Therese bjöd på havregrynsgröt med skivad banan men även på tunn omelett med lök och tomater , allt välsmakande. Hon kan vitingarnas frukostvanor vid det här laget. Så började jag dela ut medhavda grejor från Sverige. Först blev det medicinen till IME sjukhuset, som min läkare skrev ut på mig.  Sjuksköterskan Samuel på IME ska ha medicinen, han har en patient, en kille, som är mjältsjuk. Therese tog hand om medicinen hon är kollega med Samuel och känner honom.

Förmidagen ägnades åt skrivarbete, protokoll från gårdagens möte och en del utbildningsmaterial som skulle kompletteras. På eftermiddan skulle Emy Miantezila komma hit men han lyste med sin frånvaro, vi hoppas att han har tid med oss i morgon innan vi reser till Matadi. På det viset blev det skrivarbete även på efter middagen. Nu har jag kommit ifatt det som inte hanns med hemma. Det kan vara bra att en del möten uteblir, då kan man ta annat som står på kö. Här är mycket bra att sitta och arbeta. Vi har bara haft två strömavbrott och det fina med dem var att de varade bara 10 minuter. Det hör till ovanligheterna att de är så korta.

Under tre dagar har jag betraktats som en hacker från Kinshasa. Google Gmail har infört säkerhetsrutiner som inte är helt lätta att komma underfund med. Jag har nämligen gmail.com som utgående server för min e-post. När gmail misstänker någon som vill kapa kontot blir det spärrat. Problem har uppstått p g a att jag abonnerat på ett kongolesisk mobilt bredband registrerat i Kinshasa. Detta förhållande att en stackars svensk reser så långt bort som till Kongo Kinshasa, abonnera på ett kongolesiskt mobilt bredband och dessutom användet det och skicka e-post finns tydligen inte med i Google gmails sinnevärld och deras tankeförmåga sträcker sig tydligen inte så lång som till Kongo. Begränsningar är ett mänskligt fenomen.

Jag har lärt mig nu att varje gång min dator försöker att skicka e-post när jag kopplat upp mig och de spärrar kontot skickar de en kod till min mobiltelefon. Den koden ska jag lägga in på en speciell hemsida och intyga därmed att jag är Yngve Håkanson från Töve och ingen hacker från Kongo och det är bara den sist skickade koden efter sista uppkopplingen som godtas. Tre dagar tog det och först den tredje koden jag fick funkade. Min mobiltelefon hade Kerstin i Dalsland och jag hade vissa svårigheter att nå henne. Den först koden gick via Moskva och Hökerum i ett par omgångar, den andra och tredje fick jag genom min vän Timo i Hökerum som var på tråden idag genom Skype. Viken bra uppfinning! Tack Timo för förmedlingen. För andra gången kunde han slutligen ringa Kerstin och få den färskaste koden.  Om jag förstår saken rätt fyller du år idag. Grattis!! Och till råga på allt fick du ett skypesamtal från mörkaste Kongo om krångligheter med gmail.

Efter en riktig grötfrukost på Nzo Binati hade vi ett möte med Missionsföreståndaren i CEC kyrkan, Edi Diafuanakana. Vi presenterade det material om entreprenadskap som Fokus Business school, förkortat FBS, tagit fram. Vi har känt att vårt material behövde kompletteras bl a med affärsetik, enkelt uttryckt det som handlar om hur en som driver företag och gör affärer ska vara mot sin omvärld, men också ledarskap.

I de här frågorna har också Åke Nordqvist bidragit med idéer och kunskap som vi håller på att lägga in i vårt material. FBS idé är att vända sig till alla kyrkor för att få ut budskapet om entreprenörskap och man börjar med att få kyrkoledarna på banan. Meningen är att några i varje församling ska nappa för att utbildas till att bli utbildare i entreprenörskap och driva de här frågorna. Har du tillgång till internet så gå gärna in och läs FBS hemsida, www.fbsi.org

Senare under dagen hade vi möte med en av våra lamförsäljare. Han säljer i Kinshasa. Vi började med att inventera hans lager. En stor del av lagret har han placerat i olika affärer och varuhus. Vi besökte ett av dem, ett mycket fint sådant. Det heter Michael. Han redovisade sin försäljning som blev 4 192,- $, vilket han gav oss kontant. I lagret saknades några lampor som han nu reder ut. Försäljningen har gått alldeles för långsamt och vi diskuterade vilka åtgärder som vill till för att få fart på försäljningen. Vi satte upp en målsättning att hela lagret ska vara sålt till nyår. Nu gäller det att arbeta hårt för att det ska uppfyllas.

