Samuel Nkailu och Muditu kom efter frukosten för att ta farväl. Vi satt på verandan och pratade en liten stund, de ville det. De ville att vi skulle ge dem idéer och synpunkter på verksamheten i Ungdomens Hus. Det var inget bra tillfälle att försöka ge goda råd. Vi skulle till banken och en del papper att ordna innan vi satte av mot Kimpese. Vi uttryckte vår tacksamhet att vi får vara i UH med våra entreprenörer. Bra lokal att hålla till i. De har en hel del aktiviteter och jag bad Samuel att skriva ett brev varje månad på svenska och franska som vi lägger ut på vår hemsida. Bernt hade tidigare under veckan överlämnat två tuber Plastic Padding till Samuel för att laga en hel del hål i takplåten. Vi påminde också om vårt löfte sedan i höstas om ett innertak som vi ska finansiera.

På det så åkte vi till banken BIAC. Vi gick in till vice VD:n Julien Makvuala. Vi skulle föra över pengar till Nsanda Group, 21 550;- dollar. För Nsanda Group öppnade vi ett konto i ProCredit Bank. En bank som tydligen inte tar några avgifter enligt Tuto. BIAC tar ut avgifter på insättning och uttag plus månadsavgift. Om BIAC skulle göra penningöverföringen ville de ha 1 % på beloppet. Vilket innebär en kostnad på 215 $ eller 1 350:- SEK, en orimlig kostnad. Vi löser det på annat sätt. Vi tar ut alla pengarna kontant och åker till ProCredit Bank och sätter in dem. Ingen kostnad mer än vår bilfärd. Jo uttagskostnad i BIAC förstås.

 Innan vi lämnade BIAC påminde jag Yapeco att vi går in till VD:n Erick Tezo för att diskutera alla avgifter. Vi gjorde så. Jag visade honom att vi bara i år betalat 250 $ i olika avgifter, efter en stunds argumenterande från båda håll, uttryckte han sitt förtroende för oss och att vi var här i ett gott syfte. Han lovade på stubinen att ingen uttagsavgifts tas ut i dag och lovade dessutom att ta upp frågan med sin chef i Kinshasa om de andra avgifterna. Blir det ingen ändring fullt ut överväger vi att byta bank. Varje singel dollar ska komma entreprenörerna till godo.

På ProCredit Bank sätter vi in pengarna på det nyöppnade Nsanda Groups konto. När kassören räknar pengarna upptäcker han att en 100 dollarsedel var smutsig och en var en liten reva i. De godtogs inte. Ordning ska det vara, allt ska vara perfekt. Det blev för oss att åka tillbaka till BIAC och få nya sedlar. Sagt och gjort nu dög sedlarna, ingen smuts och inga revor och alla pengarna i gott förvar. Själv tog jag privat ut dollar i en automat med mitt VISA kort, fungerade helt perfekt, samma funktioner som en svensk uttagsautomat.

Efter detta penning flyttande som tog hela förmiddagen och klockan blivit ett packade vi in våra pinaler och satte vi av mot Kimpese. Vi var fem i Yapecos lilla jeep så den blev välpackad. Julienne hade inte varit hemma i Luozi sedan hon kom tillbaka från Sverige. På vägen blev vi stoppade vid två poliskontroller. Förutom fordon och förarkontroll går stoppen ut på att få pengar från bilisterna. Vid en kontroll sa Yapeco till polisen  – hur kan du med att begära pengar när jag har två utlänningar med i bilen. Det stoppet gav inget utbyte och vi fortsatte vår färd. Samma dåliga resultat blev det vid nästa stopp.

I Kimpese var vi vid fyratiden. Strax fick vi middag. Emy kom och dela gemenskapen vid middan. Att komma till Kimpese är skönt. Platsen här är en liten oas. Emy behöver mer fotbollar till Gothia Sportcenter. Han säger att det är stor aktivitet. Bollar efterlyses.

