Resan till Luozi började redan på fredagen eftersom vi först skulle till Kimphese och möta upp Bertil Åhman som också skulle närvara i konferensen. Vi kom fram på kvällen efter lite strul med bilen och när vi väl kom fram så väntade Bertil med god kvällsfika i pilotvillan. Det är precis som det låter en villa där det förr i tiden bodde piloter. Den ligger i ett grannskap där det då bodde utländska missionärer, läkare och lärare. Det var en riktig liten idyll och jag var helt salig över att få tala svenska igen, ha det så lugnt och skönt runt omkring mig och upptäcka ett mindre svenskt bibliotek.

På lördagen när vi åkt några kilometer från Kimphese på en bra asfaltsväg så tog vi av på den guppiga, slingrande grusväg som skulle ta oss till Luozi. Det var fantastisk utsikt från fönstret och vägen var också i riktigt bra skick för att vara just denna väg och den 10 mil långa vägen tog ENDAST 2,5 h. Men när vi kom fram till färjan så började vår otur. Ett fordon som skulle kört på färjan klarade inte av överfärden och blev fast med framhjulen på färjan och bakhjulen i vattnet och leran. Vi kom fram till färjeläget vid 12 och då var det bara att sätta sig snällt och vänta. Eftersom vägen varit så smutsig så var vi hel täckta av damm och jag var inte längre moundelen med blont hår utan en orange figur med rött hår. Så det första vi gjorde när vi kom fram var att tvätta av oss i Kongofloden. Sen gick tiden, timma efter timma förflöt och ingen framgång med bärgningsarbetet kunde skönjas och det gavs heller ingen information, tidsram eller liknande. Det fantastiska i det hela var att Kongoleserna inte blir irriterade eller stressade utan tar det hela med ro, sätter sig lugnt och väntar eller går runt glada i hågen och konverserar. Även jag hade det riktigt trevligt och konverserade med kongoleserna, mina konversationer på franska blir längre och längre, promenerade längs med stranden eller satt i solen och läste. Vid fem kom vi äntligen på färjan som på en tiominutersfärd fraktade oss över floden till Luozi. Där fanns Gunnel och väntade på oss och vi åkte till hennes hem och åt fantastisk god mat. Bananplator, Kwanga, nötkött, ris och en underbart god saka-saka.

Måndagförmiddagen så fick jag ”ledigt” eftersom det skulle tas massa beslut på synoden och jag varken har rösträtt eller kan kikongo. Jag gick istället till marknaden med mama Pauline. Pauline är kvinnan som jobbar för Gunnel här. Hon var hur mysig och trevlig som helst och eftersom kvinnorna på marknaden känner henne så gav de mig tillåtelse att fotografera vilket gör att jag har många underbara kort därifrån nu. På kvällen så deltog jag dock i konferensaktiviteterna. Först så gick de igenom ekonomirapporten och sen började gudstjänsten. Allt som allt så satt jag på en hård kyrkbänk i fem timmar. Detta är högst tålamodsprövande, organisation är verkligen ett område som bör förändras här för att de ska kunna effektivisera sin verksamhet och utvecklas snabbare. Alla beslut tar evigheter och det är allt för många som vill göra sin röst hörd, nödvändigt eller ej.

Till slut var det i alla fall överstökat och vi gick hem och åt kvällsmacka och la oss. Jag kan konstatera att detta är en mysig och höst trivsam by. Gunnel bor lite avsides och det gör att vi hade det väldigt lugnt och skönt runt omkring oss och med den fina gräsmattan utanför, utsikten över kongofloden och Gunnels generösa gästvänlighet så kan det inte bli så mycket bättre.