Idag åt vi frukost på Nzu Binati och nu var ordningen återställd med frukostmenyn. Efter frukosten tog vi taxi till Svenska Ambassaden och fick en timmas samtal med ambassadråd Christina Etzeil som handlägger och beslutar om det svenska biståndets fördelning till olika program och projekt i Kongo Kinshasa. Sammantaget hade vi ett innehållsrikt och informativt samtal. Vi presenterade vår verksamhet genom att gå igenom vår infopärm som vi också överlämnade. Biståndspengarna är hårt styrda och chanserna att få ta del av dessa medel är väl inte alltför stora, men vi kommer att arbeta på att få ta del av kakan.

På eftermiddan besökte vi Europeiska Unionens kontor här i Kinshasa. Vi blev granskade från topp till tå innan vi slapp in. Ett stort antal vakter skärskådade både oss och våra papper. Slutligen kom vi till fjortonde våningen där vi träffade tjänstemannen Mr. Daniele De Bernardi som vi hade bestämt möte med. Hans ansvar är jordbruk och säkring av mattillgång. Vi repeterade information från förmiddan och överlämnade vår infopärm. Daniele var en språksam man och delade frikostigt med sig om sina EU-projekt som låg i storleksordningen 2 – 8 miljoner EUR. Vi har ju en sträcka att avverka innan vi är i den divisionen. Men han var villig att informera oss och kan ge oss viktiga uppgifter fram igenom. Han redogjorde också för vilka vägar vi ska gå för att söka bidrag. Det här var första steget in den Europeiska Unionens bidragssystem till Kongo. Framtiden får visa hur långt vi kommer och möjligheten att få stöd.

Kvällen ägnade vi åt att sammanfatta veckorna här och stämma av affärerna med Julienne och Yapeco medan vi tog en liten avskedsfika med juice och baguetter.

I morgon bär det av till Brazzaville.

Idag fick vi frukosten serverad på rummet, bestående av omelett, bröd och te. Gröten saknades, alla har inte förstått hur man lägger en bra grund inför dagens utmaningar.

Kl 10 skjutsade Dikens oss till Nestlés kontor här i Kinshasa, beläget i ett område med många stora företag- och bankkomplex. Företaget arbetar i 21 länder i Ekvatorialafrika och det afrikanska huvudkontoret ligger i Nairobi. De har en fabrik här i Kinshasa som tillverkar buljong, i övrigt importerar man matprodukter till landet med tre stora leveransplatser, Goma, Bumba Shi och Kinshasa. Dr. Franck Otete tog emot och välkomnade oss. Han arbetar med vetenskapliga och rättsliga frågor. Nestlé är ett schweiziskt företag och arbetar med mattillverkning och distribution över hela världen. Deras slogan är ”Bra mat, bra liv”. Zola, Juliennes dotter jobbar som ekonom på företaget och det är hon som ordnat kontakten.

Vi presenterade vår organisation för Franck och talade särskilt om den juicefabrik vi projekterat till Luozi. På denna plats saknas det tre nödvändiga förutsättningar, nämligen en eller flera investerare, kartläggning av råvarutillgångar och ett elnät med tillräcklig kapacitet. Vi fick ett mycket fint och trevligt samtal med Franck. Han var uppenbart intresserad och lovade att ta upp projektet med juicefabriken inom företaget med tekniker och ekonomer. Han var också intresserad av våra utbildningsprojekt och de innovationer vi försöker införa i landet. Vi framförde också våra ambitioner om att etablera samarbete med industri och näringsliv liksom med politiker och myndigheter.

Vi berättade att vi var från Sverige. Då sa Franck att han hade tre systrar som bodde i Stockholm och han kände väl till Karolinska Sjukhuset och dess forskning och att han i övrigt är intresserad av Sverige, men aldrig varit i Sverige. På hans fråga vad vi hade för referenser kunde vi hänvisa till CEC-kyrkan och att den är ett resultat av svensk mission och att vi arbetar i mångt och mycket inom den. Att vi är i Bas-Kongo har sin orsak i Svenska Missionskyrkans mission. Det ska bli intressant att se vad denna kontakt kan leda till.

