemet. FN kanske är ett alternativ. Överhuvudtaget all skövling av naturtillgångar under och även efter kolonialtiden borde kompenseras. På vägen hit passerade vi en by där ett av skogsbolagens sågverk var etablerat. Här ser ni att de flesta husen är byggda av trä, säjer Gunnel. När skogen var slut upphörde sågverket. Kvar i byn är ett antal trähus som idag mer är ruckel än mänskliga boningar. Ett resultat av hänsynslös exploatering. Hade skogen skötts på ett anständigt sätt med återplantering hade byn haft ett sågverk även idag. Det hade gett dem arbete, inkomster och en annan levnadsstandard.

Vem äger då marken? – Släkten är marken, det innebär att ingen har personligt ansvar, ägandet är kollektivt, resultat: ingen bryr sig. Systemfel! Den mesta utveckling här i världen bygger på personligt initiativ och personligt ansvar. Reflektion: Självägande bönder vore nog ett led i rätt riktning.

Robert själv har många järn i elden. Han arrenderar 125 ha på 20 år, två timmars väg från Luozi. Han har planterat oljepalmer och akacieträd. Han har egen plantskola och eget vattenkraftverk och mycket mera. Vi träffar Robert igen, och mer om honom i morgon. Nu angriper knotten och en del andra små varelser mig så jag får nog retirera. Dataskärmen har också blivit ett promenadområde för dessa småttingar. Nu tillbaka till sängen och myggnätet.

Frukost i vanlig ordning kl 07.30 Kl 09 träffade vi den Globala Gruppen i Baobab-kyrkan. Gunnel tolkade och representerade Blidsberg, Kerstin och jag representerade Hökerum. Blidsberg och Hökerum är små kyrkor jämfört med Baobab. Denna kyrka har 1400 medlemmar och 720 barn i söndagsskolan. De har tio körer barn-, ungdom-, kvinno- och manskörer plus annan omfattande verksamhet. De driver sjukhus, primär- och sekundärskola.

Församlingens pastor Damas Mangikulua hade sammanställt ett förslag på ett avtal mellan våra församlingar. Avtalet tar vi hem för påskrift. Vi lade upp ett förslag till årets slut på gemensamma böneämnen. Jag föreslog att vi utvecklar face to face som nyss har startat i Hökerum att omfatta också ungdomar mellan Matadi och Hökerum, Blidsberg. Vidare att vi ska arbeta på att ha ett gemensamt språk. Kerstin och jag lovar att läsa franska och GG i Baobab läser engelska, och så stämmer vi av med jämna mellanrum hur långt vi kommit. Vi gav en Sverigeflagga till Baobab. Som gåva från Baobab fick vi Blidsberg och Hökerum två kongofigurer. Mycket vackra.

Kl 12.30 mötte oss Mr Kiwaka vid gästhemmet vi följde honom sedan med vår buss till hans hem. Hemmet låg väl omgärdat med höga murar och järnportar. Vi blev inbjudna i en stor sal med luftkonditionering, två TV apparater stod på. Det var dukat långbord. Jag hade på lite skämt sagt vid vårt förra möte att vi idag skulle tala engelska. Han hade tagit mig på orden och hade lejt en engelsk¬talande tolk. Gunnel fick ledigt så när som på en välsignelsebön av Bernt innan vi lämnade.

Mr Kiwaka välkomnade oss och fortsatte med att be en bön för oss och vår måltid. Vi blev verkligen bjudna på en rejäl middag. Kött i flera varianter, fisk och skaldjur, potatis, maniok, stekt banan och grönsaker. Dricka var alkoholfritt vin, Fanta och cola. Dessert var banan, papaja och annans.

Kiwaka berättade att hans fru Silvia hade komponerat middagen. Hon kom in och hälsade i hand på oss men satt inte vid bordet. – Jag är kristen, jag har Jesus som min förebild, mina föräldrar var diakoner i en kyrka i Kinshasa fortsatte Kiwaka och jag uppskattar verkligen att ni ville komma till mitt hem. Barnen kom också in och hälsade i hand. Minstingen en lite söt Victoria med många flätor, ett riktigt litet charmtroll strosade runt bland oss.

