På morgonen gick strömmen och var borta hela dagen. Jag jobbade med skrivarbeten så länge batteriet höll, sedan var det bara att lägga av. Man ska ju fira och vara ledig på nationaldagen men för oss blev den påtvingad, vi hade en hel del på programmet. Det var nog bra att vara tvungen och slappa också. Slappen blev förstås inte helbra när mycket pockar på och inget kan göra. Vi äter inga måltider här på L´odinae Guest house. Ett bra ställe att sova på med undantag för vår nattredaktion som har alldeles för många strömavbrott med förseningar som följd i vår rapportering. Gösta är hygglig och lånat mig hans mobila bredband, han hjälper oss också med transporter.
Kinshasa är en stor stad med långa avstånd och många bilköer med många tajta tillfällen. Kan man köra bil i Kinshasa kan man göra det i vilken stad som helst i världen, påstod Gösta, jag tror honom till 100 %. Här krävs det framåtanda, skicklighet och en stor portion mod för att över huvud tag flytta sin bil i denna kaosliknande trafikmiljö. Polisen har ett hårt jobb för att få lite ordning i de stora gatukorsen. Några trafikljus finns med fungerar inte, troligen p g a alla strömavbrott. Många tillämpar principen går så går det. Otroligt hur en människa förändras när han får en ratt i händerna och gaspedal under foten. På söndag reser Gösta Luboyi tillbaks till Haiti och fortsätter sin FN-tjänst där.
Frukosten åt vi på en riktigt liten oas mitt i Kinshasa, stället heter Centre des Handicapés Source de Vie, en katolsk anläggning, många som arbetar där är handikappade, på ett eller annat sätt. Efter frukosten besökte vi polischefen för Kinshasa och Bas-Kongo, Coloner Celestin Bengama, en god vän till Yapeco. Han uttryckte sin uppskattning av vårt arbete och besök. Vi tackade honom för hjälpen att ställa upp med bil och chaufför när vi anlände i fredags. Vi gav honom ett Nya Testamente på modern engelska och en penna. Han sa att han även fortsättningsvis vill hjälpa oss med transporter och såg det som sin uppgift i vårt arbete att erbjuda säkra transporter. Vi förstår att detta är en värdefull kontakt inom polisen. Vi åkte sedan till en maskinaffär. Gösta skulle träffa Missionsföreståndare Edi Diafuanakana för att diskutera generatorfrågan i Luozi. För övrigt förflöt Sveriges nationaldag för oss utan några större insatser.

Kl 10 kom vi till Nyambudis. Alla entreprenörerna hade kommit. Frukosten var lagad, den bestod av kokta ägg, havregrynsgröt med sylt och mjölk – pulver utspätt i vatten, bröd, te och kaffe. Här fattades inget för att grundlägga en god start på dagen. När magen hade fått sitt tog den andliga delen vid. Först en sång på lite olika språk och sedan predikade Clement över den lame mannen vid Betesdadammen, se Joh. 5:1-11. från denna händelse drog han en parallell till dagens Kongos folk med sin oförmåga att ta sig till möjligheterna, att vi i den rika världen ska hjälpa Kongos folk att komma till sina möjligheter och använda dem. Det är en utmaning för oss och en skyldighet. Vi ska ge dem verktygen som de kan utnyttja för att flytta sig från fattigdom till ett anständigt liv. Vi måste gå från plundring av Kongo till att hjälpa dem att omvandla sina stora naturtillgångar till välfärd för sitt eget folk.
Så tog entreprenadkursen vid. Vi gick igenom de fem punkter, företagsidé, företagets omvärld – kunder – marknad och konkurrenter, skapa konkurrensförmåga – produkten och marknadsföringen, ekonomisk planering – budget, håller affärsidén – kan vi bestämma oss? Gruppen är mycket engagerad, många trevliga inlägg, än på franska och än på engelska, man strävade verkligen för att uttrycka sig på engelska. Julienne var på bettet att översätta än åt ena eller andra hållet. På lördagen hade vi bestämt vi att hålla på till tre. När klockan slog tre var det ingen som ville sluta. Middagen var då färdig och bestod av kött, fisk, ris och grönsaker.
Efter maten redogjorde Julienne om de tankar som kommit fram under gårdagens samtal som hon hade haft med deltagarna, om hur Nsanda-projektet ska struktureras.