Kl 17 hade vi möte med familjen Nyambudi och om Nsanda Group. Projektet börjar ta form och det gäller att hela familjen är engagerad och var och en drar sitt strå till stacken. Utan hårt arbete inget resultat. Familjen består av mamma Julienne, döttrarna Nina, Zola, Emma och sonen Tutondele och hans fru Amirance. Pappan Clemence är i Nsanda och sköter jordbruket. Vi gick igenom uppgifter inför den stundande skörden av maniok och vilka insatser som krävs av var och en.

Ytterligare en genomgång innan det var läggdags. Det gällde solcellslampor. Försäljningen går för långsamt och den måste snabbas upp för att vara intressant. Det verkar finnas möjlighet att få till en snabbare försäljning.

Som ni alla gör så fyller också jag år en gång per år och den dagen råkar infalla idag. Min fru Kerstin skickade med ett förseglat brev när jag lämnade Töve och det fick först öppnas idag. Den förseglingen bröt jag vid uppstigningen och blev överraskad av ett album med bilder om vad som hänt genom åren och det man ställt till med, och åren har ju blivit ganska många vid det här laget. Fick också en bukett snödroppar från min kära hustru här på morronkvisten, underbart med årets första blommor och att våren är på väg i Sverige.

Så vill jag här tacka er alla som kommit ihåg dagen som firas med anledning av min ankomst till världen. Att man sedan lägger till ett år för varje gång man firar är vid det här laget mindre viktigt.

Till frukostgröten blev det hurrarop och sång och sedan blev det skivad banan på gröten. Efter frukosten kom Emy för att vi skulle fullfölja de uppdrag vi hade åt honom. Åskan och regnet avbröt oss igår, därav en del bortfall. Vi gick också igenom vår infopärm och diskuterade entreprenörer i Kimpese. Vi hade också pengar från Bikon i Borås. Dessutom fick han recept på matbröd för att utöka sitt sortiment i sitt bageri. Recepten är översatta från svenska till franska med Google Translate. Jag har upplyst Emy om översättaren. Skulle det bli galet och resultera i något annat än bröd, då skyller vi på Google.

Vi tog taxi de 23 milen från Kimpese till Kinshasa. Tonto hette vår chaufför. Vi lämnade 10.30 och var framme 15.30. Han hade en Mitsubishi Lancer, en bil som var och varannan bilägare har här i landet. Standarden på bilen var acceptabel. Han hade t o m luftkonditionering, men hade inte på den under vägen. Däremot när vi kom till Kinshasa och temperaturen steg, så överraskade han oss med denna bekvämlighet. Vi trodde naturligtvis att han inte hade denna facilitet. Här mötte vi en entreprenör som inte slösade med sina tillgångar och inte använde dem mer än nödvändigt. Han var den sparsamme. Detta syntes på hans bil som han höll i gott skick. Fler sådana behövs i Kongo.

Vi stannade till i Inkisi och hade ett möte med två av våra entreprenörer, gick igenom deras affärer och avbetalningarna de gör. Vi fick också ett samtal med rektorn på en skola intill våra entreprenörer och en grupp barn ville gärna vara med på ett foto.

Här i Kinshasa bor vi på ett hotell nära Nzu Binati. Ett hotell med hyfsad kongolesisk standard. Vi har luftkonditionering men inget vatten i kranarna. Men vi är vana med denna ordning. Ett par hinkar vatten så är den saken ur världen.

Under en del av frukosten var hela familjen samlade och Bernt höll ett tack- och avskedstal till familjen Bakala och jag kompletterade lite om vad händer framöver. På det packade vi våra pinaler och lastade in i Yapecos bil. Vi gjorde först ett stopp på Yapecos kontor och lastade över våra väskor i en taxi som tog oss vidare till Kimpese. Men först räknade vi igenom Yapecos kontantkassa, ett uppdrag som vår revisor ville skulle utföra. Den stämde enligt bokföringen. Vi stämde också av kassan för lampförsäljningen fram till den 1 april. Den stämde också enligt rapporterad försäljning.

Kl ett var vi framme i Kimpese hos paret Nganga och Therese. Skönt att komma in här. Det hade hunnit bli rejält varmt den sista delen och här var klimatanläggningen på och gjorde livet mer behagligt. Annars var det bra väder under resan. Det regnade hela efternatten och morgonen och det var mulet vilket gjorde att den övriga resan var tempererad. Under resan var det förvånansvärt lite bilar ute, knappast en enda lastbil. Lastbilschaufförernas strejk pågår fortfarande, det märktes verkligen. Vägen var nästan fri från medtrafikanter.

