Namnet på Roberts ägor

Idag har vi ägnat dagen åt att se oss omkring i Luozi med omgivningar. Vi såg de hus som de allra första kolonisatörerna i Luozi byggt, omkring 100 år gamla stenhus, passerade polisstationen. Polisstyrkan tog igen sig och hade bänkat sig under ett palmbladstak, en av dem ryckte ut springande mot oss, ett 100 m lopp, för att kolla att vi inte utgjorde någon risk för rikets säkerhet. Vi kunde garantera att vi är bara ute i fredliga syften. Polisen kände Robert Diyabanza, de bytte några glada tillrop och vi kunde fortsätta vår sightseeing. Robert är vår chaufför och guide. Vi passerade fängelset. Det hade för lång tid tillbaka sett sin bäst före-dag. De interner som eventuellt blir placerade där har stor frihet att själva välja att sitta innanför eller utanför murarna. Här fanns valmöjlighet, en förmån som även detta klientel kan få till fullo i Luozi.

Vi var fem personer i Roberts Toyota jeep, Mbika, järnhandlare i Luozi, Bernt och jag och vår tolk Julienne. Vi fortsatte till Mbikas odlingar ungefär 1 ha stort. Det bestod av mangoträd och oljepalmer. Mitt i området fanns en grav. Det var en bror till Mbika som fått sin viloplats där. Mbika berättade att det är en gammal tradition i Kongo att befästa ägandet med en släktings grav. Marken hör till denna familj.  Man vill också behålla sina döda på sin egen mark, där det går att göra så. Men här finns också liknande handling som i Europa som befäster ägandet av mark. Grannen till Mbika odlade en intressant växt. Den ser ut som en tennisboll och innehåller mandelliknande frukter.

Nästa stopp var på Roberts odlingar. Den består av 120 ha som han arrenderar. Han har haft marken sedan 1977. Omgivningarna runt Luozi består till stor del av savann som är ganska kuperad, höga kullar och djupa dalar. Roberts mark bestod också av savann. I dag är hela området bevuxet med träd. Bl a 300 apelsinträd, omkring 500 mangoträd, 10 000 olepalmer, 120 000 ananas, ett halvt ha piripiri och en hel del andra träd och växter. Han har ett eget kraftverk med ett fall på 6 meter, med detta driver han sin oljepress och vattenpump som förser de anställdas bostäder med rinnande vatten. Han har också en sinnrik vattenpump som pumpar genom det vattentryck som fallet ger och förser odlingar med bevattning.

Robert är ett gott exempel på en entreprenör som förändrat en savann till en fruktträdgård. En som inte lever för dagen. Anläggningen är planerad med siktet inställt för lång tid. Hans exempel manar till efterföljelse. Här finns enorma vidder av savann som ingen använder. Tillgången är enorm på mark, bara att sätta spaden i jorden och sätta igång. Man kan hoppas att kongolesen en dag ser vilka möjligheter som finns, men det krävs vilja och arbete. Det finns inga genvägar.

Pauline bakar bröd åt oss

Efter de sedvanliga morgonritualerna promenerade Yapeco, Bernt och jag upp till CEC-kyrkans huvudkontor, vår tolk Julienne var redan där. Vi skulle möta kommittén för juicefabriken. Båda missionsföreståndarna var med. Ordf. Ngoma Nsuni Celestin och kemisten André Ngalamulume hade kommit från Kinshasa. Viktiga personer i denna grupp. André var också med på vår entreprenadutbildning, Ngoma var med en dag. Hela gruppen var idag 13 till antalet. Edi höll ett inledande tal och bad om Guds välsignelse över projektet. Här går det säkert åt mycken Guds välsignelse om vi ska ro detta projekt i hamn. Bernt drog lite historik. Jag presenterade ritningarna som jag tagit fram tillsammans med maskinleverantörerna från Italien. Vi har också tillsammans med konsulter tagit fram ett uppskattat pris. Det är 5 miljoner US dollar.