Härom dan stötte vi på initiativrika ungdomar. De hade tagit saken i egna händer och satt igång att rätta till deras gata i sin stadsdel i Matadi. Ett lovvärt beslut. Behovet är stort och många borde ta efter. Pojkarna ville förstås ha betalt för mödan. En av killarna var avdelad att ta in vägavgiften och var utrustad med en murarhink för ändamålet. De stoppade oss men Yapeco lyckades  att få kredit tills vi kom tillbaka. De var nöjda med det upplägget och när vi åkte tillbaka fick de en slant i sin hink.

Temperaturen är behagligare nu än vid de tidigare besöken i Kongo, den ligger mellan 20 – 25 grader. Man mår betydligt bättre än om det är upp emot 30- 35. Nätterna är svalare och det är lättare att sova. Det till och med kom mycket tätt duggregn häromkvällen, trots torrperiod, så pass mycket att de rann rejält från taken. Luftfuktigheten verkar vara hög.

Idag hade vi en repetitionskurs för Januari 11 gruppen. Vi hade gemensam genomgång på förmiddan av hur man lägger upp en budget för försäljning, investering, resultat och likviditet. De hade tidigare inte riktigt förstått systemet fullt ut. Som exempel tog vi Kundas uppgjorda budget. Han ska starta hönseri och slaktkycklinguppfödning. Lite justeringar och kompletteringar blev det och trots att hönorna första året värper endast halva året, det tar ett halvår innan kycklingen blir värpmogen, så gick det bra och inte vid något tillfälle får han likviditetssvårigheter om inte för många oförutsedda negativa händelser inträffar. En marginal finns även för det oförutsedda. På eftermiddan hade Bernt och Julienne individuella samtal med entreprenörerna. Jag ägnade mig åt skriveriarbete och bankärenden. Vi öppnade ett bankkonto i ProCredit Bank för Nsanda Group. Jean Clement Nyambudi blir finansdirektör och frun Julienne blir VD, så har de fått anständiga titlar också.

Så var sista dagen gjord i Matadi för den här gången och vi har i stort sett hunnit med det vi planerade. Tack vare att temperaturen nu är mer vänlig mot vitingar har det gått lättare att arbeta. Sammanfattningsvis är vi ganska nöjda med resultatet så här långt, men vad framtiden överraskar oss med vet vi aldrig. Varje dag nya upplevelser och överraskningar i detta land. Redan vid kvällsmaten en ny smakupplevelse. Clement fick sötpotatis av en god vän i Kwakwa igår. De kokade han och bjöd på till kvällsmaten, inte alls dumt. De gjorde skäl för namnet.

Tidigt på morgonen kom Muditu med sin fru Josefin och gav Bernt och mig ett kg jordnötter var. En överraskande gåva. De hade fått en god skörd i januari på över 1500 kg. Denna skörd hade vi ingen del i. Innan vi kom in i bilden hade han en odling på 1,5 ha som han med vår hjälp ökat till 4,25 ha nu. Vårt lån har gjort det möjligt att sälja vid rätt tidpunkt. Alla nötter har han lagrat i sitt hus för att sälja när priset är högt. Efteråt skulle Josefin ut till odlingarna och ta hand om de som skulle arbeta åt dem. Det är hon som jordbrukaren och sköter odlingarna. Helt klart, kvinnorna drar det tyngsta lasset i Kongo.

Efter frukosten åkte vi ut till Nsanda. Först besökte vi kommunalhuset, Vi behövde träffa kommunchefen och informera honom om att vi kör igång det här jordbruksprojektet. Han var ute på tjänsteresa med sin motorcykel. De ringde efter honom och efter en timma kom han. Bensinen hade sinat i tanken så han fick gå sista biten. Vi fick en trevlig pratstund med kommunens chef Mbenza Mvumbi. Han välkomnade Nsanda Group med öppna armar. Vi berättade för honom om MSG:s arbete. Han ville bums ha MSG till Nsanda för att utbilda entreprenörer. Han berättade själv att han har mycket mark och att det finns mineraler och guld i marken. Säkert finns det dolda rikedomar i stora delar av Kongo. Vi måste hjälpa kongoleserna att hitta möjligheterna först inom sig själva och sedan naturresurserna i detta rika land.

