Dagen började med att rätta några fel av bloggar jag lade in på nätet i går. Jag daterade också upp Hökerums hemsida. Lånade Gunnels mobila bredband som funkade förvånansvärt bra i går kväll. Vi intog frukost 06.30 och sedan packade in våra väskor i bussen. Samuel Nkailu med fru förärade oss med ett stort lass bananer vilket gick åt under färden, förövrigt kom pastorerna Damas Mangikulua och Axel Biongo, Muditu var också med och tog avsked av oss. Axel höll tal till oss och överlämnade gåvor till den yngste och äldste av oss, ett liter vackert konstverk med innehållsrik text. Det blev Jenny och Kerstin som fick motta gåvorna. När allt fotograferande var gjort och Damas bett för oss bar det av mot Luozi.

Första del en var ju bra belagd väg men när vi sedan tog av mot Luozi blev det grus- lerväg och vi hade 9 mil kvar. Den delen tog 4 timmar. Det hade regnat något under sista dygnet men ända var Afrikas röda jord med dess damm påtagligt. Tjocka lager med damm överallt och näst intill röda som tomater var vi lite var när vi kom framme mellan fyra och fem. Vi färjeläget fick vi vänta en styv en timma. Under tiden hade Bernt söndagsskola med barnen, han sjöng och fotograferade med dem. Bernt var alldeles genomblöt av svett när lektionen var slut. Plötsligt hör Lars-Ola nere vid floden en liten tjej som kam och sjöng Bernts sånger. Sången går hem. När vi gick på färjan så av med sandalerna och upp med byxorna för att vada ut för att gå ombord. Behaglig och lite märkvärdigt att doppa fötterna i Kongofloden.

Lendo tog emot oss med öppna famnen och middan var framdukad, skönt efter en dagsfärd i svett och damm. Kerstin, Jenny och jag har en lägenhet i det parhus där Gunnel har den andra lägenheten. Vi bor kungligt. Strömmen kommer ovanifrån från solceller. De här raderna plitar jag ihop under en solcellslampa. Runt omkring är det becksvart. Verkar som det regnar jag hör ett brus utifrån. Får se när det blir ljust. Rinnande vatten blev ordnat precis innan vi kom. Det var bara duschen som inte ville vara med men det fanns 150 l vatten i en tunna i badrummet. Det var bara att ta skopan och ösa på. Det mesta dammet fick ge sig.

På kvällen var vi bjudna till Gunnel tillsammans med Robert Diabanza. För oss glada amatörer var det mycket intressant att få prata med en kongoles som talar svenska, som har en fot i Kongo och en i Sverige. Född i Luozi och kan allt om seder, traditioner och tankemönster i Kongo. Gift med Rut från Närke och har tre barn. De är i Sverige för närvarande.

Mina reflektioner under resorna: Överallt ser vi enorma arealer där det bara växer buskar och någon palm här och där. Mark som inte ger något utbyte möjligen hugger kvinnorna buskarna till ved för matlagning, ofta ser vi kvinnorna komma med stora lass på huvet, eller en korg på ryggen. Rekordet såg jag häromdagen, korgen var fullstoppad med tjocka pinnar, avståndet från marken till toppen på pinnarna var kvinnans dubbla längd. Var är gubbarna? Bara en och annan syns. Systemfel!

Robert berättar att de här stora arealerna har varit skogbeväxta. Belgiska skogsbolag har skövlat skogen utan att bry sig om återväxt. Stora mängder ädelträ gick till byggnader och möbler i Europa. Skandal! Den internationella domstolen i Haag borde utdöma skyldighet för dess skövlare att återplantera skogen. Risken är att denna domstol är jävig. Det vill nog till andra krafter för att det ska bli ordning i det systemet. FN kanske är ett alternativ. Överhuvudtaget all skövling av naturtillgångar under och även efter kolonialtiden borde kompenseras. På vägen hit passerade vi en by där ett av skogsbolagens sågverk var etablerat. Här ser ni att de flesta husen är byggda av trä, säjer Gunnel. När skogen var slut upphörde sågverket. Kvar i byn är ett antal trähus som idag mer är ruckel än mänskliga boningar. Ett resultat av hänsynslös exploatering. Hade skogen skötts på ett anständigt sätt med återplantering hade byn haft ett sågverk även idag. Det hade gett dem arbete, inkomster och en annan levnadsstandard.

Vem äger då marken? – Släkten är marken, det innebär att ingen har personligt ansvar, ägandet är kollektivt, resultat: ingen bryr sig. Systemfel! Den mesta utveckling här i världen bygger på personligt initiativ och personligt ansvar. Reflektion: Självägande bönder vore nog ett led i rätt riktning.

Robert själv har många järn i elden. Han arrenderar 125 ha på 20 år, två timmars väg från Luozi. Han har planterat oljepalmer och akacieträd. Han har egen plantskola och eget vattenkraftverk och mycket mera. Vi träffar Robert igen, och mer om honom i morgon. Nu angriper knotten och en del andra små varelser mig så jag får nog retirera. Dataskärmen har också blivit ett promenadområde för dessa småttingar. Nu tillbaka till sängen och myggnätet.