Vi förklarade för gruppen att det vi hittills har gjort är lika mycket som en (1) jordnöt i en stor säck jordnötter. Ingen ska sväva i ovisshet var vi står idag i projektet. Vi föreslog vidare att tre viktiga frågor skall lösas som nästa steg. Finansiering, inventering av råvarutillgång och framdragning av elektrisk ström till Luozi. Gruppen valde personer till respektive områden. Siktet är inställt på att arbeta med de här frågorna till september – oktober. Efter mötet åkte vi till tomten. En bra och plan tomt på 5 ha. På den finns även plats för fruktodlingar.

De flesta som hört talas om projektet har sjungit ”omöjlighetens lovsång” för oss. Vi har lyssnat med stort allvar och tagit till oss sångens innehåll. Bernt påstår: ”Det enda som inte går är riktigt små barn och trasiga klockor”. Bernt har också en hel del sympatisörer. Framtiden får visa sig om det blir pessimisterna eller optimisterna som får rätt. Det sägs att pessimisten får ofta rätt men optimisten har roligare under vägen.

Under eftermiddan besökte vi ett projekt här i Luozi som drivs av Europeiska Unionen. Det heter Agrisud International. De arbetar i ett område med 50 km radie runt Luozi. I första hand vänder de sig till bönder med utbildning och ger bidrag i form av utsäde, men de stöder även andra företag. De organiserar distribution och försäljning av företagens produkter. De arbetar i tolv länder i Afrika. Idag arbetar de med över 900 bönder Luozi-området och målsättningen är att hjälpa 2500 bönder här. De har här 25 anställda och projektet varar i 4 år. Vi fick en pratstund med fransmannen Sylvain Berton som är chef för hela Afrika-satsningen.

Idag har det inte varit så varmt, molnigt men inget regn, grödorna vissnar ner. Här är mycket torrt. Robert Diyabanza var hos oss igår kväll. Han sa att 1978 var det liknande vädersituation med stor livsmedelsbrist. Vi har 28 gr i lägenheten, något i överkant.

Tack för alla böner och glada hejarop på bloggen. Det känns uppmuntrande. Vi tar gärna emot mer av de här fina guldkornen.

12 februari-gruppen

Idag inledde jag dagen med en skopdusch. Vi har inget vatten i ledningarna. Bara tillfälligt, men vi har en vaktmästare som kompenserar detta. Vattentunnan vi har i badrummet är alltid fylld. Med undantag för ovan bor Bernt och jag väldigt bra här i Luozi, egen lägenhet med bra och trivsamma utrymmen. Och vi mår alldeles förträffligt, bara att det kunde vara lite svalare.

Till dag tre i entreprenadutbildningen kom det 16 deltagare. Vi fortsatte med budgetarbete, gick igenom deltagarnas uträkningar med redogörelser och diskussioner. Sedvanlig fika med Coca-Cola och Fanta med kexpaket intog vi i halvlek. Jag bad igår att få ström utan avbrott, men när klockan var 10.20 försvann kraften i ledningarna. Generatorn var tvungen att ta igen sig och maskinisten skulle ha kafferast. Kl 11 återgick maskinisten i tjänst igen, startade upp generatorn enligt reglementet och vi kunde fortsätta undervisningen med vår elektrifierade utrustning. Vi fortsatte med bokföring och avslutade den delen med ett antal affärshändelser som de fick bokföra. Den delen gick hem bra. Däremot budgetarbetet var lite svårare. Utbildningen fortsätter när vi kommer nästa gång. De ska senast under april lämna in sin redogörelse om sin affärsidé. Vi avslutade dagen med bildvisning från våra dagar i Luozi.