Jordområdet ligger utanför byn Kwakwa. Lite svårigheter uppstod när vi skulle hitta vägen ut till markområdet. Efter många kringilikrokar mellan husen och konsultationer med byborna hittade vi så småningom rätt väg. Nyambudis hade inte varit där på flera år. Gräset var tre meter högt utmed vägen, eller snarare kostigen. Yapeco fick bitvis med bilens hjälp plöja sig fram i detta höga gräs. Tur att det var torrperiod, i annat fall hade vi nog fått promenera för hand och hugga oss fram med machetes. Vi tog en kort promenad utanför vägen för att se om vi kunde hitta gränsmarkeringar. De förblev oupptäckta i detta höga gräs.

 Det förefaller vara ett fantastiskt område som till stora delar ligger på en hög platå, intill en dal med ett vattendrag. Vi funderade på hur man skulle bearbeta detta gräs. Det borde återföras till jorden genom att hackas sönder och plöjas ner. Är det någon läsare som har en bra idé så välkomnas den. Att bränna gräset tror vi inte är så bra för jorden. Lite maniokplantor var kvar från tidigare odlingar. Clement tog upp en rot som Julienne skalade och vi delade tillsammans. Första skörden var tagen av Nsanda Group och konsumerad. Den smakade gott tillsammans med lite nötter.

Vi kollade traktorn BM Volvon och Toyota-jeepen. Nyambudis son Tuto får nu se till att de kommer igång. Tuto har fått tag i en utbytesmotor till jeepen i Kinshasa. Till traktorn finns alla delar framme. I nästa månad börjar arbetena med uppröjning av marken. Ett spännande projekt.

När de sedvanliga morgonsysslorna var avklarade gick vi till Ungdomens Hus – UH. Kl 9 körde vi igång och det blev privatundervisning idag. I Matadi bor det två blivande delägare i Nsanda Group men bara den ene kunde komma. Han som kom heter Mbombi Richard. Han är redan företagare och har ett apotek i Nsanda. Han kommer att bli platschef på Nsanda-projektet. Han är den ende av delägarna som dagligen är i Nsanda. Efter att vi bekantat oss med honom tog Bernt och Julienne hand om undervisningen. Samuel Nkailu var också med. Samuel är också vaktmästare i UH. Jag gick till Yapecos kontor för rapportering och skrivarbete.

Halvelva gick Yapeco och jag till UH med fika, därpå gick Yapeco och jag igenom vår ekonomi. Yapeco är en klippa och lägger ned mycket tid på MSG. Vi betalar ingen lön till honom, men kompenserar honom genom ett förmånligt lån som han fick idag när vi var på banken, BIAC. Vi träffade den nye VD:n och vi jobbar med att förstärka samarbetet med banken.  Lånet förstärker hans företag och ger honom en hygglig försörjning. Vi förstår mer och mer vilken tillgång han är. Bara ett problem med Yapeco. Han har svårt att få tid till engelskstudier, därför uppstår lite missförstånd ibland. Vi söker lösningar på hans förkovran i engelska språket.

På eftermiddan fortsatte vi uppföljningen i oktober 10-gruppen och hade tre individuella samtal. Först ur var Demba som är ordf. i sin grupp. Han har det minsta lånet som är 1 250 dollar. Han var nöjd med sina affärer och tyckte att de gick bra, han handlar med livsmedel och diverse förnödenheter. Därpå kom Peter, han som varit mattelärare men inte kunde försörja sin familj på sin lärarlön. Han har en liten syverkstad och har två anställda sömmerskor. Han har köpt 2 balar kläder som han sytt om och två balar tyger som de sytt till gardiner och diverse annat. Dessa nygamla kläder och andra textilier säljer han i sin affär. Hans lån är 1 800 dollar. Han har redan betalt ränta med 130 dollar i ”förskott”. I betalningsplanen som vi gjort upp behöver de inte betala innan den 30 juli med ränta och amortering som de sedan betalar månatligen under 13 månader då hela lånet ska vara betalt.

