Nganga Nzoni Gabriel

Tisdag morgon var regnvattnet borta från vägen utanför vårt hus och luften var svalare och tacksamma var vi. Lättare att andas. Vi började dagen med att få igång en tvättmaskin, tack vare Google Translate. Allt gick bra. Vi hängde upp kläderna lite varstans och jag strök en del och vi var mkt nöjda.

Kl 11 skulle några herrar i organisationen Niosi komma för att få veta mera om Focus Business School och hade lovat bjuda oss på middag. De hade talat med Yvette i köket som lagade mat hela fm.

De som kom kl 11.30 var Bittow, Auguste, Benjamin, Nganga och Samuel. Vår tolk Billy kom också. Vi var ju häromdagen i trädgården vid Niosis hus och kunde nu direkt visa Power Point med bakgrund och innehåll i Focus Business School. De var mkt intresserade Vi såg också ”Block nr 3 – Drömmar och visioner”.  Varje lektion i Focus Business School börjar med en Power Point.

Samuel menade att Focus Business School är rätt väg för Niosis önskan att intressera och informera om ett nytt sätt att arbete. Det finns många problem att kämpa med idag. Flera som vill starta företag tänker inte på att göra en kalkyl.

Auguste menade att man bör bättre ta hand om generationen som växer upp nu och då passar Focus Business School väl. Han sa vidare att många kyrkor talar om himlen som ska komma. Vi bör arbeta med människor här och nu.

”Vi väljer ut människor som har en affärsidé vi söker duktiga och pedagogiska lärare.”

Yngve sa att många kongoleser är entreprenörer men bör lära sig att arbeta mer resultatinriktat.

En av de äldre deltagarna, Nganga, berättade att han för tjugofem år sedan träffat Axel Gustafsson i Borås och än kom han ihåg dennes visioner som han önskade att kongoleserna skulle förverkliga.

Alla var överens om att satsa på Focus business School och att Joseph Mandzoungou blir den som samordnar arbetet.

Joseph kom in en stund på eftermiddagen efter en begravning. Hans Norelius och en ung man, Magloire, kom också, alla för att få mer information.

Agriculture education buildning

Joseph Mandzoungou hämtade oss kl 10 och vi åkte taxi till en av missionskyrkans första missionsstation Mansimou nära Kongofloden. Hela stationen med många hus byggdes upp 1914. Nära missionsstationen väntade vår duktige Kongotolk Marius Billy.  I ett av husen togs vi mycket vänligt emot av dirketören Mampsya, hans unge assistent Ngunda och sekreteraren Kountama. Vi som gästade var Billy, André Hans Norelius och Kerstin & Yngve

I det huset var agronomutbildningen inrymd.  När de lyssnat på Yngves beskrivning av arbetet som Matadi Support Group utfört sa direktören att vi kommit med förtagarutbildning precis i rätt tid. Fem studenter gör sitt tredje år på skolan och de är inte försäkrade om arbete. Nu kan de med hjälp av denna utbildning lära sig starta egna företag. Mampsya visade med en Power Point hur de på skolan tar vara på gräs, röter det och använder det som gödsel.

Ambassadör André Hombessa hade kommit med sin jeep och vi kunde alla åka med tack vare att Joseph, Billy och Hans åkte på flaket.  Varje gång vi förflyttar oss Brazzaville åker vi minst tre kvart. Alltid när jag hoppas att vi snart är framme har vi mestadels bara åkt hälften av färden i denna vådliga trafik.

Nu var målet Eglise Evangelique du Congo. Där träffade vi först Maria Lorentzon från Smögen som arbetat i Brazzaville sedan 1989. Hon berättade att alla missionärer i Brazzaville kom först till denna plats. Vi fick sedan gå ut i trägården till en palliot. Där fick vi dricka och träffa Prosper Massamba. Han har hand om alla projekt och var på det viset rätt man. Han lyssnade med intresse till allt Yngve berättade och vill ha några månader på sig att svara och då lämnar han svaren till Joseph Mandzoungou. Han sa att om finns fler entreprenörer finns det fler arbeten

Joseph, Marius, Yngve och jag åkte taxi tillbaka till Saka Saka där Yvette höll på att laga mat. Yngve hann visa en Power Point som Focus Business School gjort, en utbildning som Joseph och organisationen Niosi nu blir ansvariga för i Kongo Brazzaville.

