Nu var sista dagen inne på tvåveckors vistelse i Kongo. Några behövde komplettera kassan med lite mer dollar. RAWBANK låg några hundra meter från gästhemmet. Med Visa kortet gick det lika lätt att ta ut här som i Sverige, dessutom satt en säkerhetsvakt och en beväpnad polis alldeles intill, så här gör sig inga bovar och bedragare besvär. Kl 10 hade vi packat in våra väskor i bussen Vi skulle nu checka in på Sabenas kontor i Kinshasa.

Att framföra ett fordon i Kinshasa är inget för fegisar. På vissa ställen är trafiken enorm. Som passagerare och iakttagare av trafiken funderar jag på om det finns några trafikregler. Här gäller tränga ja tränga sig fram annars kommer man aldrig fram. Ett trafikljus har jag sett och det lyste rött hela tiden. Respekten för rött ljus lyste med sin frånvaro eller så är trafikanterna i Kinshasa färgblinda. Att trafiken är tät och ibland alldeles för närgången det ser man på bilarnas yttre. Många bilar är ganska skrynkliga och skamfilade. Våra chaufförer tar sig fram i alla fall på ett föredömligt sätt både i rusningstrafik i Matadi eller i Kinshasa eller ute på vägarna där man får kryssa mellan groparna. Inget har kommit till skada, varken fordon eller passagerare. Vi besökte Kulturcentrum för att köpa lite presenter och någon minnessak.

Sedan till att checka in. Nu kom jag på att jag varken hade med mig biljetterna eller passen. Allt var kvar i vårt handbagage på Nzo Binati. Detta kändes inte bra för någon av oss och särskilt för mig. Hur kan man glömma det mest viktiga? Ibland faller allt bort som man borde komma ihåg. Minnet är bra men ibland för kort. Kan Matthieu och Gunnel fixa detta? De var bekymrade. Vi var nästan en timma från gästhemmet. Resa tillbaka nu var inte att tänka. En grej till, en olycka kommer sällan ensam, jag hade satt hänglås på min väska och nyckeln kvar i handbagaget. Alla väskor skulle öppnas. Matthieu och Gunnel förhandlar och efter en halv timma är problemet löst. Underbart för oss alla och särskilt för mig. Av någon underlig anledning slinker min väska igenom utan att kontrollanten ville öppna den. Är det en högre makt som vakar över oss och kompenserar mänskliga brister?

Nästa stopp var på det Protestantiska universitetet. Ngwala Ray som är finanschef tog emot oss. Han gav oss en kort introduktion. Universitetet drivs av de protestantiska kyrkorna i Kongo. Staten ger inga bidrag. Det grundade 1959 och har idag 7200 studenter. Man har fyra fakulteter, medicin, teologi, juridik och ekonomi. Den medicinska fakulteten stöds av den tyska staten genom kyrkan. 85 % av budgeten kommer från studenternas avgifter och 15 % från kyrkorna. För medicin är studentavgiften 600-650 $ per år och för de övriga är avgiften 470 $. – Vi har ett stort monument här på Universitetet som är skänkt av Sverige, det är vårt bibliotek, fortsatte Ngwala Ray. Utrikesminister Anna Lind besökte Universitetet 2003 och skulle ha invigt biblioteket men blev mördad några veckor innan invigningen. Hela biblioteket är skänkt av Sida, Svenska Missionskyrkan och Baptistsamfundet. Efter fick vi en guidad rundvandring.

Granne med Universitetet ligger 100-årskyrkan. En kyrka i kolossalformat, den rymmer 10000 besökare. De största jag någonsin sett. Kyrkan tillhör alla protestanter i Kongo. Imponerande och intressant.

Dags för återfärd till Nzo Binati och lunch. Lars-Ola avtackar våra chaufförer Dinckims och Bouddha och Gunnel som har stått ut med oss i två veckor. Vårt tack understryker vi med en gåva till dem var. Bernt tackar också Matthieu och förstärker vår tacksamhet och ber om Guds välsignelse över dem. De är kvar för att arbeta vidare i Kongo. På eftermiddagen kollar vi och skickar mail.

Halvfem lämnar vi Nzo Binati. Resan de tre milen till den internationella flygplatsen, Ndjili, beräknas till två timmar. Trots trafikkaos på ett antal ställen var vi framme efter en dryg timma. Vi tar avsked till våra chaufförer, Gunnel, Matthieu och Jenny. Jenny flyger till Johannesburg under fredagen och stannar i Sydafrika i 5 dagar innan hon fortsätter till Santiago. De känns i hjärtat att ta avsked av sina barn. Skönt att det finns Skype och andra globala finesser som underlättar kontakten. Planet lyfte 22.40 Kongotid en timma efter Sverigetid. När jag skriver de här raderna sitter jag i en flygplansstol över Zahara. När jag tittar ut så är det fullmåne och klart. Jag ser ljusen från samhällen i Turnisien enligt Bryssel air information. Kl är strax 05.30 och vi landar i Bryssel kl 07.30. Det går non stop från Kinshasa till Bryssel.