Vi tog igen oss en timme innan vi promenerade iväg till Emy Meantezila. När vi hälsat på Emy och överlämnat post och paket från Sverige, gick vi tillsammans till chefen för Kimpese kommun, Dieudonné Mfitu. Vi tog upp den uppskjutna resan till Sverige om sophantering, därutöver presenterade vi vår informationspärm och berättade om de projekt vi arbetar med och betonade vikten av samarbete med ledande politiker och myndigheter. Inbjudan till Sverige står kvar, bollen ligger hos kommunledningarna i de tre städerna Matadi, Kimpese och Luozi om det blir någon resa eller inte. På det hade vi ett möte med Emy. Åska och hotande moln gjorde att mötet blev kort. Efter en snabb promenad hem kom det regn i riklig mängd. Skönt att ha hunnit innanför dörrarna.

Kl 16.30 var vi tillbaka till Nganga, tog en dusch efter en svettig eftermiddag. Gott med vatten i kranarna, något vi inte har varit vana vid de två senaste veckorna. och så hade Therese och Julienne middan färdig med pasta och köttfärssås.

Efter att vi inmundigat oss havregrynsgröten och en kopp te bryggt i den medhavda Bodumkanna som nu är i familjens ägo, satte vi igång med full fart att planera för jordbruksprojektet Nsanda Group. Vi har idag sju olika fält med olika växter i olika stadier. Vissa växter är helt outstanding vad beträffar skördevärde per hektar. Vi måste också vara noga med växtföljd för att inte utarma jorden. Vissa växter, t ex manioken, tar 2 år i anspråk av jorden, från sådd till skörd med lite årstidstillägg, det vill säga jorden ligger i träda under en del av torrperioden. Det går inte att så innan det börjar regna under nästa regnperiod. Andra växter, t ex bönor eller majs, tar bara 3 månader på sig från sådd till skörd och då kan vi hinna med två omgångar per år. Ett åttonde fält planerade vi också där olika växter kommer att blandas.

En sak som vi löste idag var att skriva avtal med en säljare av våra produkter. Det är Benjamin som kommer att jobba med den uppgiften. Julienne känner honom sedan tidigare. Vi bad honom att berätta lite om sin situation. Han har fru och fem barn och har inget arbete, dessutom är han hemlös. I en storm i december blåste huset sönder. Själv bor han hos en svåger i ett rum, hustrun och barnen bor hos hennes föräldrar. Han har arbetat åt olika europeiska organisationen, bl a Röda Korset. Benjamin verkar trovärdig och pålitlig. Vi tror på honom tills han själv något annat bevisar. Han får ett försäljningsuppdrag på direkten, mest lite marknadsföring. Sex burkar tar han med sig. Vi har ett lager av pilipili. Vi lånade honom 20 USD för att med taxi åka till de olika ställena. Under kvällen ringde han och gav Julienne rapport om läget. Så här långt känns det bra med Benjamin.

Till middan kom Yapeco hem. Han hade då bl a varit hos Borgmästaren. Vi var välkomna till hans kontor kl 15, men blev något försenade. Till skillnad på förra gången vi skulle ha träffat honom var det direkt in idag. Vi fick ett bra samtal om relationer och samarbete. Vi var båda överens om att samarbete är en väg till framgång. Brevet jag skrev igår hade jag ingen användning av eftersom vi tog det muntligen nu, däremot fick han vår informationspärm. Brev till Guvernören och pärm kunde vi ge till Borgmästaren också. Han skulle träffa Guvernören dagen efter. Det ska bli intressant om vi får någon reaktion från dessa ledande politiker om vårt arbete som vi redovisat.

Efter detta goda möte besökte vi den privata skola där Yapecos och Augustins barn går. En belgisk skola. Min tolk, en av lärarna, påstod att det nog var den bästa skolan i Matadi. Primär- och sekundär skola med 700 elever. Elever i primärskolan går på förmiddan och sekundär går på eftermiddan. Vi gick runt och besökte alla klasserna, ett tiotal. Jag fick möjlighet att hålla ett litet tal till klasserna. Det kändes inspirerande att tala till Kongos ungdom och dess framtid. Det är de som ska forma det nya Kongo. Enligt Borgmästaren ska Kongo genomgå stora förändringar till 2025. Det hoppas säkert alla, inte minst Kongos folk att det ska förverkligas. Kongoleserna, dem vi träffar i alla fall, är trötta på de tingens ordning som råder idag.