Yvette and Nanith at Saka Saka

Idag fick vi träffa Nainith som ansvarar för uthyrningen av kyrkans lägenhet samt ordnar mat och städning.  Yvette har ersatt Nainith en vecka. Våra vänner från Chad lämnade huset för andra gången. Junis och Sems barn bor alla fem i USA, där familjen bodde fem år.

Joseph Mandzoungou kom vänlig som vanligt och hämtade oss halv elva tiden. Den gröna taxin väntade utanför dörren. KL 11 var vi hos Missionsföreståndaren Patrice N´souami. Yngve har träffat honom en gång för två år sedan i Kinshasa. Annars var vi främlingar för varandra och mötet började av förklarliga skäl med lite distans och reservation. Marius Billy var också med. För övrigt var det gott att komma in i ett tempererat rum, utanför var hettan påtaglig.

Yngve började med att uttrycka vår uppskattning över att vi hade fått till detta möte och fortsatte med att berätta om MSG:s verksamhet. För att sedan lägga fram vårt ärende, nämligen att kyrkan skulle kunna arbeta mera aktivt med entreprenörskap i församlingarna. Ju längre tiden gick desto lättsammare blev stämningen. Vi överlämnade MSG: skrivelse till EEC-kyrkan och Missionsföreståndaren. Han läste igenom skrivelsen högt. Så nu är vårt ärende framställt både verbalt och i skrift. Han fick också vårt utbildningsmaterial i två halvpärmar.

När Patrice N’souami tagit del av informationen föreslog han ett möte till innan vi lämnar Brazzaville. Han var märkbart intresserad och Joseph Mandzoungous närvaro såg han som en stor tillgång. Uppföljning planerades till dagen efter, då med genomgång av materialet i Power Point. Vi var nöjda, när vi lämnade mötet och gick ut i den afrikanska värmen. Det var mycket försäljning på gatorna utanför och vi köpte frukt att ta med hem. Folk på gatan är vänliga och glada.

Pastor Jeanne Rose Bakissa and Yngve

Kvinnodagen uppmärksammas i Kongo. I Platåkyrkan i Brazzaville predikade en duktig kvinnlig pastor med liv och lust. Hon heter Jeanne Rose Bakissa Mizelet och förestår en kvinnoavdelning inom EEC-kyrkan. Hon lockade fram mycket skratt och stora applåder.

Kyrkan är stor och vacker, men också här en julgran fullt klädd. Glömde fråga om denna tradition. Kören var stor och mäktig, alla klädda i vita blusar och kvinnorna med vita huvud­dukar. Vilken sång både i kör och församling. Folk som besökte kyrkan  för första gången fick stå upp och berätta och det gjorde de gärna. Kollekten togs upp som hemma i Sverige i bänkarna.

Joseph Mandzoungou hade hämtat oss till kyrkan och vi följdes åt efter gudstjänsten till en kinesisk restaurang och hade trevligt och vi förstår varandra ganska bra. Vi talade om möten i veckan innan vi skildes åt.

På em blev vi hembjudna på gott fika till Maria Lorentzon från Smögen, som arbetat i Brazzaville sedan 1989. Hon kunde ge oss klarhet i flera saker.
Hos Maria träffade vi unge volontären i Gothia Cup, Karl Christianson vars farföräldrar var missionärer i Japan. Karl har 1½ månad kvar av sitt halvår i Kongo Brazzaville. När han gick hem skulle han läsa engelska med värdfolkets dotter.
Vi avlöstes hos Maria av två personer knutna till Hombessa och Niosi.

Åter i vår lägenhet fick vi genom mejl veta att en norrman vunnit det varmaste Vasaloppet hittills.

Joseph is planning new meetings

Idag lagar vi all mat själva. De övriga dagarna ordnar vi frukost och kvällsmat och Yvette lagar middag. Kl 10 kom Joseph och hämtade mig. Han hade planerat ett möte på Forum för unga entreprenörer, en katolsk organisation som aktivt arbetar med att ge utbildning och finansiering till unga entreprenörer. Vi hade mycket gemensamt och mötet blev givande. Christian de la Brétéche, senior och franskman, är chef. Hans närmaste man var generalsekreterare Paul Kampakol. Till detta kom Pauls bror Guy Rufin som bott tio år i Sverige och har fru och barn i Eskilstuna. Är jurist och arbetar på Justitiedepartementet.