Tredje man på plan var Philippe. Han har en liten gård och har hönor och grisar. Grisarna vågade han inte satsa på fullt ut. Torrperioden som kom efter några månader sedan han fick lånet är problematiskt för smågrisar, därför vågade han inte köpa smågrisar. Men han har byggt ett svinhus och förberett för kommande grisuppfödning. Han har kompenserat detta bortfall med att handla med turkisk cement och även med ris. Philippes lån är på 2 300 dollar. Alla tre tyckte att deras affärer går bra. Intressant är att se, går det inte som de tänkt och planerat så hittar man på något annat. En samfälld inställning var – vi gör allt vad vi kan.  Ett bekymmer är att så kallade myndighetspersoner kommer och vill ha skatt. Den kan vara ganska godtycklig. Yapeco som har varit företagare i många år hade flera goda råd som han delade med sig av.

Att bära på huvet det gods man ska flytta är vad jag kan förstå ett skonsamt sätt för kroppen och mest ergonomiskt riktigt, att bära bördan i korg på ryggen kan nog också var en bra ide. Främst är det kvinnorna som transporterar på detta sätt men också en och annan man. Häromdan mötte jag en man i Kinshasa som hade hela sin mobila butik på huvet, mycket förnämligt exponerat, uppbyggt som en fotbollsläktare. Här på Lisanga passade Bernt på att hjälpa några unga bäreskor. De tvättade och hämtad sitt vatten vid en vattenpost utanför vårt hus. De bar i 20-litershinkar. Uppgiften för Bernt passade som hand i handsken, han är född i vattumannens stjärntecken. Bernt var så framgångsrik i sitt biståndsarbete med följd att en av kvinnorna uttrycket sin förhoppning att få gifta sig med en vit man, vilken var dock inte sagt, mest troligt yngre krafter. Bernt var i alla fall fascinerad hur suveränt de balanserade 20 l vatten på huvet i transportsträckan ingick dessutom en brant backe.

Under eftermiddagen hade vi fem enskilda samtal, ett hade vi i söndags  och tre blir det på tisdag. Vi har då träffat alla entreprenörer i Oktober 10 gruppen. Detta är ett led i vårt uppföljningsarbete. Vi kommer att följa var och en under ett års tid i akt och mening att ge dem stöd och hjälpa dem att undvika fallgropar. Vi tillämpar både ros och ris, uppmuntran och varningar går hand i hand. I allt företagande är det både upp och ned. Marknadens krafter är till stora delar lika var i världen vi befinner oss. Hela vårt utbildningsprogram går ut på att tackla marknadens nycker.

Så vill jag tacka er alla som skickat uppmuntrande mail till oss, och kommenterat bloggarna.  Det lyfter och stärker självförtroendet. Jag vill här bifoga ett mail från en mycket känd kongoles. Det är José Dianzungu, numera pensionerad och bor i Luozi. Han har arbetat i USA,  Europa och Kongo som Professor, har haft ansvar för SIDA:s projekt i Kongo, han har också en egen hemsida, adressen har du i mailet:

Dear Sir,

Thanks and congratulations for the news about your group.
I share your philosophy and your approach to overcoming poverty through effective and efficient entrepreneurship. I wish you brilliant achievements.
Please visit our website www.lirepouragir.org.

Best regards.

José Dianzungu

Vi vill gärna ha mer interaktiv verksamhet på vår hemsida. Kom gärna med mer kommentarer, vi tar även emot ris, önskar två mondele i Kongo.