På kvällen gick vi igenom och stämde av de affärer vi har ihop med Yapeco.

Det blev ett bra upplopp i Matadi. I morgon reser vi till Kimpese.

Under morgonpasset blev det brevskrivning till Borgmästaren i Matadi och Guvernören i Bas-Kongo. Något möte med Borgmästaren tycks det inte bli. Han prioriterade annat på avtalad tid, men så lätt ska han inte komma undan. Han får nu ett brev och vår informationspärm. Guvernören får också brev och samma information. Han installerades förresten igår i sin uppgift som guvernör i Bas-Kongo och han heter Jacques Nbadu.

Kl 10 åkte vi till Baobabkyrkan, till kikongoversionen. Gudstjänsten följer en ganska strikt ordning i Baobabförsamlingen med en mötesledare. Den har i stort följande ordning: Bön, syndabekännelse, trosbekännelse, lovsång, gemensamma sånger som ackompanjeras med trummor vid ett par tillfällen. Orgel eller andra klaviaturinstrument finns inte, inte ens i sinnevärlden. Körsång: idag tre kvinnokörer och en manskör, välkomsthälsningar som församlingspastorn har hand om. De som är i kyrkan för första gången uppmärksammas särskilt och de från andra orter uppmärksammas också. Två mundele, Bernt och jag, togs fram och visades upp med glada tillrop och hälsningar.

Predikan som idag handlade om de val som vi människor står inför, att välja det goda eller det mindre goda eller t o m det onda. Kollektgång där alla går fram med sitt offer, somliga dansar fram. Ett första moment i denna del är de som lägger tionde. De kommer fram, lägger sitt offer och idag talade Julienne Kukangisa till dem och bad för dem. Pålysningar är en omfattande del och tog idag nästan en halvtimme. Sedan övrig information och idag talade Augustine om en kvinnogrupp i församlingen som tar ett extra ansvar för ekonomin. Bernt och jag, tolkade av Julienne, fick också säga några ord och ta emot alla hälsningar till Sverige. Till sist avslutas gudstjänsten med bön och välsignelsen. Idag tog gudstjänsten 3,5 timmar. En kongolesisk gudstjänst är ett levande möte både människor emellan och med Gud. Hela tiden är det dialog mellan talaren och församlingen och med Gud. Här kan ingen somna.

Idag skjutsade Augustine oss till och från kyrkan. Yapeco hör till församlingens ledning så han är också på den franska gudstjänsten som börjar kl 8. Han hade uppdrag efter gudstjänsten.

Kl 14.30 serverades middan och sedan blev det en stärkande siesta. Idag har det varit mycket varmt och den reducerar förmågan att utföra några större aktiviteter, men det ju vilodag idag så det är nog meningen att vi ska ta det lugnt.

Yapeco gav sig iväg före frukosten. Han skulle till BGFI-banken med en del kompletterande uppgifter till vårt besök där, för att sedan gå igenom sin redovisning av försäljningen på sitt kontor av begagnade varor från Sverige. Strax före sju på kvällen var han tillbaka hemma. En heldag utan mat, bara vatten. Men när han väl var hemma laddade han in rejält.

Förmiddagen ägnade vi oss åt en utvärdering av olika växtodlingar på Nsanda och vi arbetade ut en handlingsplan för det närmast halvåret.

Frampå eftermiddan kom Samuel Nkailu och hälsade på. Bernt och jag fick en timmas pratstund i paillotten med honom. Samuel berättade att upp till 40 % av unga familjers barn inte går i skolan. I de flesta fall beror det på att det inte finns pengar till skolavgiften i familjen, men också att man prioriterar annat, t ex en mobiltelefon, en viktig pryl för en kongoles. För detta problem har man samlat unga fruar i Ungdomens hus för att få dem att förstå vikten av barnens skolgång. De har fått ett visst stöd från UNICEF. Utvecklas verksamheten har de löfte på mer stöd från UNICEF. Verksamheten utvecklas genom att de som kommer ska värva nya mammor som kommer med på mötena som består av föreläsningar och seminarier.

