På onsdagen bar färden iväg till Kingoyi. Bertil skulle nämligen fortsätta sin resa dit för att sedan nästa vecka åka vidare in till Kongo- Brazzaville. Det är en färdväg på endast 100 km men hela fyra timmar tog det för oss att komma dit. Vägen var i ett bedrövligt skick med svenska mått mätt men jag var på strålande humör över att få resa igen och se mig omkring. Vi färdades i Gunnels stora pickup och förutom mig och Bertil var det två chaufförer samt en kvinna och hennes barn som fick skjuts ut till deras bönodling. Utsikten var otroligt vacker med böljande landskap och vackra färger. Här märkte jag också av fattigdomen mer än vad jag gjort förut, förmodligen för att den är mer uppenbar här. Människors vardag här består i stort sett av att gå upp med solen, arbeta hela dagarna ute på sina odlingar och sen komma hem och börja laga kvällsmat vilket är dagens första och enda mål. Eftersom det inte finns elektricitet i dessa byar så kokas den över öppen eld. Trots allt verkar folk vara glada och positiva men jag kan inte låta bli utan att tycka att det verkar vara ett otroligt slitsamt liva och jag är tacksam över att få fötts i Sverige, under slutet på nittiotalet och in i den familj som jag har.

Kingoyi var en mysig by med vackra landskap runt omkring men det var väldigt kall eftersom den låg uppe i bergen. Efter ätit mat i den gamla missionsstationen så tog jag avsked utav Bertil som då skulle stanna kvar och jag, de två chaufförerna och ytterligare några passagerare som liftade med oss påbörjade vår retur till Luozi. Det var en väldigt mysig resa där jag talade franska ibland med de trevliga chaufförerna och passagerarna eller satt i lugnan ro och tittade ut genom mitt fönster och filosoferade. Dagar som denna är jag så glad att jag åkt ner hit till Kongo och tagit denna möjlighet som givits mig att se landet och kulturen på ett sätt som jag aldrig hade kunnat göra annars.