Vår ide var att det skulle bli tio entreprenörer som odlar var sin bit – ca: 1 ha till att börja med. De vill hellre att vi gör ett företag och var och en blir delägare. Vi kom fram till att detta blir nog en bra lösning. Företaget kommer att heta Nsanda Group och istället för många upprättar vi nu ett arrendekontrakt med familjen Nyambudi. Familjen Nyambudi är markägare men blir också arrendatorer genom delägarskap i Nsanda Group. Ett kampanjonavtal får nu upprättas mellan delägarna. Bernt och Yngve blir också delägare. Alla skyldigheter och rättigheter skall så långt som möjligt dokumenteras i avtal. Som det ser ut nu blir det 16 delägare. Egen insats skall vara 340 $. Den kan erläggas antingen genom eget arbete eller pengar,
Kl 18 var första grovskissen på budgeten klar. För att göra budgeten begriplig hade vi tapetserat väggarna med ett tiotal blädderblock. Att se alla sidorna är nödvändigt för att förstå hur de är kopplade till varandra. Budgeten görs i Excel där jag kommer att lägga in alla siffror. De får budgeten som bifogad fil på mail. Alla utom en har möjligheten att ta emot programmet. Kl 15 skulle vi ha slutat. Vi höll på till kl 19. Det är engagemang och intresse. Tacksamt!

När jag öppnade min mailbox i morse var det ett mail från min kära hustru. Det var en gratulation på bröllopsdagen. Oj, just det, den dagen ligger solklart i minnet, men hade inte flutit upp till ytan så tidigt på morgonen.  Stora dagar ligger väl lagrade. 42 år har gått sedan dess. Var har alla åren tagit vägen?  Åren tycks gå fortare och fortare ju äldre man blir. Det blev ett mail i retur och lite blommor till varandra i chatten på kvällen. De elektroniska hjälpmedeln är bra.

Idag besökte vi Daniel o Annie Bimpe. Vi besökte dem i höstas. Vi hade aviserat att vi ville besöka honom och kolla om han kunde tänka sig att tillverka vedspisar. Han lovade att leverera en ritning och ett pris så får vi sedan gå vidare och se om priset är gångbart. Kunde kongoleserna använda vedspis istället för att laga sin mat över öppen eld skulle man spara ofantliga mängder ved. Det skulle vara en vinst för miljön. Införandet av vedspis i Sverige revolutionerade matlagningen, borde även kunna göra det i Kongo om det går att ta fram den till rimligt pris.

Daniel och Annie är verkstadsägare och de har 30 anställda. Verkstaden som han höll på att bygga i höstas hade de nu flyttat in i. Produktionen var i full gång. En egen dieselgenerator ser till att motorer, elsvets och annan eldriven utrustning funkar. I Luozi finns ingen framdragen ström. En stad på ca: 15000 innevånare. Vi skulle ha träffat energiministern för Bas-Kongo i Matadi och tagit upp frågan, men han lyckades hålla sig undan. Trots avsaknaden av el säger Daniel att det finns andra fördelar med Luozi. Här finns bra arbetskraft och människor som han kan lita på, lönerna är också lägre än i större städer. Daniel har mycket på gång utöver verkstaden. Han odlar soja, den gamla verkstaden är omgjord till hönseri och kycklinguppfödning. Flygfäna ska in där inom kort.

I verkstaden tillverkar han maskiner för att mala och förädla soja, maniok och majs och andra grödor. Daniel och Annie hade en föreläsning för oss om soja, hur bra den är till både människor och djur, dess förädling och hur de ska berika foder med mineraler. Grunden är lagd till en förädlingsfabrik.  Vi smakade på pulver som ska bli sojamjölk. Sedan berättade de hur fantastisk kakaoträdet är, någonting kanske att plantera i Nsanga. Daniel är en person med högt tempo och det vill till att hänga med i svängarna när han sätter igång. Framställning är på engelska . Han har bott i Gana och Cameron under tio år när det var krig i Kongo. Han är en innovatör med många idéer och visioner. Att döma utifrån hans engagemang och entusiasm frågar han i första hand – vad kan jag göra för Kongo och inte tvärt om.  Ett intressant besök som gav många tankar.