Symaskinerna som Ungdomens Hus fick som invigningsgåva 2010 används flitigt. Just nu undervisas några unga flickor i konsten att använda en symaskin. Efter utbildning får de fortsätta att arbeta med maskinerna på egen hand.

Samuel berättade också att det är flera organisationer både kyrkliga och icke kyrkliga som hyr lokalen för sina olika aktiviteter.

Efter Samuel kom det två mammor och köpte ägg. De köpte 150 ägg, förmodligen var de ägghandlare. Sedan var det dags för en kopp kvällste där vårt bidrag vattenvärmaren och Bodumkannan kom väl till pass.

På förmiddagen hade vi enskilda samtal med fyra entreprenörer. Vi träffade dem i Yapecos paillotte. Vi samtalade med dem om möjligheter och svårigheter. Det gäller att ta tillvara på de möjligheter som uppstår och vill de inte uppstå får man hjälpa till så att de uppstår. Att vara entreprenör är en utmaning. Det är bara hårt arbete som gäller, inget är gratis. Om sedan ansträngningen kryddas med lite tur så ger det en extra skjuts på verksamheten.

Bernt och Julienne tappade pilipili på burkar som vi hade med 500 st å 2,5 dl. Julienne hade gjort iordning pilipilin och tappat den på 20-litersdunkar, som vi tog med när vi var i Nsanda. Burkarna ska nu ut till hotell, restauranger och affärer. Det blev 238 burkar idag. Priset är ca: 1,60 USD för en burk och det är inte så illa.

Kl fem i eftermiddag var vi bjudna på bröllop och festen var i Ungdomscenter Marie Matty. Ett kongolesiskt bröllop sker i tre steg. Första delen handlar om att respektive släkter träffas med ceremonier i släkten. Det var denna del vi var inbjudna till. Bruden var dotter till biskop Paul Tekasala. Släkterna och gästerna samlades i en sal, vi var omkring 100 personer. Ganska snart blev det sång och ganska livfullt. Detta tilltog i styrka när sex tärnor först kom in och när sedan bruden kom blev ljudstyrkan orkan.

När ljudstyrkan hade sjunkit tillräckligt tog brudens morbror till orda och tillkännagav att bruden och hennes föräldrar hade fått alla de brudgåvor som de önskade så alla var glada och nöjda. Efter detta frågar morbrodern vad brudgummens släkt har för ärende och varför de är här i kväll. Då tar en av brudgummens morbröder till orda och förklarar att systersonen har hittat en vacker flicka i den andra släkten som han för allt guld i världen vill gifta sig med.

Nu häller bruden upp ett glas dricka, går fram till sin pappa och böjer knä och ger honom glaset. Hon förklarar för pappan att hon tänker gifta sig och kommer att älska sin man mer än sin pappa. Pappan dricker upp glaset, tar bruden i hand och välsignar henne och önskar henne all lycka. På liknade sätt gör brudgummen inför sin morbroder som också ger honom sin välsignelse och önskar välgång. Som avslutande ceremoni presenteras släkterna för varandra. Alla dessa ceremonier görs till glada hejarop och applåder. Brudparet tågar sedan ut och vi ser dem inte mer. Vi övriga går också ut och får lite sval kvällsluft i lungorna. Det har regnat bra under eftermiddan, därav en härlig svalka.

Efter en kvart blir vi inbjudna på bröllopsmiddag. Den bestod av traditionell kongolesisk mat och lite andra inslag, bl a pommes frites. Annars var det fisk, kött, maniok av olika varianter, bönor, sakasaka och ägg. Som dricka fick vi Fanta eller Coca-Cola som vi halsade. När vi ätit upp lämnade vi och for hem.

Nästa moment i de kongolesiska bröllpsordningarna är att gå till kommunen och få vigseln laglig. Sista momentet är att vigas i kyrkan för att få kyrkans och Guds välsignelse.

Möte med Pascal Difuidi på BGFI Bank[/caption

Under natten var det hög musik i grannskapet. Den slutade när det ljusnade. Eftersom alla fönster är öppna hör vi det mesta som händer utanför husets väggar. När vi hörde efter vad som stod på i grannskapet visade det att de hade haft likvaka hela natten. Här tar man ett rejält avsked av den som gått bort. Hela släkten är samlad. En gammal tradition som man anser vara viktig.