Dagen började utan ström och utan vatten. Duschen löste vi med några skopor vatten. Eftersom vattnet är ganska kallt blir det inte fler skopor är nödvändigt, men ett effektivt uppvakningsmoment. Frukosten intogs i vanlig ordning med traditionell meny: kokt ägg, vitt bröd – inte min favorit, och te. På det for vi med Yapeco i hans Toyota 4 Wheel drive jeep till Nzadi. Det var Bernt och jag tillsammans med Jean Clement och Julienne Nyambudi. Platsen är en stadsdel i Matadi och ligger högt med vacker utsikt över kullarna runt om. Man ser även Kongofloden ner i dalen. En jeep är en nödvändighet för at ta sig sista biten upp till Nzadi. Här bildades en församling 1986 av 400 medlemmar från Baobab kyrkan. Idag 1500 medlemmar.

Nu var det 25-årsjubileum med stort pådrag. Vi kom dit vid niotiden och gudstjänsten hade börjat. Kyrkan var knappast halvfull. Det vi samlades i ska så småningom bli en komplett kyrka. Idag är det bara fyra väggar 3,5 m höga, murade av cement sten, storleken ca:30 x 40 m. Jordgolv och taket består alltså av himlavalvet. Om två år tror man att de ska ha en kyrka med golv och tak. Församlingens Pastor Angelo Mayambula räknade med att vi kommer till invigningen och hälsade oss välkomna till den. När vi anlände blev vi överraskade av att vi blev ledsagade fram till podiet, där blev Bernt och jag placerade med Jean Clement och Julienne. Över podiet var tak, annars hade vi mondele inte pallat för värmen. Även ett 100- tal hedersgäster satt under tak. Många av de övriga hade med sig parasoller.

Det blev mycket välkomsthälsande och vi svenskar fick en särskild avdelning. Bernt och jag blev presenterade av Julienne och jag fick också säga några ord om MSG:s verksamhet. Göran Andreasson var församlingens förste pastor. Han var inbjuden tillsammans med fru Anneli och sönerna Johannes, Josef, Samuel och Martin, två sekreterare från Svenska Ambassaden var också med. Göran var dagens predikant, han talade på franska och tolkades av pastor Mpanzu Divionkele till monokutuba.
Omkring 1000 jubileumfirare var samlade. Körsång blev det i alla dess varianter. 12 körer finns i församlingen och en flöjtsorkester. Men blåsorkestern kom från Kiamvokyrkan. Många medverkanden och talare, bl a Tata Endouka, över 90 år som varit med från början. Han hade så mycket att berätta så mötesledaren fick ropa amen ett antal gångar innan Tata Endouka förstod att även han fick säga amen. Mgr Paul Tekasala höll tal. Han sa bl a att man inte skulle hålla på så länge för det var så varmt, solen brände. Trots det talade han ganska länge dessutom vid två tillfällen.

Det var en omfattande kollektgång, i kollekten ingick några takplåtar och 10 säckar cement, sedan alla som varit gift 10 år eller mer fick komma fram, hälsa på pastorerna och bli välsignade. Alla som var födda 1986, ett 40-tal kom fram för förbön och välsignelse. När alla 25 punkterna var klara fick Göran avsluta med att be välsignelsen. Då var klockan 14.30. Gudstjänsten hade då varat i nästan 6 timmar. Tack vare att det är tempo i kongolesisk gudstjänst känner man inte att det är långsamt. Vid något långt tal kunde kanske sömnen pockade på. Ingen har heller brått hem efter gudstjänsten. En kongoles har tid att hälsa, umgås och prata. Ett jubileum med mycket jubel och glädje, en gudstjänst som gav intryck och fina upplevelser i möten med kongoleser.