Eftermiddan ägnade vi åt att skriva och underteckna avtal mellan entreprenörer och långivare. Alla överenskommelser dokumenteras så långt det är möjligt. Vi hade också några arrendeavtal som vi justerade.

Kl 8 skulle vi åka till Familjen Nyambudi. Gösta skulle komma och hämta oss, Bernt, Yapeco och mig. Vi skulle få frukost  hos Nyambudi. En bit efter  Kl 9. kom vi iväg. Orsak – trafikstopp, en buss hade kört ihjäl en ung pojke. Efter lite planerande beslutade vi oss för att först åka till Nzo Binati och träffa Edi Diafuanakana.  Det var särskilt Gösta han ville prata med – en ny generator ska installeras i Luozi och Edi vill ha Göstas synpunkter. Jag överlämnade några brev från Sverige och utbytte några tankar om kyrkans anläggningsbil, Scanian, som nu var igång. Bernt berättade att det nu finns pengar till en ny motor. Vi framförde också vår synpunkt, att kyrkan ska sälja bilen till en entreprenör.

Vi fortsatte färden till Nyambudi, ungefär en timmas väg. Efter ett hjärtligt mottagande åt vi en något försenad frukost. Tio blivande entreprenörer och jordbrukare satt och väntade på oss. De hade säkert väntat några timmar, inga problem, tid har man gott om i Kongo. Hela familjen Nyambudi, pappa Jean Clement, mamma Julienne, döttrarna Nina, Zola, Emma och sonen Tutondele var samlade i sitt hus, ett mycket enkelt hus i grå oputsad cementsten, plåttak, inget innertak, vatten och el finns indraget, maten lagas ute över öppen eld, toalett med dusch typ skopmodell  finns. Alla sover på madrass på golvet under myggnät. Möblemanget består av en soffgrupp, några plastbord och stolar till alla församlade, TV finns.  Men huset är fyllt med mycken mänsklig värme och ligger i ett vackert, lummigt och lugnt område, omgivet av div odlingar, inte långt från Kongofloden, man ser Brazzaville på andra sidan.

Vi satte igång utbildningen i entreprenörskap i vardagsrummet. Men först talade Clement i mycket uppskattande ordalag, allt på god svenska och franska, växelvis. Han påstod att vi kommer med en ny mission. Det klart att det kände vi upplyftande att få de orden från en f.d. missionsföreståndare. Julienne fortsatte med en lång bön för hela detta projekt. Bernt och jag tog sedan vid och pratade entreprenörskap. Plötsligt kom det en våldsam explosion. Och de upprepades några gånger under dagen. Det visade sig att man sprängde sten och berg en bit bort.  Kl 2 åt vi middag den bestod av kyckling, ris,  potatis till vitingarna, maniok och kokta maniokblad. Till dessert blev det kaffe och muffins men bara till vitingarna. Efter maten fick alla presentera sig. Det verkar vara en fin grupp, nästan alla hade universitetsstudier och de flesta talade engelska, medelåldern bedömer jag till ca: 35 år. Alla hade arbete, men ville ändå satsa på något nytt. Vi tror att gruppen består av människor som har ambitioner och vill ha förändring. Vi höll på till femtiden. Sedan samlade Julienne entreprenörerna och diskuterade vårt föreslagna arrendekontrakt.

Vid sextiden återvände vi mot hotellet, men det blev en något mödosam resa. Vid två tillfällen fick vi välja nya vägar. Nästan tre timmar tog det för oss att ta oss sträckan mellan Nyambudis och hotellet, en sträcka på omkring 3 mil. Det var trafikkaos i så gott som i hela stan. Bilar överallt tätt packade. Värmen var mellan 25 – 30 gr och alla dessa avgaser, ögonen sved. Vi blev mer eller mindre förgasade. Vi överlevde och efter att Yapeco fixat några bullar, ost och lite vatten efter hemkomsten blev det horisontalläge och sömnen infann sig ganska snart.