Vi informerade varandra om våra verksamheter. Billy och Joseph kände Christian och Paul väl. Billy hade haft Christian som lärare och Joseph hade ingått i samma styrelse. Syftet med mötet idag är att bygga nätverk. Vi kom fram till att 1+1 är mer än 2, eller som Billy uttryckte det ”tillsammans är vi starka och ensamma svaga”. De berättade också att de har kontakt med fyra Universitet som de vill ska erbjuda utbildning i entreprenörskap. Där är vi också inne på samma linje att utbildningen bör skötas av professionella utbildare.

Efter mötet var Joseph med mig och handlade lite nödvändiga saker. Jag fick inte betala. Den saken skötte han, liksom taxin. Han följde med mig hem till Saka Saka och bl a gjorde upp möte med Missionsföreståndaren Patrice N´souami till måndagen och Mr Mampouya, chef för agronomlinjen på Mansimou, till tisdag. Vi mötte honom också på gatan och fick en pratstund med honom.

Det känns bra att våra vänner André, Billy och Joseph är så intresserade. De är också noga med att förhöra oss hur vi tänker. När vi har deklarerat våra tankar och idéer brukar jag avsluta med ”take it or leave it” det är ni själva som bestämmer. Vi serverar er lite idéer och erfarenhet.

De ordnar och donar att vi får till alla våra möten. Vår förhoppning är att vi sår ett frö som blir resultat så småningom. Att vi också kan bygga goda nätverk i Kongo och i Sverige och länderna emellan i entreprenörskap.

Joseph and Billy

Tack för uppmuntrande kommentarer!

Fredagen kom och vi fick ha tålamod innan våra tre gäster kommit, först Marius Billy som verkar mer och mer intresserad av MSG, så hans chef i Sverige Ambassadör André Hombessa och ännu en duktig man Joseph Mandzoungou. Marius hade hjälpt oss be Yvette, hon lagar maten till oss, att ordna både kaffe och middag. Yvette hade köpt både baguetter och mikati. Till middagen var det sju rätter inkl stekt fisk. Joseph M och André ställde många frågor om MSG:s arbete, planer och Yngves tankar och de kom fram till bra beslut, som går att kombinera.

Viktigaste kriteriet för de som vill delta i verksamheten är att ha en affärsidé. Joseph frågade vad som blir ledningens roll när man hittat folk som kan undervisa. Yngve sa att man arbetar på att göra CSG:s  nuvarande ledning överflödiga. Joseph frågade om CSG:s ledning kan vara med när undervisningen börjar. Vad vi tror efter dagens diskussioner är att Joseph Mandzoungou kommer att inta en ledande ställning.

Yngve förhoppning är att kyrkan arbetar mer aktivt med entreprenörskap. I bästa samförstånd och med stora förhopp­ningar avslutade mötet och vi åt Yvettes goda mat. Det som blev över och som inte jag äter ex maniok fick Yvette ta med hem.

Visiting Niosi

Torsdag var en mkt solig och varm dag. Kl 9 hämtades vi av André Hombessa och åkte till centrum av Brazzaville. Saka Saka där vi bor ligger i Bascongo, en stadsdel i Brazzaville. Yngve och André gick för att växla pengar från dollar till CFA. Jag väntade inne på en sval försäkringsbyrå och såg en liten söt flicka med pärlor i hela håret. Julprydnader kan man hitta lite varstans i affärerna.

Med Marius Billy gick vi till ett kafé och svalkade oss Fanta. André Hombessa körde oss till en trädgård där det en gång bodde en fransk familj. Nu är det platsen för organisationen Niosi som sedan 1980-talet arbetar med välgörenhet. De tre männen som mötte oss vid två bord i trädgården var lärare vid en högskola. En av dem talade engelska och undervisade i kongolesiska traditioner. Han lärde oss på Yngves fråga ett kongolesiskt ordspråk: Var fågel har sin sång och sina fjädrar.