Till middag var vi bjudna till skolchefen Keto Clement. Han bjöd på fisk från Kongofloden, maniok, ris och sakasaka, en spenatliknande stuvning som man gör på maniokblad. Till dessert bananer. På det gick vi hem och sov middag en timma, värmen var tryckande 34 grader i skuggan, i solen betydligt varmare.

Efter denna middagsvila gjorde vi en rundvandring i Luozi och besökte ett antal entreprenörer som deltagit i vår kurs. Det var livsmedel och diversehandel, Kläder och skrädderi och restaurang med Jean Patrice som ägare. En trevlig kille som bjöd oss på Coca-Cola och Fanta, det satt gott i värmen. Vi pratade med Lema som har ett företag som förmedlar pengar mellan olika platser i Kongo. En ny typ av företag som vi inte stött på förut. Vi hade två entreprenörer i kursen som sysslade med denna typ av tjänster. Vi besökte också en sparkassa och fick en pratstund med föreståndaren. Här var man tvungen att vara medlem och här sparar man först för att sedan kunna låna. Till män tog man 10 % ränta och till kvinnor om de slog sig ihop i grupp om tre 5 % ränta på lån. Intressant särbehandling som väl speglar hur stort skillnaden i förtroendekapitalet är.

Utbildning av entreprenörer i Luozi

Idag är första gången under vår vistelse i Kongo jag står framför en spegel och rakar mig. Vad jag ser är en pensionär i sina bästa år. Lite tendens till päronform på två spinkiga ben, ingen skönhetsupplevelse precis, men annars inte så illa. Det är bara att gilla läget.

Idag kokade Gunnel havregrynsgröt till oss, på beställning. Tryggt att börja dagen med den i botten.

Kl 08.00 körde vi igång utbildningen. Strömmen sätts på vid den tidpunkten. Jag hade riggat upp dator och projektor och skrivare så maskineriet kom igång direkt. Idag kom det 17 deltagare, plus tre sedan igår. Hur blir det månne i morgon, dag tre? Idag har vi ägnat hela dagen åt budgetar. Jag visade budgetar på två olika projekt som vi har sjösatt. Därefter fick de arbeta med sina egna budgetar. Jag lade in dem i datorn och de fick själva gå fram och berätta om dem. Av stämningen att döma var de bra engagerade och de tog till sig vårt budskap. Missionsföreståndaren Diafuanakana och vice m. Matondo deltog också. Det blev 5 timmars genomgång även idag med ett break med läsk och ett kexpaket i halvlek. Strömmen gick kl 11.15 beroende på att maskinisten hade kafferast och generatorn behövde ta igen sig. Detta var inte bra när man är mitt uppe i en redovisning. Som tur var hade vi chefen för elsystemet med i utbildningen. Jag fick iväg honom till att få igång elen igen. Lite motvilligt och vi får nog betala extra för att vi störde i kaffepausen. I morgon har jag beställt el utan avbrott, får se om det funkar.

I eftermiddag kom verkstadsägare Daniel Bimpe och vi diskuterade tillverkning av vedspisar. Vi besökte också en maniokfabrik som han tillverkat utrustning till, sedan till hans verkstad. Han hade gjort ett experiment, som han sa. Två vedspisar. En mycket enkel som påminde om en gammaldags brandring som man ställer grytan på, och en lite ner traditionell spis med lite fyndiga lösningar. Vi kommer att arbeta vidare med utveckling och träffas igen i slutet av månaden.

I kväll kom CEC-kyrkans skolchef, Keto Clement. Till honom lade vi fram våra idéer om att starta ett entreprenadprogram i sekundärskolan i Baobab-kyrkan. Han tycke idén var genial och vi kommer att fortsätter arbeta med frågan när vi kommer till Matadi. Keto menade att alla i stort sysslar med affärer och det är ett tecken på att ett samhälle är i kris. Här kan ett program för entreprenörer passa väl in, att lära unga människor att planera sin ekonomi.