På detta letade vi upp en taxi som skulle ta oss de 20 milen till Kimpese. Vi var framme kvart före nio. Vi har tagit in hos Nganga och Therese. De är pigga och goda pensionärer och visar alltid stor gästvänlighet. De har ett bra hus med luftkonditionering.  När väskorna var inburna föreslog Therese att vi skulle samlas i bön och tacka Gud för att vår resa gått bra. Det är inte svårt att instämma i ett sådant förslag.

Trafiksäkerheten är inte vad den borde vara och undan går det, taxin vi fick tag i hade sett sina bästa dagar, bäst före dagen var passerad för länge sedan. Strax innan vi var framme blev det motorstopp och då var det till att skjuta igång den. Hjälpsamheten är dock god här, några som bodde vid gatan hoppade ut och hjälpte oss att få fart på bilen. Guds beskydd är en nödvändighet, och det känns naturligt att tacka för den. Therese ledde tackbönen och sedan dukade hon fram en god kvällsmat.

Natten har varit god i ett gott tempererat rum och morgontimmarna använder jag att skriva ned den bloggen.

Vi startade med frukost på det näraliggande Nzo Binati. Michel ordnade det hela. Till vår glädje kom Missionsföreståndare Edi Diafuanakana In i matsalen. Han hade möten med sina närmaste män på Nzo Binati. Vi fick en stund med honom och bestämde att ha ett längre möte under morgondagen. Vi vill presentera lite nya tankar inför framtiden och känner att det är viktigt att han är välinformerad.

Vi fortsatte med att gå igenom jordbruksprojektet Nsanda. Julienne gav en nulägesrapport och så förberedde vi mötet på eftermiddan med rådgivare till jordbruksministern  Emmanuel Libendele Lobuna.

Säkerheten på regeringshögkvarteret var omfattande, registrering och kontroller var fem till antalet, därav två med scanningar. Sällan har man blivit så mångdubbelt registrerad och genomlyst och vi har verkligen fått verifierat att vi absolut inte utgör någon säkerhetsrisk för riket. En timma tog det för att ta oss igenom alla kontroller och som pant fick vi lämna passet, Id-kort och mobiltelefon.

Det första iögonfallande är Kabilas, den äldre, mausoleum, ett magnifikt monument, mitt i centrum av detta administrativa centrum. Han står också staty framför och håller upp fingret för att påminna sina landsmän att hålla ordning på nationen.

Vi blev väl mottagna hos ministerns man. Med honom gick vi igenom våra olika projekt och han fick vår informationspärm.  Det vi främst tog upp var familjejordbruk och ECO-huset med solceller och biogasanläggning. Efter att vi haft en noggrann genomgång av de här båda projekten framställde vi frågan om stöd från regeringshåll till projekten. Några löften fick vi inte men vi upplevde ändå att det blev en bra start med kontakter på den nivån. Vår förhoppning är att bygga relationer som på sikt kanske kan ge resultat. Vi kommer att ge honom mer noggranna kalkyler och fortsättningsvis hålla honom informerad om vårt arbete.

Sista dygnet vill för det mesta bli lite stressigt. Trots att jag arbetat med förberedelser mer eller mindre i ett par månader. Den här gången strulade mina utskrifter av blädderblock, 25 till antalet och helt på franska, ett språk jag inte behärskar, några sidor saknades och att få dem i rätt ordning. Jag hade missat några sidor när jag lade in dem i mitt dataprogram. Efter några timmar var alla sidor funna och jag tror på rätt plats, ska testa blädderblocket i Kimpese, blir entreprenörerna helt förvirrade får det bli ytterligar justeringar.

Jag skrev materialet på engelska och Myriam i Brazzaville översatte det till franska. Strulet reducerade min nattsömn betydligt. Kl 03 uppstigning och väckte mig var en dröm om att jag aldrig kom iväg till flyget, fortsatte med en liten komplettering av packningen, åt rågflingegröt med svarta vinbär tillsammans med Kerstin och morgonbön, älskningsfrukost och en högtidsstund som jag nu kommer att sakna under en månad.