Skönt att kunna ta morgonpromenader. Visserligen är Matadi en stor stad med mycket trafik, men jag har hittat lite promenadvägar runt kyrkans område Lisanga. Idag tittade jag in på ett cementgjuteri under morgonpromenaden. En vänlig kongoles mötte mig vi hälsade och han visade mig runt, förmodligen ägaren, tyvärr hade vi inget gemensamt språk. De tillverkade betonghålsten och andra mindre byggdelar i betong. Eftersom jag är väl bekant med denna typ av byggmaterial så behövde vi inte växla så många ord för att förstå hur det funkade. Betongen blandade de för hand. De hade en liten maskin med vibrator där fem stenar tillverkades åt gången. Sedan lades de upp i rader på marken för att betongen skulle bränna. Jag var där 06.30 lördagmorron och de hade nyss börjat dagens arbete.

Efter frukosten hade vi möte i Ungdomens Hus och först ut var Augustine-gruppen. De är fem entreprenörer från den första omgången som vi utbildade i oktober. En trekvart tog det innan alla hade kommit. Att komma för sent är inget bra system. Som bekant har även en del svenskar den dåliga egenheten att alltid komma för sent. Det är respektlöshet för andras tid. Det kanske går att ändra på så småningom. Att hålla tiden är ju positivt för alla parter. En positiv grej var att den som kom försent var medveten om sitt handlande och bad om ursäkt. Han blev ursäktad av oss andra och mötet kunde börja.

Var och en fick redovisa sin investering och ge en lägesrapport och berätta om framgångar och motgångar. Givetvis fanns båda de ingredienserna med i rapporterna. Vi har som policy att det ska vara öppenhet, men någon i denna grupp har svårigheter med sin öppenhet. Vi vet genom andra kanaler att det går bra för denne entreprenör, men inför gruppen är det svårt att vara öppen. Intressant att se de olika personligheterna. Vi får acceptera varandras olika egenheter. Vi gick också igenom kommande rapportering. Den ska innehålla siffror där vi jämför den gjorda budgeten med utfallet. Meningen är att långivarna i Sverige ska kunna följa ”sina” entreprenörer månad för månad genom vår hemsida.

Demba-gruppen kom 11.30. Den består av fyra entreprenörer. I denna grupp är öppenheten större. Så här långt verkar det som det förhållandevis gått bra för samtliga entreprenörer i Oktober 10 gruppen. Vi beslutade att träffas på måndag för ett individuellt samtal om budgeten. De fick det som hemläxa att ta en extra fundering på sin budget. Några kan göra och justera sin budget i dator och de fick med sig Excel filen på USB- minne andra får det via mail. Under nästa vecka ska vi också besöka entreprenörerna.  Redan i går såg vi det första synliga beviset av entreprenörskap. Det är Axel Biongo som bor på Lisanga och har sin 180 hönor alldeles intill matsalen. Han kommer att slå rekord i kort väg mellan producent till konsument – miljövänligt och något för Guiness rekordbok.  Det lär vara uppgjort att Biongo ska leverera till Lisanga restaurangen när hönorna blir värpmogna i juli. Så slutar vi den här bloggen i en hönsgård.

Strax före nio packade vi in våra pinaler i en taxi som Yapeco hade beställt. Vi ska alltså åka taxi hela de 37 milen till Matadi. För bilen betalar vi 120 $. Till detta får vi betala mat och logi i Kimpese. Vår chaufför heter Luamba Kinigela Sakoul. En gemytlig herre runt 40, men kan också explodera när andra trafikanter inte uppför sig riktigt. Ner med rutan ut med en arm och skriker något vi inte förstår. Det gick undan men han körde med omdöme. Vi stannade några mil utanför Kinshasa och tog vår medhavda frukost, som vi inhandlade innan vi lämnade stan. Menyn blev bröd med ost, Coca-Cola och frukt. Ett trettiotal skolbarn i sina vita skjortor och mörkblå byxor kom gående på väg till skolan. Bara två flickor kunde vi se i gruppen. De var nog tvungna vara hemma och arbeta, tänk vilken förlust för landet att inte alla får samma möjlighet att gå i skola. Vi hade köpt för mycket bröd och Yapeco delade en skiva på två. Denna halva skiva gick lätt ner. Annars såg barnen välmående ut och glada var de. Vid vägkanten var en stödmur ca: 5 m hög. På den muren gick nästan hela gänget längst upp när de kom. Ödet ska utmanas. Pojkar är lika överallt.  Efter måltiden blev vitingarna slöa och somnade.