Vårt hus i Luozi

Luozi är en trevlig plats, en lugn plats på jorden. CEC-kyrkan har sitt administrativa centrum här och vi är i deras lokaler med vår entreprenadutbildning. 14 deltagare kom. 10 var kallade. Vice missionsföreståndare, Matondo, deltar och sista timmen i dag deltog även missionsföreståndare Diafuanakana. Yapeco började samlingen på kongolesiskt vis med bön, om att de här dagarna av grundläggande entreprenadutbildning ska bli till start och nystart för framgångsrikt företagande och till utveckling för dem själva och Luozi. Vi fortsatte med att var deltagare fick berätta något om sig själva, flera hade redan igång verksamheterer, i olika omfattning med handel och några odlade och sålde. Vi vitingar sa också något om oss och betonade att vi är här för att dela med oss av våra erfarenheter som företagare.

Nästan alla kongoleser ägnar sig åt affärsverksamhet och den är av de mest skiftande slag. När vi häromdagen tog en promenad utmed Kongofloden stötte vi på några män som satt och borrade för hand i berget. De slog i kilar i borrhålen för att spräcka berget och på så vis fick de fram sten till att bygga hus. Det gäller att överleva. Ordspråket: ”Nöden är uppfinningars moder” ser man otaliga tillämpningar på här. Vad vi upplever saknas, bland våra vänner kongoleserna, är ekonomisk planering. Oförmågan att planera har säker med den miljö man lever i att göra. Naturen har ett skafferi av mat året om. I det läget behöver man inte planera sina matbehov och man lever för dagen. För de flesta människor på vår jord blir det katastrof om man inte planerar för sina behov. Man överlever inte.

Bernt hade i huvudsak hand om samlingen.  Han började med de 30 punkter som vi kallar ”Koncept för entreprenörer i Kongo”. Punkterna finns att läsa under ”Om oss” på webben. Konceptet innehåller både morot och piska. Det finns inga genvägar till framgång. Det krävs hårt arbete och uppoffringar. Vi erbjuder verktygen men det är kongolesen som gör jobbet. Verktygen är: Utbildning, startlån och uppföljning.  Våra principer är: Öppenhet, insyn och resultat.  Bernt gjorde också klart att deltagande i utbildningen inte garanterar att man får lån, man ska avlägga prov som ska vara godkända. Vi måste vara förvissade att man förstått vårt budskap. Själv använde jag en stor del av dagen till att förbereda kommande övningar.

Yapeco, MSG:s man i Kongo, gick igenom redovisningen, skönt för dem att slippa tolk och massor av konstiga ljud från den vite mannen. Den är på tio sidor som alla ska lämna in. Den är helt nödvändig för att vi ska kunna bedöma om det finns bärkraft i affärsidén och att den följer våra principer. Efter fem timmar av korvstoppning var det tillräckligt i 33 graders värme. Förhoppningsvis hade våra deltagare fått en del nytt att fundera på. Fortsättning följer i morgon.

Killarna i Kimbemba

Natten blev kort, en hel del skriverier till sena timmen, somnade när det väl blev dags. Efter två timmar, vid halv fyra satte värden Ngangas tupp igång för full hals. Det visade sig att hönshuset låg alldeles utanför vårt sovrumsfönster och det gick inte att stänga. Vid varje hel- och halvtimme flaxade, sprang och skrek han så högt han kunde. Aldrig har en tupp varit så högljudd vad jag kan minnas. En machete i denna sund så hade det varit frestande att göra honom huvudet kortare. Nej självfallet, emot en vänlig värd kan man naturligtvis inte slå ihjäl hans tupp. Vid frukosten beklagade värdparet tuppens uppförande och lovade att nästa gång vi kommer ska han vara inlåst.