Vi landade kl 19.15 lokal tid på Ndjili internationella flygplats i Kinshasa. Hela resan gick helt planenligt. Det var bara jag som satt fel ankomsttid till kl 20.30 i vår resplan. Jag upplevde att det var bättre ordning på Ndjili än tidigare. Vi glömde vår ifyllda deklaration på planet, Bernt kom på det när vi stod i passkön. Vi förklarade vårt bekymmer för en tjänsteman som höll ordning på kön. Han hjälpte oss direkt till ett kontor där vi gjorde deklarationen en gång till med support av ett antal vänliga kongoleser. Därefter passkontroll av ett par glada kontrollanter, inga problem. På detta kom det en kille och ropade Bernt. Han hade våra namn på en lapp. Yngve kunde han inte uttala, för svårt för en icke svensktalande. Därför ropade han bara Bernt – Bernt – Bernt. Två killar, vi kände dem inte, tog oss till väskutlämningen.

Nu fanns det vagnar också och inga, som tidigare, påträngande väskbärare. De gav oss var sin vagn. Väskorna kom på bandet. Medan vi väntade ringde den ene Yapeco som väntade utanför. Jag skulle prata med honom, skulle också springa ut och hälsa på Yapeco och Gösta på kongolesisk vis, med handskakning och tre gånger huvud mot huvud. Därefter in genom polisspärren och hämta väskorna. Har man de rätta kontakterna kan man gå genom både vatten och eld. Det är Yapeco som är planläggaren. Vi hade maximalt och en del övervikt med bagaget. Bernt förklarade det i incheckningen, att vi med råge kompenserar det när vi reser hem. Då blir det bara det vi går och står i. T.o.m. matchvikten kan vara lägre. Med fem dollars kostnad ”serviceavgift” hade vi allt bagage ute.
En stor Jeep hade Yapeco fixat, en vit och blå. Den visade sig vara en polisbil med polisen Peirre vid ratten, polisemblem på sidorna och blåljus, ej påslagna. Gösta förklarade för mig att man måste ha kontakter högt upp för att fixa en sådan transport. Yapeco tyckte att vi skulle ha en säker transport, påstod han, och det fick vi. Detta är första gången någonsin jag blivit skjutsad i en polisbil.

Först åkte vi hem till Gösta och träffade frun Clary med barnen Gösta och Gunnel och några näststående. Trevlig pratstund och vi blev bjudna på mandariner, Fanta och kex. Sedan till hotellet. Rum med luftkonditionering, behaglig temperatur, underbart. Sovrum med dubbelsäng och ett rum bredvid med TV och god komfort. Vi gick till sängs och somnade tvärt. Vaknade vid fyratiden av hålligång i ett grannhus. Strömmen gick, luftkonditioneringen stannade. Lagom att gå upp och skriva de här raderna, i sällskap av en fantastisk stormlykta i utseende men det är dioder som lyser tror jag. Hålligången slutade vid femtiden. Då ringde kyrkklockorna. Kl 05.40 gick dieselgeneratorn igång, det börjar ljusna och några fåglar sitter i ett träd utanför och har sin morgonkonsert.

Tisdag kväll ringer Bernt och påstår att han har bekymmer – vadå? – Våra visum ligger på kongolesiska ambassaden i Stockholm och de vill skicka dem på onsdagen vilket innebär att vi får dem först på fredagsmiddag med posten. Flyget går kl 06.55 fredag morgon. Att ha lite för många kg bagage går alltid att förhandla om, men att ge sig iväg utan visum och pass var nog ingen bra idé. Priset att anlita en kurir – 2300:- – inte tänkbart. I mitt huvud kom tanken att ringa kusinen David, som jobbar och bor i Sthlm men har sina föräldrar i Mölndal. Mycket riktigt, han planerade att åka till Alingsås och hämta sin motorcykel. Vi bestämde att David hämtar passen på kongolesiska ambassaden onsdag kväll vid sjutiden. Och vi möts i Alingsås på torsdag eftermiddag.