Vid tretiden anlände vi till Kimpese, då var 25 mil avverkade. Det blev middag och Emy Meantizila delade den med oss. Efter måltiden blev det projekt för hela slanten. Emy, pastor i grunden, medverkat i översättning av bibeln, tar hand om gatubarn, har en skola för dem, har ett jordbruksprojekt som 30 familjer lever av, engagerad i Gothia Sportcenter i Kimpese, har en yrkesskola för byggnadsarbetare och mekaniker, planerar internet bredband till hushållen i Kimpese, planerar en fiskodling tillsammans med sin son, Dinawa Diaku Emy,  som nyss avslutade sin utbildning till agronom.  På detta är Emy också bagare. Han hade bakat allt bröd vi åt i Kimpese. Bröd som gav mersmak. Han har en ugn som inte är bra, påstod han.  Det blir att hitt bättre utrustning för ett bageri och fler recept så det blir variationer på brödet, nya uppgifter.

Emy är en mycket intressant person som har stor kapacitet och tänker i nya banor. Han tog upp två problem med oss. Det ena är att kongoleser har svårt att se det rätta värdet och nödvändigheten av pengar. En kongoles kan leva utan pengar, därför är pengar inte viktigt. Min reflektion: pengar borde vara viktigare för en kongoles än för människor i den rika världen. För en kongoles kan ju pengar betyda skillnaden mellan liv och död när han blir sjuk. Den som inte kan betala får ingen vård. Det andra är att västvärlden lägger sig och styr vår politik. Vi kan inte fullt ut själva välja våra politiker. Mycket styrs utifrån.

I Kimpese fanns ingen ström under hela tiden vi var där. Maten var lagad på små kolspisar en av dem var en bil fälg, de fyller den med träkol och ställer grytan uppepå.  Mörkret blir kompakt ganska fort efter kl 18. Nu hade de inhandlat fantastiska kinesiska lampor med lysdioder. De lyser bra och man kan bära den som en stormlykta, men ändå lite jobbigt att sitta och läsa med dem.  Strömmen i datorbatteriet tog slut framåt åttatiden, därpå kom ett ljushuvud på bland gästerna att det enda vi kan göra är att vi går och lägger oss. Samtliga instämde att detta var den bästa lösningen. Bonne nuit!