Vi överlämnade vår utbildningspärm och välkomnade honom som medlem i Matadi Support Group. Han accepterade medlemskapet på stående fot. Lennart förärade honom också en tumstock. Bernt kom fram med fyra pennor. Kiwaka ville gärna att hans fru skulle få en penna. Innan vi skildes åt sa han att jag kunde ringa när som helst. Fick alla hans telefonnummer, både till honom och till frun.

Vi hoppas att den här kontakten kan vara till nytta för vårt arbete här i Matadi.

Under eftermiddagen höll Lennart och Lars-Ola enskilda samtal med entreprenörerna. Bernt och Hugo lyssnade och gav goda råd. Den här typen av undervisning var nytt för entreprenörerna men de var alla positiva. Åtta av tio hade fattat innehållet på ett bra sätt och redovisade under eftermid-dagen de fyra delarna från företagsidé till budget, både för investering och drift. Dock ville de låna betydligt mer pengar är vi räknat med. Vi tar nu med oss deras redovisning hem och gör en utvärdering.

Till kvällsmaten hade Hugo fixat ingredienser till kongobullar och köket hade bakat dem. Kvällens överraskning smakade väldigt gott. Blev också bullar över till morgondagens resa till Luozi.

I dag har det varit en utflyktsdag. Kl 09 bar det av till Ingafallen. Innan vi klev in i bussen var det bön för dagen och resan. För kongoleserna ligger bönen nära till hands. När man står inför någon, större eller mindre händelser, så ber man om Guds ledning och beskydd. Denna handling skapar trygghet och det är en påminnelsen om att Gud vakar över oss. Levnadsvillkoren i Sverige och Kongo går naturligtvis inte att jämföra på samma dag. Här är man utlämnad till sin egen förmåga att överleva. Kan detta vara orsaken till närheten till bönen? Ja, det är säkert en orsak men det är inte hela sanningen. Det är mera naturligt för en kongoles att räkna med Gud. Det är inget som man sticker under stolen med. En hållning som skulle vara hälsosam även för en svensk med alla trygghetssystem och sociala skyddsnät. Det går inte att bygga bort alla problem vi människor ställs inför. Ibland är även vi svenskar små och hjälplösa. Då skulle närheten till Gud och bönen ge oss livskvalitet.

Utöver vår grupp var pastorerna Damas Mangikulua, Axel Biongo och Paul Tekasala med. Samuel Nkaiku och Muditu var också med oss. Vi hade en extrabil för att alla skulle få plats. Besöket började med en föreläsning av Vd:n för Inga, i en byggnad med luftkonditionering och hänförande utsikt över hela Inga-fallet. Kraftverket består av två enheter. Inga 1 och Inga 2. Byggda 1972 och 1982. Tillsammans kan de producera 1775 MW. Kongofloden är världens andra största flod, 42000 m3 passerar varje sekund. Kanadensarna har gjort en studie om att bygga ut möjligheterna i Inga-fallet. Fullt utbyggt skulle Inga kunna producera 44000 MW, kunna förse stora delar av kontinenten med ström, även exportera till Europa. Det slår mig, Inga är en bild av Kongo. Bara en liten resurs används av mänskliga resurser. Det gäller säkert naturtillgångar också. Världen måste ta sitt ansvar att ge kongoleserna verktyg att utveckla sitt land. I MSG, som du förstått, försöker vi att stimulera företagsamhet. Vi arbetar helt transparent. Kolla vår hemsida http://matadi.hakanson.se. Vår lilla verksamhet är naturligtvis en droppe i havet, men alla dropparna gör ju havet. Världen kan inte längre leva rövare i Kongo.

På vägen hem stoppa polisen oss. Inget ovanligt. Nästan varje gång vi är ute och reser blir vi stoppade av polisen. Vår chaufför var nog lite för kaxig när polisen bad att få se körkortet. Polisen blev alldeles stollig. Yapeco försökte först tala polisen till rätta, men miss¬lyckades. Då ryckte alla pastorerna ut och efter 10 min släppte de oss. Vi misstänker att de såg en hoper vita, och dem kan man alltid klämma på lite pengar, men denna gång blev tji. Vid ett annat polisstopp hälsade jag i hand på polismannen och sa ”Bonjour monsieur”. Han uppskattade nog det och vi fortsatte färden.

