På torsdagen var den presidentval för deras kyrka. Detta görs inom stängda dörrar och således var inga observatörer, vilket är benämningen jag går under här, inbjudna och jag spenderade därför dagen i lugn och ro hemma hos Gunnel. Det är ännu en faktor som är annorlunda här jämfört med Sverige. Hemma vill ingen bli ordförande och det är svårt att till och med hitta styrelsemedlemmar i olika kyrkor och diverse föreningar runt om i landet men här är det nästan liknande kampanjer med propaganda och mass-sms för att få sin kandidat att vinna. Vid fyrasnåret ungefär så började jag höra visselpipor tjuta och grannarna sjunga och ropa. Jag och Pauline sprang dit och då kom beskedet att valet var klart och att den nuvarande presidenten får sitta kvar. Eftersom grannarna är släkt med honom var de otroligt glada och de dansade och sjöng och jag drogs med i yran och dansade runt och runt i en ring med kongoleserna.

Egentligen skulle konferensen avslutats i torsdags men eftersom organisation inte riktigt är kongolesernas starkaste sida så skulle avslutningsceremonin hållas på fredag morgon istället. Halv nio var starttiden satt till, det blev halv ett till slut. Under tiden väntade alla utanför kyrkan. Som tur var så träffade jag en engelskalärare som var bra på engelska och därför kunde jag konversera bort tiden denna gång. Vid två var ceremonin i alla fall slut och vi gick hem till Gunnel, åt god middag och vilade upp oss inför den stundade hemfärden.

På lördagsmorgon åkte vi sedan hem. I bilen hade vi med oss en trevlig präst från konferensen och i hans och Yapecos sällskap med de fantastiska vyerna som svävade förbi utanför fönstret trivdes jag fint. Vid femtiden så var vi hemma i säkert förvar i Matadi igen. Jag kan konstatera att det varit en fantastisk vecka då jag mött många trevliga människor, både svenskar och kongoleser, sett mycket utav Kongos landsbygd och haft det lugnt och skönt. Nu ser jag fram emot en ny vecka med engelskundervisning. Fortsättning följer…