På onsdagskvällen ändrar vi mötet och vi hämtar passen i Furusjö – mellan Habo och Mullsjö. Kompisen tar passen dit. Curt och Gunnel Olofson från Jönköping skulle komma till Töve söndag em, dels med översättningsarbete som Gunnel gjort och dels ville de skicka med almanackor, hälsningar och pengar till Kongo. Curt lovar att ta vägen över Furusjö för att ta med sig passen – fint att det ordnar sig, inga extra resor för mig jag hade redan fullt upp utan tillkommande utflykter. Vid telefonsamtal med kompisen visade det sig att de åker bil och tar vägen genom Jönköping. Kl 17.30 möts kurirerna vid stationen i Jönköping och passen med visum kommer ett snäpp närmre kongoresenärerna.

Kl 18 torsdagskväll överlämnar Curt passen till mig, tio timmar före avresan till Landvetter. Det räckte – och inte heller några extra resor för Curt. När jag meddelade David att jag hade passen i min hand kunde vi nöjda konstatera att denna kurirtransport blev både miljövänlig och smidig – inga extra resor för någon och dessutom utan kostnad och den som tjänade en liten slant på denna frakt var kongolesiska ambassaden – de kunde stoppa vår förutbetalda returporto i sin kassa. Detta ringa bidrag kan vara ett steg att hjälpa upp deras ekonomi. De har ju blivit utslängda får sin ambassadlokal p.g.a. att de inte betalt hyran. I vår visumhärva blev det många moment, alla är inte med här, men alla föll på ett förunderligt sätt på plats, jag tror vi kan skönja en högre arbetsledare, en som har den totala överblicken. Att lita på en sådan arbetsledare sparar många bekymmer.

Bernt och jag är nu någonstans över Saharas öken och vi mellanlandar i Kamerun på Yaounde Nsimalen internationella flygplats om någon timme, för att sedan fortsätta till Kinshasa där ska vi landa kl 19.20 ikväll. Utifrån mail vi fått från Kongo blir det nog ett antal vänner och medarbetare som möter oss på N´djili flygplats. Planet är en Airbus med uppemot 300 resenärer som är en bra blandning av svarta och vita, ungefär fifty-fifty. Bra service, kl är nu 15.30 och vi fick först förfriskningar sedan var det middag med kaffe på maten. Vi ämnar stanna i tre veckor i Kongo. Resplanen finns under ”Om oss” på vår webb. I resplanen ser du också vad vi tänker hitta på.

Julienne Kukangisa Nyambudi kommer till Sverige lördagen den 2 april. Den första söndagen under hennes vistelse, den 3 april har som tema: Livets bröd. Detta tema får bli ett motto för hela hennes resa inom Sverige. Målet är att samla in 75 000:- SEK i gåvor eller lån till Nsanda jordbruksprojekt.

Några mil från Matadi på andra sidan Kongofloden ligger byn Nsanda. I anslutning till byn har familjen Nyambudi ett jordområde på 315 ha. Marken är väl lämpad för odling. Man kan odla jordnötter, majs, sojabönor,  maniok och grönsaker och många andra nyttoväxter. Jorden har inte varit i bruk sedan 2003 då togs den sista skörden på en mindre del . Det året var Nyambudis  i Sverige under tre månader. De hade då anställt en man som skulle ta vara på skörden och sköta om jordbruket. Han skördade, sålde skörden och förskingrade pengarna, dessutom sålde han flera jordbruksredskap och stal även de pengarna. När makarna Nyambudi kom tillbaka polisanmäldes mannen och dömdes till 2 månaders fängelse och att betala tillbaks det han stulit. Han avtjänade sitt straff men pengarna kom aldrig tillbaks.

Efter denna händelse har Nyambudis inte haft möjlighet att bruka jorden. De blev helt dränerade på pengar och har inte kunnat resa sig. Huset de äger i byn har också tagits i bruk av andra människor. Helt främmande människor har bara flyttat in i deras hus. Framför huset står deras Toyota jeep och traktorn en BM Volvo under en presenning. Nyambudis bor i Luozi ca: 15 mil ifrån Nsanda och avståndet gör att de kan inte kan ha koll på sin fastighet.

Nystart
Planen är nu att Nyambudis upprättar arrendekontrakt med nedanstående åtta personer, de blir deras arrendatorer. Var och en inklusive ägarna skall odlar upp 2 – 5 ha var till att börja med. Alla måste också genomgå vår utbildning ”Affärsplan en första skiss”. Alla ska generera vinst så att de kan växa för att på sikt odla upp hela arealen. Då kommer projektet ge inkomst upp till femtio familjer.