”Bonjour monsieur/madam, merci beaucoup och ca va” är nog de viktigaste ord vi lärt oss under franskakursen som ingick I våra förberedelser för den här resan. De har förlöst välviljan. Det är viktigt att lära sig koderna i den miljö man vistas i. ” Mbote zeno” på kikongo ”god dag” sitter också bra.

När vi skulle åka hem blev det punktering på extrabilen, reservhjulet var också trasigt, så det var till att lämna bilen och alla fick packa in sig i bussen. Finns de hjärterum finns det stjärterum.

I dag körde vi igång kl 08.30 med utbildningen. På sedvanligt kongolesiskt sätt så tog det en tid innan alla kommit. I Kongo har man tid och i Sverige klockan. Marie bad om ursäkt för sen ankomst, likaså gjorde Peter det, men han hade laga förhinder, jobbet i familjeföretaget gick i första hand, helt förståeligt. Peter var mattelärare på sekundärskolan som tillhör Baobab-kyrkan. Hans månadslön var 40 $. Staten betalar lärarlönerna. Han klarade inte sin familj med fyra barn på den lönen. Slutade som lärare och startade ett familjeföretag. Han handlar med mjöl och har ölförsäljning. Hela familjen tycks vara engagerad i företaget. Peter är också med den Globala Gruppen i Baobab-kyrkan.

Muditu var bekymrad när han kom. Han hade jobbat till kl 03 på morgonen med sin hemläxa.

Det gällde att med egna ord beskriva del ett till tre i materialet. Vad vi hittills förstått tycker de att utbildningsmaterialet är bra, men det är nytt och inte helt enkelt att ta till sig. Det är ambitionen som räknas. Muditu fick beröm. Höga ambitioner är bra kvalifikationer för att bli företagare.

Lars-Ola och Lennart går igen hur man kan lägga upp en budget i företaget. De förklarade hur man jobbar med budget och hur man följer upp och stämmer av för att ha koll på läget. Idéerna måste klädas i siffror. Vi ägnade en hel del tid åt att gå igenom villkoren kring företagslån. Vi sänkte nog glädjen något hos våra deltagare när de fick klart för sig villkoren för lånen. Säkerheten för lånen bygger på att i gruppen om fem företagare tar man ansvar för varandra genom att garantera varandras återbetalning. Var och en har sitt företag i gruppen men gemensamt tar man ansvar för att lånen betalas tillbaks. På fredag kommer vi att ha ett enskilt samtal med var och en. De ska också få i skriftlig form svara på hur de upplevt utbildningen.

Yapeco visade sitt pågående hotellbygge. Hittills hade han investerat 24 000 $. Nu behövde han 12 500 $ för att kunna bygga nästa etapp. Platsen är vacker med utsikt över Kongofloden. Bottenytan är 375 m2. Detta är ett lovande och stort projekt. Ett framtidsprojekt som kan bli mycket bra. Han har framställt en fråga till MSG om vi kan hjälpa till med finansieringen. Vi bollar frågan vidare till våra läsare. Ett bra investeringsprojekt. Yapeco drabbades nyligen av att en medarbetare i hans företag stal över 20 000 $ och stack till Angola. Ett kännbart bakslag, men Yapeco jobbar vidare. En kille med ambitioner.

Jag går nu till Yapecos internetcafé och gör mitt internetarbete. Han har 100 Mbit uppkopplingshastighet. Hemma har jag 8 Mbit. Han har sju datorer och här sitter ständigt folk på kö. Han har klimatanläggning så det är behagligt att jobba här. Idag skickade jag noteringar för tre dagar till våra webbsidor: http://matadi.hakanson.se och http://hokerum.missionskyrkan.se, gjorde uppdateringar på webben också. Tyvärr hann jag inte göra färdigt uppdateringarna och få iväg mina bloggar till BT. Strömmen gick. Det blev kolmörkt. Jag hade min laptop och kör den på batteri men det hjälpte inte, uppkopplingen bröts. Han har en dieselgenerator som han kopplar på när strömmen går, men den kom inte igång tyvärr, nog lite jobb att koppla den och det var strax stängningsdags så därför stängde man och gick hem för dagen. Öppettiderna är 08 – 20.

Bankdirektören Mr Kiwaka ringde och ville försäkra sig att alla svenskarna kom med på fredag. Han frågade också vad mat vi ville ha. Spännande!