Kl 04.30 bar det iväg och vid femtiden plockade vi upp Bernt i Borås. Kerstin skjutsade oss till Landvetter. Checkade in för första gången i en automat. Inga biljetter. När Bernts pass var inlagt i maskinen kom hela vår resa fram. Vi hade köpt den på nätet och den här gången var Air France billigast och bäst. Tur och retur 5 446:- SEK per skalle. Nu börjar flygpriserna även till Kongo bli vettiga. Vi lyfte 07.20 en halvtimma försenad, p g a flygledarstrejk i Paris och där kom vi iväg en timma försenat kl 11.30, kvart före sex landade vi på N’djili. Resan gick mycket bra frånsett att jag drabbades av huvudvärk och lite andra krämpor, flyplansmaten passar inte min mage, men allt blev återställt frampå kvällen.

Yapecos god vän, en polis med särskilda rättigheter på flygplatsen mötte oss på plattan och han tog oss igenom denna lite stökiga flygplats. Ett litet strul uppdagades. Bernts ena väska var kvar i Paris. Yapeco ringde Air France och blev lovad att den kommer om några dagar. Bernt saknar sin tandborst och fick på detta en snilleblixt att nästa gång ta borsten i handbagaget. Bra ide, jag tar till mig, nästa gång kan det vara en av mina väskor som inte hänger med. Detta är första gången vi drabbas av liknande problem i Kongo.

Makedika, en annan vän till Yapeco tog oss till Motellet Lulo. Makedika verkar vara en mästare att klara sin bil utan skråmor och andra blessyrer i denna mycket komplicerade trafik. Att så många klara livhanken här är ett under. Kongoleserna har en fantastisk förmåga att reda ut svåra situationer och är över huvud taget mästare i överlevnadskonst.

På motellet här har vi haft en skön natt i luftkonditionerat rum. Vi sov som grisar hela natten.

Så är vi nu här för sjunde gången under de tre sista åren och vi hoppas att vi ska få något vettigt gjort. Vi är tacksamma för alla er som tänker på oss och ber för oss.

Jag vet att jag sa att förra inlägget skulle bli det sista ifrån Kongo men det blev lite ändrade planer och jag följde med Yapeco till hans kontor idag också. Detta blir därför det sista blogginlägget ifrån mig. Jag har nu avslutat min engelskakurs för Matadi Support Group och den sista lektionen hade jag igår kväll. Det var fina avslut med alla mina klasser och de tal jag fick från vissa elever var nästan lite rörande. Om de talar sanning så verkar det som att det är ganska nöjda över mitt jobb som engelskalärare. Men däremot så håller vi alla med om att två och en halv månad är på tok för lite för att lära sig ett språk. Jag och mina elever hoppas därför innerligt att det kan komma en efterträdare till mig som vill fortsätta vad jag startat upp.

I övermorgon så reser jag och Yapeco som tidigare nämnt till Kinshasa. På kvällen kommer vi att gå på hans kusins bröllop. På måndag reser jag sen hem till Sverige igen. Sammanfattningsvis kan jag säga att det positiva med resan har varit att den varit väldigt intressant och lärorik och jag har sett mycket som jag annars inte skulle haft möjlighet att se samt att kongoleserna varit mycket generösa och snälla mot mig. Positivt har också varit att undervisningen har gått bra, mycket tack vare att majoriteten av eleverna verkligen har varit positiva, trevliga, motiverade och visat att de vill lära sig engelska. På den negativa fronten har det för min del varit att jag inte trivts med att få så mycket uppmärksamhet och att aldrig få vara ensam. Jag har också funnit det tålamodsprövande med alla förseningar till lektionerna och att medverka på möten som är på kikongo då jag inte förstår någonting. Men på det stora hela är jag väldigt tacksam att jag har fått möjligheten att åka hit och det är en resa som jag sannerligen inte skulle vilja ha ogjord men nu känns det skönt att komma hem till vänner och familj igen. Till sist måste jag tacka Yapeco och hans familj för att jag fått bo hos dem och vara en del av deras familj, utan deras gästvänlighet hade detta inte varit möjligt. Med dessa ord avlutar jag härmed min bloggskrivning och önskar all lycka till åt Matadi Support Groups framtida arbete.