Tutondele Nyambudi,  Luyobisa Jacksson, Mauris Ekaba,  Mukiese Mwimba,  Mavakala Steeve,  Nsakanda Catharine,  Mabufa Richard,  Mangitukulu Nyambudi

Arbetet kommer att börja sa snart vi får in tillräckligt med pengar. Jorden skall förberedas till sådden som sker i oktober i samband med att regnperioden börjar. Vi kommer också att undersöka om vi kan skicka ut volontärer för att bereda marken.

Med ”Livets bröd” i söndagens tema menas det som Jesus Kristus vill ge till varje människa i form av tro, hopp och kärlek till Gud och människor. Men för att kunna ta emot detta behöver våra fysiska behov vara tillfredsställda. Denna uppgift är lagd i våra händer. Det är du och jag  som skall se till att våra medmänniskor får det de behöver materiellt. Just nu ska vi sätta igång Nsanda jordbruksprojekt för att livets bröd ska produceras i Kongo. Din insats kommer att göra skillnad.

Luozi är en stad som ligger norr om Kongofloden men hör till Kongo Kinshasa. För att ta sig till någon stad eller till någon annan plats inom landet måste man ta färjan över Kongofloden. På grund av sitt läge har det blivit ett avglömt område, så upplever i alla fall de boende i Luozi. På kortet Luozigruppen med  koordinator  Ngoma Nsuni och missionsföreståndare Edi Diafuanakana, Elie Mbumina, USA och Josef Nsumbu, Borås och MSG:s representanter Bernt Sköld och Yngve Håkanson.

Platsen är mycket gynnsam för fruktodlingar och tidigare har man haft omfattande odlingar. Man kan odla ananas som skördas tre gånger om året, mango skördas två gånger om året,  citroner och avokado skördas hela året, apelsiner, mandariner passionsfrukt och papaya. Odlingarna har minskat eller lagts ner med anledning av svårigheten att transportera frukten till städerna, den har blivit förstörd under vägen.

En delegation på åtta kongoleser, sju från Luozi och Kinshasa och en från USA, besökte Borås under förra veckan. Det är Josef Nsumbu, också kongoles och pastor i Immanuelkyrkan i Borås som sammankallat gruppen. Deras avsikt med mötet var att börja projektering av en juicefabrik i Luozi. Med en sådan anläggning skulle man kunna ta till vara på frukten, skapa arbetstillfällen, råda bot på fattigdomen och utveckla bygden. En av deltagarna uttryckte fattigdomen på sitt vis  –  om vi får en fabrik kanske vi får råd att köpa tvål och tändstickor. Under måndagen gjorde man ett studiebesök på Brämhults Juice. Under torsdagen hade man ett möte hos Kerstin och Yngve Håkanson i Töve.

Matadi Support Group har fått i uppdrag att hjälpa till med projekteringen. Tomten är inköpt i Luozi och byggmaterial håller på att tillverkas, man bränner tegel. Delegationen har gjort en planering och ett program för fabriken. Den översätts nu till engelska. Vår uppgift i Sverige blir att konsultera folk inom branschen, projektera fabriksbyggnaden och finna lämplig maskinutrustning. Uppgiften är också att hitta finansiärer i Sverige och USA.

När Kerstin och jag tog vår dagliga morgonpromenad blev det idag i strålande fullmåne från en stjärnklar himmel, vindstilla och 10 minusgrader, vilken härlig morgon! Fortsättning på morgonritualen är rågflingegröt med svarta vinbär, morgonbön och genomgång av Ulricehamns Tidning tre dagar i veckan och dagligen Borås Tidning. Så ser i princip varje morgon ut på Övregården i Töve förutom vädret som är det enda som varierar. Tur att det finns något som varierar. Vi behöver nog både fasta och varierande inslag i tillvaron.