Sedvanlig havregrynsgröt och tillhörande medicinering intogs. Därpå gick Yapeco,  Bernt och jag till banken för att ta ut ett penningbidrag från Sverige och ge till Emy Miantezila. Vi löste uttaget på 2 450 US dollar med VISA-kort i en uttagsautomat som BIAC hade vid sitt kontor. Vi samtalade med Emy och sonen David som är agronom om jordbruksprojekt runt Kimpese. De kommer att undersöka ett antal viktiga frågor för att komma vidare tills vi träffas nästa gång den 24 februari.

Nganga höll på att bygga ett litet hotell på åtta rum och tillhörande restaurang. Han visade det för oss och beräknar att han kan öppna det mars april, ett tilltalande bygge i centrum av Kimpese.

Efter detta kom Sam från IME-sjukhuset och hämtade oss för att ta oss de tio milen till färjeläget Kimbemba. Det blev tre timmars resa på ett underlag som är allt annat än väg. Sam är van vid Kongovägar och det går undan med honom bakom ratten. Han har en Toyota Land Cruiser, en robust jeep med en 6-cylindrig diesel. På vägsträckan går det inte att använda annat än terränggående fordon. Resan är inte behaglig men fram kommer vi, något omskakade.

Killarna som i juni fick engelska Nya testamenten kom och hälsade på oss och pratade en stund. Hur de kunde veta att vi kom berodde troligen på att en av killarna, Honete, hjälpte till på färjan. Vi bad dem att maila till oss om det var något de behövde, men vad vi förstod hade de ingen utrustning för att använda mail. En behaglig halvtimmes färjetur hade vi de tre till fyra kilometerna över Kongofloden. På andra sida mötte Gunnel Jönsson.

Vi bor i Gunnel Jönssons hus med egen lägenhet för Bernt och mig. Yapeco bor inne hos Gunnel. Maten äter vi också hos Gunnel. Här i Luozi är det lugnt och skönt och i kväll har vi ström, det underlättar livet. Efter middan planerade vi morrondagens möte med nya entreprenörer. Robert Diabiyanza kom och hämtade delar till sitt motorsåg och medicin och Daniel Bimpe, verkstadsägare, ville planera ett möte till på onsdag. Som avslutning på dagen blev det en kvällsmacka.

Pastor Damas med familj, Yapeco och Yngve

I gryningen intog jag vertikalläge och tog en välbehövlig dusch. Lite kylslaget med första skopan men man vänjer sig ganska snabbt. Vi packade vårt pick och pack och åt den sedvanliga havregrynsgröten. Å vad man mår bra med gröt på morgonen!  Hittills har våra nordiska magar fungerat väl, trots de tropiska påfrestningarna, kanske tack vare gröten. Den kompletterades med en tablett malariamedicin Malarone, ett glas vatten och en kopp te för att inte vätskebrist ska uppstå i denna miljö med hastiga förlopp av avdunstning.  Det är lite svårt att bli vän med värmen men man anpassar sig även med den.

Vi packade in våra prylar i Tutos jeep. Det blev en fullpackad bil av alla de sorter; Resväskor, ryggsäckar, portföljer, handväskor, motorsåg, bilägaren Tuto, systern Emma med sonen Merje, modern Julienne och så Yapeco och två mondele – Bernt och jag. Vi ställde vår färd till den kyrka som syskonen Nyambudis är medlemmar i, Guds evangeliska kyrka, fritt översatt av en icke fransktalande översättare, om nu sådana existerar i detta sammanhang.

Vi kom till en kyrka som var en byggarbetsplats. Som byggare kollar man gärna hur man byggt. Stommen av stål med plåt på taket. Väggarna murade i betonghålsten, till hälften uppmurade. Man höll nu på med att forma balkar som ska bära läktaren. Under läktardelen var det ganska tätt med stämp (en stötta som håller formarna för betong på plats). Innanför murarna rymdes nog 400 personer. Vi kom dit vid 10-tiden, då höll den första gudstjänsten på. Den var på lingala. 10.30 började den andra, den var på franska och engelska. Medan vi väntade blev vi placerade under ett tak utanför kyrkan. Dit kom också barnen från söndagsskolan där de väntade på sina föräldrar. Gudstjänsten var av den friare stilen med mycken sång med stort engagemang. Vi blev väl mottagna och vi fick skriva i en liten deklaration vilka vi var, med vårt tillägg vad vi gör i Kongo och MSG. Efter en timme lämnade vi för att resa mot Kimpese.