Det är helt sanslöst att det endast är fem dagar kvar i Kongo nu och endast tre dagar i Matadi. Tiden har gått fort och nu är jag inne i stadiet att jag hela tiden tänker ”det här är sista gången jag….” Igår gjorde jag min sista lektion för klass ett och två. Det känns rätt konstigt att säga hejdå och veta att man inte kommer ses igen. Den sista lektionen består utav lätt repetition och sen lite tal, diplomutdelning och korttagning. På diplomet står elevens namn, dess deltagande samt betyg på provet. Det har varit svårt för mig att betygsätta mina elever men nu är det i alla fall gjort och i några fall har jag kanske varit lite för snäll och sett mellan fingrarna men hellre det än för elak tycker jag nog.

Idag ska jag ha de sista lektionerna för klass tre och fyra och sen återstår två dagar i Matadi som kommer fördrivas med visiter hos vänner och släkt till familjen.

Det kan hända att detta är sista gången jag har tillgång till internet innan hemresan och i så fall så säger jag hejdå ifrån Kongo från denna gång. Det sista och slutgiltiga inlägget från mig sänds sen ifrån Sverige. Tack så länge för att ni läst min bloggskrivning.

Idag påbörjas min sista vecka i Matadi, ja det är faktiskt mindre tid än så endast fem dagar återstår. Jag är nu inne på nästsista lektionen. Den är rätt hård med högt tempo och mycket grammatik som verb i imperfekt, frågekonstruktioner i imperfekt, presens och futurum, jämförande adjektiv som till exempel old, older, oldest samt demonstrativa pronomen. Det är också mycket repetition av alla ord och fraser som jag lärt ut under alla veckor så det är kanske inte den roligaste lektionen för dem men definitivt den nyttigaste. Promenaderna till och från skolan blir jobbigare och jobbigare. Inte rent fysiskt, nej på den fronten har jag börjat vänja mig med de branta backarna men det är all uppmärksamhet som börjar bli lite tärande. Jag kan konstatera att jag aldrig skulle passa som en offentlig person.

Eftersom jag och Yapeco tar bussen till Kinshasa på lördag var gårdagen
min sista söndag i Matadi och således blev därför dagens kyrkobesök de sista för mig också. Jag var med på både fransk- och kikongogudstjänsten. På bägge uppträdde jag och sjöng, på den första framförde jag ”we shall overcome” och på den andra ”o store gud” på svenska samt Kikongo till publikens förtjusning. Jag blev också avtackad och fick hålla tal, på franska. Det första var helt oförberett så jag stammade rätt mycket på orden men under den andra gudstjänsten så hade jag förberett mig lite mentalt och talet flöt på riktigt bra. Efteråt var det dags för fotografier och jag har nu en uppsjö med kort på mig och körer, församlingsmedlemmar och musiker. Som tur var så organiserade Yapeco upp det hela, han är en kongoles som är duktig på organisation tack och lov, och därför blev det stora gruppkort istället för att alla skulle fotograferas en och en med mig och det hela blev ganska snabbt avklarat.

Jaha då får jag tacka för uppmärksamheten för denna gång och ge mig iväg till skolan. Men oroa er inte ni hör av mig snart igen!

Nu är det knappt en veckas undervisning kvar här i Matadi. Nästa lördag tar jag och Yapeco bussen till Kinshasa och på måndagen flyger jag sedan hem till Sverige. Jag hade egentligen tänkt att undervisa ända till fredag för att utnyttja tiden till max men familjen tyckte att jag borde sluta några dagar tidigare så jag kunde hälsa på familj och vänner. Kompromissen blir att jag ska ha lektioner på lördag också samt avsluta kursen på onsdag så visitdagarna endast blir torsdag och fredag.

Jag arbetar just nu utanför lektionstid med att färdigställa ett diplom som jag ska ge till eleverna på sista lektionen. I diplomet så kommer deltagande och betyg på provet finnas med. Det är otroligt svårt att betygsätta eftersom jag inte har någon slags utbildning i det och vet hur det ska gå till och jag vill inte vara elak eller orättvis. Vissa elever har jag också börjat lära känna lite också vilket gör det extra svårt om de inte har presterat så bra. Jag får påminna mig själva hela tiden om att vara objektiv. Jag har verkligen all respekt för alla riktiga lärare.