Idag lämnade vi vår tvätt. De två damerna som arbetar här i huset tog hand om den. De handtvättar och rent blir det och fort torkar den i 35 – 40 graders värme. Rena kläder är ett signum för en Kongoles, för att inte tala om skolungdomarna i sina vita skjortor och mörkblå kjolar – byxor. De är alltid rena, trots att tvättmaskin saknas i de allra flesta husen.

Efter frukosten åkte vi till kommunkontoret för att träffa Borgmästaren, väl förberedda med dataväskan full med information som vi tänkte bjuda på. Kl 10 skulle mötet äga rum. Efter en timmas väntan ringer Yapeco befattningshavaren som då ursäktar sig med att fått ta hand om ett möte med strejkande lastbilschaufförer. Det var säkert viktigare än vårt möte, strejken är tydligen omfattande och slår hårt mot olika funktioner. Vi har full förståelse för hans prioritering. Det som är nonchalant och störande är att inte meddela sitt förhinder. Vi har annat att göra än att sitta och vänta på en kommunpolitiker på hans kontor.

På det, något irriterade, åkte vi till BGFI Bank och fick ett möte chefen Pascal Difuidi och hans medarbetare Blanche Massanga. Vi berättade om vårt arbete och framställde önskemål om samarbete. Vår målsättning är få till en bank som tar hand om utlåningen till våra entreprenörer. Vi behöver komma ifrån penninghantering. Det finns ju de som är bättre skickade och utbildade i detta hantverk. Efter mötet fick de en grupp entreprenörers redovisning och en skrivelse där jag punktat ner vad vi vill ha ut av ett samarbete. Vi väntar nu med intresse på deras svar.

Åter till Yapecos hus och middag som idag bestod av kyckling, ris, maniok, sakasaka och till dessert bananer. Efter det en kort siesta och så kontorsarbete. Vardagsrummet hos Augustine och Yapeco är både matsal, kontor och TV-rum. Storleken gör att det räcker till alla aktiviteterna.

Sängdags närmar sig och jag framställe frågan om mina lakan är klara. De ville inte lämna dem ifrån sig för de hade inte hunnit stryka dem. Eftersom jag är van vid att sova på ostrukna lakan tar jag dem gärna i det skicket. Det är bäst att ha det som man är van vid, annat kan störa sömnen.

Till frukost kom Augustines yngre syster och hälsade på, Nsoma Astrid. Hon är läkare och gynekolog på ett sjukhus i Matadi och har fått sin utbildning i Japan. En mycket språksam dam och mycket social medan hon åt sin morgongröt.

Idag har varit en tvättdag och tvättar det gör man ganska ofta. Kläderna ska vara rena. Det finns två damer som sköter mat och tvätt här i huset. Tyvärr har Augustine inte känt sig riktigt bra.

Yapeco har återigen fått besöka immigrationskontoret, tack vare att Bernt och jag är här. Dock räckte det idag med passen, ägarna behövde inte visa upp sig.

Idag har vi varit hemma och gått igenom vad det kostat att odla maniok. För oss har det kostat 850 USD per hektar. Med skördearbete och att få den säljbar kommer ytterligar 270 USD till. Därtill kommer transportkostnad till marknaden. Mellan 8 – 10 hektar ska skördas när torrperioden börjar. Enligt kongolesiska jordbruksexperter så kan manioken ge mellan 15 – 20 ton per hektar. Vi har varit lite försiktiga i vår prognos och räknat med 14 ton. Vi kommer att sälja den som fufu vilket innebär att roten skalas, rötes och torkas och förpackas i säckar om 50 kg. I denna förädling minskar vikten mellan 60 – 70 %.

Distributionen och försäljningen kommer att ske i princip på samma sätt som bönder i Sverige gjorde förr i tiden, lastade sin vagn och häst, kanske tog med sig drängen och for tidigt in till stan för att vara först på plats på marknaden. Hästar finns inte i Kongo. Det blir lastbil istället. Men i övrigt sker denna process enligt gammal beprövad metod. Producenten har koll på läget ända fram till konsument. Inga mellanhänder som skor sig.

Nu gäller det att välja den marknaden där priset är bäst. Vi behöver få det här lönsamt. Det är den första större skörden som vi ska sälja. Den först skörden förlorade vi p g a torkan. Vi är i behov av resultat nu.