Inkisi blev vårt först stopp. Dit har nu förre pastorn i Baobab-kyrkan, Damas Mangikulua, blivit förflyttad. Han hör till första gruppen entreprenörer. Det ingår i uppföljningen att träffas och stämma av. Han har drabbats av två svårigheter i sitt entreprenörskap. Han fick lämna sina gamla odlingar genom förflyttningen och dels torkan. Han satte igång på den nya platsen. Detta har gjort att han inte kunde följa avbetalningsplanen. Vi kom överens om ett förslag till en ny plan som hans grupp och MSG:s styrelse måste godkänna. Damas fru Npenba bjöd på kall Coca Cola och läsk med bananer och jordnötter. Det mellanmålet satt bra. Det var verkligen gott.

Till Kimpese kom vi vid sextiden och tog in hos Nganga Diamfunisa med fru Thresia, mycket trevliga pensionärer. Här fattas inget i huslig komfort, inklusive klimatanläggning. Till middag fick vi get, risgryn och maniok, till dessert bananer, allt välsmakande. När detta var gjort skjutsade Nganga oss till Emy Miantezila. Vi fick en god pratstund med honom och hans son David om familjejordbruk.

När vi var tillbaka kunde jag visa för vårt värdpar hur man ringer världen över med en liten dator. Med noll i samtalskostnad. Vi pratade med Anders i Grovare, Sverige och Aron i Moskva, Ryssland, båda med både bild och ljud i förstklassigt skick.

Den sedvanliga morronserenaden av några tuppar väckte mig vid gryningen. Under takplåtarna var fladdermustrafiken ganska intensiv. De kryssade skickligt genom takstolarna. Utifrån mitt grodperspektiv under myggnätet hade jag bra koll på trafiken. Vid vår havregrynsfrukost kom grannen Budri med de siffror vi önskade få hjälp med. Han hade gjort en omfattande utredning på flera A4-sidor. Grannsämjan och hjälpsamheten tycks vara god. Vi sammanställde redovisningen till sammanträdet med Nsanda Group.

Kl 12 hade de flesta kommit och vi slog oss ned under en palm. Nio av tretton delägare var närvarande. Av de som var frånvarande kommer troligen någon att lämna gruppen. Tongångarna gick åt det hållet. Är insatsen näst intill noll och frånvaro vid våra möten är det inte mycket att hoppas på. En anmälde sitt intresse att överta den del som blir när någon lämnar.

Det var mestadels en besk medicin som vi delade med gruppen.  Vi får ingen skörd nu i februari av jordnötter och soja, uteblivna inkomster på ca 5000 dollar. De 5 ha jordnötter och 3 ha soja som var sått ihop med manioken är bara att lämna åt sitt öde. Vårt förslag är att ta upp ytterligare 2 ha och på detta så piripiri och bönor. Det innebär att alla måste fullfölja sina skyldigheter som egentligen var överenskommit från början, nämligen att bidra med 340 dollar, antingen i eget arbete eller pengar. Nu får de som missat sina skyldigheter fem månader på sig att rätta till detta. Att detta blir gjort kommer att följas upp månad för månad. Alla närvarande visade beslutsamhet att fortsätta.

I dag har vi testat att ringa med Skype till Sverige både mellan datorer och mellan dator och vanlig telefon. Det första helt utan samtalskostnad, andra alternativet med en kostnad på 21 öre per minut.

Under datajobben idag har strömmen gått två gånger. Det ena avbrottet så länge att även mitt batteri i datorn lade av. Strömmen är nu tillbaka och min solcellslampa kompletterar och gör min arbetsplats ljus och arbetsvänlig.