Deras vision är att på platsen bygga ett stort hus på sin tomt som ligger nära centrum, nära en stor marknad. Efteråt tog vi taxi till en internetaffär och kompletterade både telefon och internet. Marius lillebror Odilon och jag satt och väntade utan att kunna tala med varandra. När jag försökte fråga ngt om hans blivande polisyrke skrev han på franska och Google Translate översatte till svenska.

Vi åt på restaurang och Hombessa bjöd. Där fick vi träffa Joseph Mandzoungou och han fick information om Congo Support Group. Önskar vi kunna be om sänkt ljud på Tv:n. Jag fotograferade Maniok men äta – nej.

Vi åkte till en EEC-kyrka där Marius Billy vuxit upp. Där träffade vi tre personer som är engagerade i ungdomsorganisation CBE. Den är en organisation inom ECC och de finns spridda över stora delar av världen. De planerar 50-årsjubileum och funderar då på att lansera entreprenad -programmet. Mkt givande stund. CBE har köpt ett hektar jord i Dolozi området och planerar att köpa mera. Efter bön följde gruppen Yngve och mig till taxi. En ung chaufför körde oss hem och hjälpte oss mkt vänligt att hitta rätt gata.

Nicolaus, Kerstin, Junis, Sem och Yngve

Onsdag förmiddag var vi mycket fundersamma över fortsättningen. Yngve hade dock fått bra start med havre­grynsgröt, torrmjölk och bananer. Gröten inte alls lika aptitretande som rågflingegröt, vanlig mjölk och svart vinbärssylt så Yngve får äta den själv.

Vi väntade på att antingen ambassadören André Hombessa eller hans medhjälpare och Yngves kongo­stöd Marius Billy skulle höra av sig. De visste att vi var på Saka Saka och att Maria Lorentzon hade vårt telefonnummer. Yngves mobil låg kvar i Töve, något som just då krånglade till det. Plötsligt stod Marius och hans yngre bror Odilon i dörren.

Vi frågade Yvette som lagar mat till oss om maten räckte även till bröderna. Det trodde hon inte, men den räckte mer än väl, dock inte till ambassadören André Hombessa och hans följeslagare Pierre Nzieti som kom lite senare efter mycken hjälp att hitta via Marius Billy och telefon. De fick vatten, en banan och väntade en stund på oss. Pierre berättade att han är god vän med Finn Broman.

Sammanträde och jag är med och skriver. Lär mig mycket.

På kvällen kom tre hyresgäster till de två andra rummen. De var Junis och Sem, ett pastorspar från Chad och en yngre pastor, Nicolaus. De hade flugit till Brazzaville och var deltagare i ett seminarium om Thomaskyrkan. Junis och Sem hade bott i USA och var lätta att konversera med. Vi åt kvällsmat tillsammans.

Torsdag var Junis så vänlig att jag kände att hon skulle få en Alva-ängel. Hon fick den i Malins fina förpackning och en redogörelse för Alvas sjukdom, insamlande och död. Junis blev mycket glad och ville veta i dollar hur mycket som samlats in. Chadborna skulle egentligen stanna på Saka saka till måndag, men när vi skulle ge oss ut på torsdagens äventyr fick vi veta att de samma dag flyttade till en annan plats.

Sedan vi kom hit till Brazzaville i tisdags har vi bara haft ström 5 minuter på onsdagen i lägenheten. När batteriet var slut i datorn var det bara att lägga av. Ingen dator, ingen uppkoppling. När vi kom hem idag torsdag kväll var lägenheten upplyst till vår stora glädje, men underbart är kort, 10 minuter varade glädjen.  Efter en halvtimme kom den åter och nu hoppas vi att den förblir på. Därför inga bloggar. Lägenheten är för övrigt mycket bra. Jag hjälper Kerstin med bloggen så vi kommer ikapp.

Tisdagen började med planering med Nsimba och Yapeco för de två sista veckorna i mars då vi ämnar sälja våra solenergilampor. Kl 10 kom vår gode vän i Kinshasa och tog oss till färjeläget vid Kongofloden. Han fixade också så vi kom igenom alla kontroller helskinnat. Färden över flöden var mycket behaglig. Den  gick så skummet yrde. Det påminde mer om en hastighetstävling än en färjetur.

