Killarna i Kimbemba

Natten blev kort, en hel del skriverier till sena timmen, somnade när det väl blev dags. Efter två timmar, vid halv fyra satte värden Ngangas tupp igång för full hals. Det visade sig att hönshuset låg alldeles utanför vårt sovrumsfönster och det gick inte att stänga. Vid varje hel- och halvtimme flaxade, sprang och skrek han så högt han kunde. Aldrig har en tupp varit så högljudd vad jag kan minnas. En machete i denna sund så hade det varit frestande att göra honom huvudet kortare. Nej självfallet, emot en vänlig värd kan man naturligtvis inte slå ihjäl hans tupp. Vid frukosten beklagade värdparet tuppens uppförande och lovade att nästa gång vi kommer ska han vara inlåst.

Sedvanlig havregrynsgröt och tillhörande medicinering intogs. Därpå gick Yapeco,  Bernt och jag till banken för att ta ut ett penningbidrag från Sverige och ge till Emy Miantezila. Vi löste uttaget på 2 450 US dollar med VISA-kort i en uttagsautomat som BIAC hade vid sitt kontor. Vi samtalade med Emy och sonen David som är agronom om jordbruksprojekt runt Kimpese. De kommer att undersöka ett antal viktiga frågor för att komma vidare tills vi träffas nästa gång den 24 februari.

Nganga höll på att bygga ett litet hotell på åtta rum och tillhörande restaurang. Han visade det för oss och beräknar att han kan öppna det mars april, ett tilltalande bygge i centrum av Kimpese.

Efter detta kom Sam från IME-sjukhuset och hämtade oss för att ta oss de tio milen till färjeläget Kimbemba. Det blev tre timmars resa på ett underlag som är allt annat än väg. Sam är van vid Kongovägar och det går undan med honom bakom ratten. Han har en Toyota Land Cruiser, en robust jeep med en 6-cylindrig diesel. På vägsträckan går det inte att använda annat än terränggående fordon. Resan är inte behaglig men fram kommer vi, något omskakade.

Killarna som i juni fick engelska Nya testamenten kom och hälsade på oss och pratade en stund. Hur de kunde veta att vi kom berodde troligen på att en av killarna, Honete, hjälpte till på färjan. Vi bad dem att maila till oss om det var något de behövde, men vad vi förstod hade de ingen utrustning för att använda mail. En behaglig halvtimmes färjetur hade vi de tre till fyra kilometerna över Kongofloden. På andra sida mötte Gunnel Jönsson.

Vi bor i Gunnel Jönssons hus med egen lägenhet för Bernt och mig. Yapeco bor inne hos Gunnel. Maten äter vi också hos Gunnel. Här i Luozi är det lugnt och skönt och i kväll har vi ström, det underlättar livet. Efter middan planerade vi morrondagens möte med nya entreprenörer. Robert Diabiyanza kom och hämtade delar till sitt motorsåg och medicin och Daniel Bimpe, verkstadsägare, ville planera ett möte till på onsdag. Som avslutning på dagen blev det en kvällsmacka.