Vaknandet inträffade idag när två tuppar i grannskapet satte igång sin morgonkonsert. De tävlade om vem som var mest högljudd. När det blev lite ljusare satte småfåglarna igång och la till sina stämmor i morgonorkestern.

På förmiddan sammanställde vi kalkyler och prognoser för solcellsimport. Därefter besökte vi ProCredit Bank, huvudkontoret i Kinshasa. Vi fick ett bra samtal Kasunda Mindan, ansvarig för företag. Tutondele fick ett antal uppgifter att lösa för att komma vidare. Vi presenterade MSG och kommer också att arbeta vidare med samma bank i Matadi.

Därefter träffade vi Olle med mer än trettio års erfarenhet av arbete i olika afrikanska länder och sedan i höstas kommen till Kongo och Kinshasa med uppgift att bygga upp en storskalig skogsindustri. En timmas samtal med Olle gav oss en hel del nyttigt att känna till när man arbetar i Afrika.

Under eftermiddan kom det ett riktigt tropiskt regn med åska, skönt att det äntligen kom regn. Vi hoppas nu att det fortsätter.

Vi förberedde morgondagens möte med Nsanda Group och kommer att lägga fram en räddningsplan som kräver uppoffringar. Grannen Budri som är agronom kom in och hjälpte oss att ta fram en del siffror.  I morgon får vi se hur vår plan blir mottagen.

Yapeco och Julienne kokar gröt

Dagen inleddes med lite skriverier, ett årsmötesreferat. Därefter dusch via skop- och hinkmetoden. Badrummet är inte färdigt men det ska bli ändring på det när ekonomin så tillåter enligt fastighetsägaren. Utrustningen idag är wc-stol och avlopp, det viktigaste. All vattendistribution sker manuellt. När vi skulle raka oss kom vi underfund med att vi inte hittade någon spegel, men Bernt och jag kunde konstatera att vi inte hade gått miste om någon större skönhetsupplevelse. Frukostmenyn var enligt vår önskan, havregrynsgröt, mjölk och bröd.

På förmiddan gick vi igenom Nsanda-projektet. Jordnötter 5 ha och soja 3 ha har vissnat ner, det blir ingen skörd nu i februari av de grödorna. Regnet har uteblivit sedan i början av december. Det regnade i måndags kväll men det var helt otillräckligt och blev ingen fortsättning. Manioken 8 ha verkar klara sig men den skördas först i slutet av året. Vi gick igenom de olika delägarnas engagemang och från några finns det en del övrigt att önska. Nu, när det är motigt genom missväxt är det lätt att tappa gnistan. Nu gäller det att ta nya tag, bryta ny mark och så på nytt. Vi måste fokusera på möjligheterna om vi ska nå resultat. Inför mötet på lördag med hela Nsanda Group gör vi nu upp en lista över vad som krävs av insatser från var och en.

Tuto tillsammans med en annan dataingenjör gör en lista på intressanta solcellskomponenter som utgångspunkt för en årsbudget och redovisning för banken.

Under eftermiddan tog vi en promenad till parken Mbudi Nature. Den ligger utmed Kongofloden. Vi bor 6 – 700 meter från floden. Merje, 5 år, och hans bästa kompis ville också följa med och ville hålla mig i handen. I två timmar gick vi och de var mig trogna hela tiden. Det fanns en hel del aktiviteter i parken att göra för den som ville, men värmen var påtaglig så aktivitetsbehovet stod på noll. Floden skulle passa bra till forsränning vid parken. Vattnet har ett hastigt förlopp i forsarna. Kanske en framtida turistattraktion, en näring som ger många arbetstillfällen. Det behovet är stort i Kongo.

PS. Till kvällsmat fick vi tunna pannkakor stekta på träkol och jordgubbsylt.