Gösta kom och hämtade oss kl 9 för att äta frukost hemma hos honom och hans fru Clarisse. Gösta har stått för det mest för transporterna i hans lilla Toyota jeep. Häromkvällen stanna den mitt i stans rusning. Den var hel död. Tanken kom: nu får vi gå den sista milen till hotellet. Yapeco och jag hoppade ut för att skjuta den åt sidan men när vi fått lite fart på den tände den på direkten och glada i hågen fortsatte vi färden i detta kaosliknande trafiksystem. Inter så många hann att leva rövare och tuta på oss för att vi var i vägen.
När vi kom hem till Clarisse var frukosten framdukad och den bestod av te och bröd, omelett med skinka och lök och ett glas kallt vatten. Vätskebalansen måste upprätthållas för att må bra i detta varma klimat. Traditionell frukost. Hemma var frun Clarisse, hennes syster och ett hembiträde som skötte om dottern Gunnel 2 år. Sonen Gösta 5 år var i förskolan. De hade en särskild person som hämtade Gösta till skolan och när den var slut kom hem med honom.
På detta åkte vi till Ndjili kyrkan. Familjen Luboyi är medlemmar här. Kyrkan har 2000 medlemmar och är den största inom CEC-kyrkan. Vi fick en pratstund med pastor Mavuzi och hans fru. Han berättade bl a att Immanuelkyrkan i Stockholm är deras vänförsamling. Jag ställde frågan: vad har ni för utbyte er vänförsamling. – Vi ber för varandra. Ett 50-tal kvinnor hade möte i kyrkan och tre kvinnor ute lagade mat till hela samlingen i stora grytor över öppen eld. Pastor Mavazu visade oss ett knappast halvfärdig byggnad bredvid kyrkan. Den är ämnad att bli konferenslokal, restaurang, kontor och lägenheter. Bygget har tydligen stått så här i tio år. Något för vänförsamlingen kanske att hjälpa till med. Bed och arbeta.
På eftermiddagen hämtade Tutondele, kallad Tuto, och tog oss till Nyambudis, Tuto är son i huset. Vi skulle träffa delägarna i Nsanda Group. Vi gick igenom vad som händer framöver. Bernt och Steeve hade gjort var sin tidplan för ett år. De gick vi igenom. På onsdag möts ledningsgruppen på plats, för att se på maskiner och marken. Traktorn BM Volvo 350, ska vara igång till första juli. En ny startmotor hade jag med mig, skänkt av Brunnegård i Vesene genom Ingvar Alriksson. Under juli så börjar beredning av marken. Nina tog till orda – jag har planerat att resa på semester till Rwanda två veckor i juli men jag avstår det och stannar hemma för att åka till Nsanda och arbeta. Sådana här inlägg ger energi till hela gruppen, särskilt vitingarna.

Efter den sedvanliga uppstigningen är det att pallra sig in i duschen. Vi tycker att duschen här är kallare än på andra platser vi varit i Kongo. Bernt undrar om möjligen vattnet kommer från Ishavet. Troligen inte för vi bör väl ha en så där 1000 mil dit eftersom vi är rätt nära ekvatorn. Definitivt spar hotellet åtskilliga liter vatten genom att ha vattnet så kallt som möjligt. Duschen blir inte mer omfattande än nödvändigt. Att utsätta sig för denna nedkylning är både uppvaknande och uppfriskande och ett dagligt behov.
Efter frukosten på den katolska oasen bar det av till Svenska Ambassaden. Vi blev väl mottagna men stämningen var kärv till att börja med. Orsaken var att vi hade ett visumärende under mars – april där vi inte riktigt var överens. De skärpta Schengen avtalen började att gälla under våren och de ställer stora krav på en kongolesisk medborgare. Den som söker visum till Schengen området ska ha en anställning med jämn inkomst och styrka sitt ägarskap av ett bankkonto med åtskilliga innestående tusenlappar. Avhoppen har varit många därav skärpta regler. Vi fick uppgiften att 80 % av alla sökanden får avslag.
Från båda sidor var vi raka mot varandra och vi båda redogjorde för de orsaker som skapat dessa meningsskiljaktigheter. Vi rensade luften och jag och Bernt tog ansvarig tjänsteman i hand och bad om ursäkt för att vi uttryckt oss på ett olämpligt sätt. Nu gör vi som Sveriges statschef gör: nu vänder vi blad och går vidare. Vi fick tillfälle att berätta med hjälp av Power Point har vi arbetar i Kongo. Under presentationens gång förstår vi hur viktig ambassaden är för oss. De har ett stort nätverk och känner till många som vi kan ha nytta av. Det gäller i först hand finansiärer och även rådgivare. Vi ser fram emot ett bra samarbete med ambassaden. Vi kunde i gott samförstånd avsluta vårt ambassadmöte.
Nästa möte var ett budgetmöte med Yapeco. Vi gick igen hans verksamhet och gjorde en budget. Han kommer att få ett lån från MSG för att förstärka sitt företag och göra det mer lönsamt. Därpå intog vi en smaklig middag. När vi kom tillbaka till hotellet hade vi till vår stora glädje elektrisk ström. Sedan dess har den kommit utan avbrott. Fantastisk!