Första kollen på Brazzasidan var för Ebola. Den kollen gick bra. Nästa mindre angenämt var att behöva betala 1200 CFA (2,40 USD) för att komma in i landet. Därefter en påtvingad hjälp som bara ställde till det. Han fyllde i Kerstins papper galet. Efter det tog det mig en halvtimme med tillkallad tolk att reda ut alla galenskaper. För denna service skulle jag betala 10 USD. Tyvärr gick jag med på sju. Vi var båda lika missnöjda för denna uppgörelse.

Nästa moment var att ta taxi till EEC-kyrkans lägenhet Saka Saka. En mycket hygglig taxiåkare. På vägen var jag inne och skaffade kort till telefonen och mobil internetuppkoppling – mitt kongonummer är +242 055 833 833. Taxin och Kerstin fick vänta nästan en timme. När vi sedan kom fram till husen där denna  lägenhet skulle finnas var det inte helt enkelt att hitta den. Här är kanske 50 ungefär likadana hus. Det blev ett ringande, frågande och letande en bra stund. En mycket tålmodig taxiåkare hjälpte oss med detta. Han fick 100% tillägg på uppgjort pris. Det var han värd.

Fortfarande hade vi inte hittat lägenheten. Då möter vi en dam på en gata mellan husen. När vi försökte att förklara vårt problem, frågade hon: ”Känner ni Maria Lorentsson?” Det gjorde vi ju, hon hade bokat lägenheten åt oss. Damen ledsagade oss till Marias lägenhet och Maria var hemma av lite tillfälligheter och det hela fick en bra lösning. Damen som vi mötte arbetar hos Maria. Det måste väl vara en högre ledning som förbarmar sig över sina bortkomna barn? En helt fantastisk lägenhet men de som hälsar på oss har mycket svårt att hitta hit.

The family Luboyi

I söndags kväll checkade vi in på nätet och tog ut våra boardingkort på skrivaren. Helt suveränt! Måndagsmorgon blev vi hämtade av den vane Kongoresenären Bernt som skjutsade oss till Landvetter. Där lämnade vi de fyra väskorna som hade näst intill maximerad vikt på 4×23 kg. Vi åt tre clementiner och lyssnade till en Kongofamilj med tre livliga barn.

Två behagliga flygresor. Planet till Bryssel var litet och fullt, till Kinshasa stort och inte så fullt. Men där fick vi desto mera mat. Fem gånger körde tre manliga och en kvinnlig flygvärd ut matvagnar. Yngve läste om Winston Churchill, jag om Potemkin. Vi kom fram till Kongo en halvtimma för tidigt. När vi gick ner för trappan kändes det som om värmen kom från trappstegen, men det var Kongos värme vi mötte, +30 grader.

När vi ställt oss i kön för passkontroll ropade plötsligt vår meste Kongokontakt Yapeco på oss. Han stod där så bekant bland alla okända ansikten. Med sig hade han en god vän i Kinshasa. Goda vänner är ovärderligt i Kongo. Vi visade pass, boardingkort och gula kort, bevis för att vi tagit alla sprutor och druckit och ätit all medicin, godkänt alltså.

Vår väns chaufför väntade utanför. Yngve o Yapeco fick in alla tunga väskor. Så började vi åka i Kongonatten, först Boulevard Lumumba med en ståtlig staty på den förste och senare mördade presidenten. Vi gjorde en avstickare på smala och dåliga vägar, där bilen smällde i rätt som det var, för att hälsa på Gösta Luboyi som tisdag åker till RCA (Centralafrikanska republiken), där han utför hjälparbete i ett krigshärjat land.

Gösta som fått namnet efter en svensk missionär har besökt oss i Töve och nu fick vi hälsa på fru och tre små barn – Gösta, Gunnel och Clarisse. Vi fikade och Gösta fick en radio som Bernt inhandlat åt honom. De kongolesiska hemmen är trevliga, men mindre och enklare.

Vi fortsatte på boulevarden och kom fram till Nzo Binati som tillhör CEC- kyrkan. Albert tog emot och det var skönt hitta ett rum och sätta på fläkten en stund och sen sova så gott det gick.