Nu har äntligen de första entreprenörerna i Kongo fått sina lån. Vår man Yapeco har skött utbetalningen. De har tillsammans fått 27 350:, US dollar. Utbetalningen blev precis en månad försenad p g a att  Kongos banksystem inte fungerar som det skall göra. Pengarna skickades förra fredagen som en vanlig banktransaktion via Euro till US dollar och de hade dem i onsdags på vårt bankkonto i Banque Internationale Pour l’Afrique au Congo, Matadi. BIAC. En efterlängtad dag för våra entreprenörer.

Nu är det upp till bevis av våra första låntagare att leva upp till det de redovisat i vårt utbildningsmaterial och det de skrivit under på: att göra sina investeringar enligt investeringsspecifikation, att sälja enligt försäljningsbudget och sedan inte belasta företaget med mer kostnader än deras budget medger. Månad för månad kommer detta att följas upp och redovisas på vår hemsida. Redovisningen kommer att vara öppen för MSG:s sponsorer. Första redovisningen kommer att handla om investeringen.

Nya utmaningar ligger framför oss: Tio nya entreprenörer står på tur, ett jordbruksprojekt med 315 ha bördig kongojord, ett pågående hotellbygge i Matadi för att nämna några. Tänk om vi kunde bidra med att många kongoleser fick möjligheten att gå från fattigdom till välstånd och en dag utbrista: Vilken dag!!

Ovanstående ord fick Alice Sandblom, har arbetat 17 år i Kongo, 1954 av pastorn i Kiamvukyrkan, Matadi. Ordet vill nu Alice bolla vidare till mig. Jag tar det till mig och kommer att lära mig det, och ska jag känna mig tillfreds så måste jag kunna praktisera det fullt ut. Jag vill vara läraktig. Att träna och lära sig hela tiden nya saker gör livet spännande.

Resechecken på 175 000:- SEK som vi hade med oss när Bernt och jag reste ut den 8 januari fick vi spärra, beroende på att ingenting hände i banken BIAC i Matadi. Yapeco var där ett antal gånger för att få ut pengarna till lånen, svaret var hela tiden att de inte fått något svar från huvudkontoret i Kinshasa. Mr Kiwaka lovade oss att lösa den men av det blev det inget. Tillsammans med Yapeco beslutade vi att spärra checken och föra över pengarna på samma sätt som vi testade den 4 januari med de 20 000:-SEK. De pengarna var i Matadi på fyra dagar.

Att spärra en check tar tid. D v s innan man får tillbaka pengarna på sitt konto. En och en halv vecka tar det enligt besked från Swedbank i Stockholm. Informationen måste skickas ut i banksystemet. Så fort vi får pengarna tillbaka kommer vi att göra transaktionen. Nu vet vi att det fungerar med att göra en normal banktransaktion. Vi planerar nu att betala ut lånen vecka 7.

Samule Nkailu fyllde 75 år den 4 februari. När jag ringde honom på födelsedagen höll han på att översätta vårt utbildningsmaterial för entreprenörer. Han översätter det alltså från franska till monokutuba, tror att jag stavat rätt. Detta är ett språk som är en blandning mellan franska, kikongo och lingala enligt Samuel och talas i Matadi, förmodligen på fler platser. Det gjorde mig glad att de uppskattar vårt material så, att de vill göra det begripligt för många människor i Kongo. Tänk om det kunde bli en folkrörelse att bli entreprenörer och bli till ett lyft av det kongolesiska folket. Omfattningen på vårt entreprenadprojekt beror på våra sponsorer. Det är de och du som bestämmer.

Hörde häromdagen på nyheterna hur många svenska miljarder som är gömda i Schweiz för skattmyndigheterna. Vill minnas att det rörde sig 1000-tal miljarder. Nu måste tydligen bankerna lätta på förlåten och pengarna kommer fram i ljuset. Tänk vilket underverk en sådan miljard skulle kunna göra i Kongo. Men det finns också många överfyllda bankkonton i svenska banker helt transparenta för skattefogden. Många svenskar har inte en chans att ha någon nytta av sina pengar mer än att det kan ge en viss trygghet. De mesta pengarna går över till nästa generation. Tänk om vi kunde få hjälpa till att lyfta ut en del av dessa enorma resurser, vilken fart det skulle få på kongolesisk företagsamhet. De skulle få den starthjälp de behöver.