En av gästerna på Hotel Saphir
En något ovanlig händelse inträffade idag. Bernt väckte mig. Han tillbringar normalt fler timmar än jag i sömnens dvala och har därmed ett senare uppvaknande än jag, men idag hände det ovanliga, han väckte mig. ”I Kongo händer det mest otroliga” säger kongoleserna. Det stämmer.
Kl 09 hade vi ett möte med Annicet, José och Joseph medan de åt sin frukost. Jag hade tänkt att vi skulle ta några beslut om arbete och ansvar men så blev det inte. De lyssnade på mina förslag och ville tänka på saken och komma igen, så fick det bli. De for iväg till parlamentet och kom tillbaka vid tvåtiden.
Under tiden fick vi ett intressant möte med Josés bror, Washington Ebina. Han arbetar med familjens biståndsverksamhet i Kongo. Den heter Ebina Foundation, I BZV har de en tankbil som förser människor med rent vatten. De ser till att sjuka människor får sjukvård och på många andra sätt hjälper de utsatta människor till en drägligare tillvaro. Washington hade sitt kontor i hotellets hus och vi besökte honom där, träffade också hans mor. För den som är intresserad, gå ut på nätet och kolla. För övrigt gick vi igenom datorprogram med Myriam.
José berättade en dag om sin farfar som var analfabet. Det var han som lade grunden till familjens förmögenhet. Pappan Charles förvaltade och förmerade den väl och nu är det fem söner som arbetar vidare. De är en förmögen och inflytelserik familj i Kongo. José ville egentligen inte bli politiker men folket ville det. Med den här bakgrunden är José en annorlunda politiker. Annicet var pilot och flygplanstekniker och kunde med det arbetet ha en årslön på € 48 000. Som parlamentariker har han € 10 000. Joseph bor i Dublin men blev kallad hem av folket och vald till politiker. Den här trion är annorlunda politiker. De har fått en stor del av sin utbildning i Europa och sett en hel av världen, fått impulser, fått intryck och tagit det bästa med sig hem.
Strax efter två kom trion tillbaka för att följa med oss till färjan. Där gick vi in i VIP-rummet och vi tog avsked från varandra med förhoppningen att vi tillsammans kan göra något vettigt i Republiken Kongo. De vill senare komma till Sverige för att skriva avtal med oss. Vi har också fått i uppdrag att hitta maskiner för att reparera och underhålla vägar i Kongo.
Vi åkte med parlamentarikernas färja över floden. På andra sidan mötte Yapeco och Bienvienu, efter en 3/4 timmes beslagtagning av våra pass kunde vi fortsätta till Nzu- Binati, packa om våra väskor, fick med oss paket och post till Sverige och sedan fortsätta till flygplatsen Ndjili. Vi tog avsked av vår trogne och gode vän Yapeco och Bienvienu för att checka in.
Kl var 18 och vi var i god tid. Några hjälpsamma herrar dök omgående upp och lotsade oss in. Genomgång av våra väskor. Jag hade tre välförpackade spridare till vår traktor i Nsanda. De luktade lite diesel och fick inte tas med på flyget. Fick rådet att betala muta, det blev $ 10 så gick det bra. Näste man skulle ha $ 50 i muta för att han och en till tvingade till sig tjänster som vi mycket väl kunde göra själva. Han fick $ 40, dumt nog, och därmed ganska missnöjd, men det var jag också. Tråkigt att sådana här dumheter får fortgå på en känd internationell flygplats och i ett land som vill ha utveckling och förändring till ett gott samhälle. Min förhoppning är att någon med kurage och inflytande läser detta och får till förändring.
Flyget skulle gå 22.15 men något krångel uppstod någonstans. Vad fick vi aldrig kläm på, Vi lyfte kl 02 och de här raderna skriver jag på flyget. Just nu har vi 1 timma och 24 minuter till landning i Istanbul. Nu blir väntetiden i Istanbul istället kortare till flyget till Sverige. Inget ont utan det har något gott med sig.