Vi knallar avslutade dagen med ett verandamöte. Lars-Ola hade funderat på vilka frågor vi bör ställa till deltagare på fredag vid det enskilda samtalet.

Kl 10 körde vi igång ”Starta eget en första skiss”. Yapeco hade valt ut 10 entreprenörer och blivande entreprenörer. De hade fått materialet två veckor tidigare. Någon hade redan ett företag, andra ville starta eget. Flera hade lite eget vid sidan av sin anställning, vilket är mycket vanligt för att överleva i Kongo. De är två kvinnor och åtta män. Vi har fyra pastorer med, bl.a. distriktsföreståndaren i Matadi. Missionsföreståndare Edi Diafuanakana satt också med en stund som extra stöd. Han hade fått vårt utbildningsmaterial tidigare i veckan. Vi började som brukligt med en presentation. Vi fem knallar berättade om våra företag och delade lite erfarenheter. Vi betonade att vi vill dela med oss av våra erfarenheter till dem. Vi hade två timmars gemensam genomgång. På det tog vi en fikapaus. Vi delade sedan upp oss i två grupper. Inga-Maj och Gunnel var med som tolkar. I de små grupperna kändes det lättare att nå fram och lättare att hålla sig vaken i den 30-gradiga värmen. Av de fem delar som materialet innehåller gick vi igenom tre: företagaridé, utforska företagets omvärld och skapa konkurrensförmåga. De fick sedan i uppdrag att göra en egen beskrivning av respektive del plus en hel del annat att redovisa.

Samuel Nkailu tog hand om våra damer. De åkte till marknaden och gjorde affärer. Samuel fick mycket beröm för sin guidning i olika tygaffärer. Det finns ett mycket stort utbud av vackra färgglada tyger. När Kerstin och Jenny sedan gick ut för att ta en bild av en affisch om nobelpriset blev Jenny stoppad av ett par poliser när hon också fotograferade omgivningarna. Det råder allmänt förbud mot fotografering. Jenny kunde lugnt hänvisa till Borgmästaren som gav oss fullständiga rättigheter i lördags att fotografera vad vi ville i Matadi. När Jenny meddelade att polisen kunde komma hem och se tillståndet retirerade han. Men där lovade hon lite för mycket. Vi har bara ett muntligt tillstånd i många vittnens närvaro.

På eftermiddagen var hela gruppen hembjuden till Augustine och Yapeco, första hembesöket på vår resa i detta annorlunda land. Vi betvivlade under vägen att bussen skulle kunna ta sig upp för alla branta asfalts- och grusbackar. Väl uppe hade vi en hänförande utsikt över berg och den vackra Kongofloden. Augustine och Yapeco bor i ett mkt vackert och stort hus innanför bastanta murar. Yapecos bror är byggmästare och byggde huset på 90-talet som visningsobjekt. Utanför murarna är det vanlig bebyggelse och många barn samlades omkring oss när vi gick ur bussen. Bernt fick dem att sjunga och dansa. Vi fick se alla fina rum och till sist Augustines hönsanläggning bakom huset. När Augustine började sin verksamhet trodde inte ens Yapeco på hennes idé. Nu säljer hon ägg till många restauranger och privatpersoner. Ungefär 120 000 ägg om året. Hon vill även utöka verksamheten och börja sälja kycklingar.

Vi blev bjudna på svenskt fika. I fjol var Augustine i Sverige och Gunnel Jönsson lärde henne baka både bullar och Silviakaka. Hemvägen var betydligt enklare. Matadis enkelriktade gator gav oss en annan väg att köra.

Efter kvällsmaten förberedde vi morgondagen och gick igenom nästa del som heter budget. Lars-Ola och Lennart som är våra kassörer på resan ledde budgetarbetet. Bernt, Hugo och jag bistod med vissa synpunkter. Vi behövde ett exempel att gå igenom. Det blev en budget för ett utökat hönseri. 240 000 ägg per år ska hönorna värpa i det utökade hönseriet. Bernts kommentar: budgeten liknar väl inte en hönsgård bara? Kvart i elva var budgeten färdig. Det blir mycken övertid när man är ute på utlandsuppdrag. Vi får se vad Augustine säger i morgon.