Häromdagen gick jag och Yapeco ner till marknaden där en elev äger en klädaffär och han gav mig i gåva ett par skor och ett stort vackert tyg. Och en annan dag så fick jag från en annan elev en panje, den långa kjolen som de afrikanska kvinnorna bär. Kongoleserna är otroligt generösa det är helt klart. Jag har varit och hos en sömmerska också och sytt upp mycket kläder som nu i dagarna äntligen blivit klara och alla blir så väldigt glada när de ser mig bära afrikanska kläder. Jag å min sida är ännu gladare eftersom jag tycker att kläderna här är fantastiska och lyser verkligen upp vardagen med alla sina färger och mönster!

Nu är det bara två veckor kvar av mitt äventyr. Och endast fyra lektioner för varje klass återstår. Tiden har gått fort men jag ser fram emot att komma hem. All uppmärksamhet som jag som Moundele får här är något jag inte är van vid och det är inget jag känner mig bekväm med och det ska bli skönt att komma hem till anonymiteten och friheten.

Vad jag har undervisat på mina lektioner efter provet har varit ord och fraser som kan var till nytta på hotell och i sociala sammanhang samt adjektiv och yrken. För de klasserna som det endast är vuxna elever som kan en del engelska har jag till och med lagt in en övning när jag ger dem en text på engelska som det ska översätta till franska och sen svara på några frågor. Jag har nu delat in eleverna i nya klasser som nästa lärare (som det förhoppningsvis blir) kan ta över. Kanske har inte eleverna lärt sig något alls under min period, kanske har allt varit rörigt för dem och jag gjort mer fel än rätt men jag har i alla fall satt igång projektet och förhoppningsvis lagt en liten grund till framtiden.

Återkommande lektioner ska jag undervisa om uttryck när man är i nöd och behöver hjälp samt om naturen sen blir det repetition och avslutning de sista två lektionerna.

Om jag ska berätta något utöver undervisningen så var jag i kyrkan igår i 6 timmar. De vet verkligen hur man ska dra ut på tiden här. Tänk i Sverige tycker jag att en gudstjänst på en och en halv timma är lång! Jag hade ett litet framträdande där jag tillsammans med ett par män sjöng en låt på kikongo. Tyvärr så är inte ljudtekniken här den bästa och därför hörde man mig knappt utan mest elgitarrerna men bara blotta närvaron av mig på scen gjorde församling glad i alla fall så helt meningslöst var det inte och jag är såklart alltid glad över varje tillfälle att få sjunga. Nästa söndag är den sista här i Matadi och i kyrkan. Jag kommer framför allt sakna körerna som sjunger fantastiskt men sex timmar långa gudstjänster, nej det tror jag säkert att jag kommer klarar mig fint utan.

I måndags och tisdags hade jag prov för mina elever på grund utav att jag var på resande fot förra veckan och detta var deras läxa. Provet bestod av en framsida och en halv baksida med ord som de lärt sig under de första åtta lektionerna som de skulle översätta från franska till engelska. Den andra halvan av baksidan bestod av att skriva ut siffror på engelska och översätta enklare meningar från franska till engelska. Om de blev klara innan lektionstiden var slut så fick de uppgiften att skriva ett litet brev till mig om sig själva. Dessa brev var sedan överväldigande för mig att läsa, så många fina ord och meningar har jag fått med mig från dem. Många tack, beröm och välsignelser som gjorde mig riktigt rörd.

Många elever har också klarat sig bra. Två elever får dela på förstapriset av bästa resultat med 249.5 poäng av 256 möjliga. Jag är väldigt stolt över dem och de andra eleverna som presterat riktigt bra utifrån deras egen nivå. Dock så har jag några elever som uppenbart inte övat inför provet utan haft en veckas semester när jag varit borta. Trots att jag verkligen har varit väldigt snäll när jag rättat och försökt att godkänna alla så är det en handfull som tillsammans med de icke närvarande eleverna får en andra chans på lördag istället. Kanske är det också så att det behövs att jag är lite hård för deras egen skull så att de tvingar sig själva och lära sig. Mest besviken är jag dock på klass 4. Utav 18 elever var det 3 stycken som visade sig för att skriva provet. Men som sagt så har jag ett uppsamlingsprov på lördag så jag hoppas att många kommer då. Utefter resultaten de presterat på provet och deras prestationer i klassrummet kommer jag sedan att dela in dem i nya klasser som nästa lärare som kommer sedan kan ha nytta utav.