Julienne och min bror Bengt
Dagen började med skopdusch. Faktiskt första duschen på detta sätt på fjorton dagar. Det är nog rekord för min del av mina vistelser i Kongo att ha haft rinnande vatten varje dag i fjorton dagar. Här på Lisanga hör det till regeln att antingen är strömmen eller vattnet borta. Just nu verkar vattnet komma tillbaka men då är strömmen borta. Det har varit borta sedan i morse. Tack vare att vi har solcellslampor med oss kan jag skriva de här raderna. De är oväderliga att ha med sig. Fantastiskt, just nu kom strömmen kl 20.15. Frukosten åt vi här på Lisanga i restaurangen. Den bestod idag av tunn omelett, baguetter med jordnötssmör eller vanligt smör och te. Vi saknade gröten så Julienne och Ing-Marie gick till köket för att efterhöra om vi kan få gröt imorgon. De verkade mindre förtjusta i vår önskan, men skulle ändå höra med sina chefer om vår önskan kan tillmötesgås. Att grötfrågan måste avgöras på en så hög nivå gör att vi förstår hur viktig frågan är även för kongoleser.
Vid niotiden gick jag till Yapecos internetcafé och skickade bilder till bloggen. Sedan ställde vi färden mot Nsanga, ungefär 30 km. I Nsanga på Juliennes apotek, ett riktigt fint sådant, köpte vi Coca-Cola och Fanta. Sedan åkte vi till Juliennes och Clements hus. De bor i ett mycket enkelt hus i Nsanda, takhöjden är såpass att man nätt och jämnt kan gå raklång. Det enda huset kan ge är tak över huvet och lite vindskydd, inga fönster, bara gluggar. Den enda mordernitet är en sladdlampa i taket i det största av de tre rummen. Där förvaras jordnötterna. Den första skörd vi fått på Nsanda. Normalskörd skulle blivit 5 ton, men p.g.a. torkan blev det 900 kg. Den största delen av nötterna ska nu säljas och kommer att bli den första inkomst på vårt jordbruk. Tidigare har vi sålt en mindre kvantitet piripiri. Vi har 1 hektar piripiri som bevattnas. Den har börjat ge skörd och ska ge skörd i tre år.
Det är 14 km från Nsanda till jordbruket. Det första vi tittade på var en förädlingsstation av maniok som en granne har. Där skalar man, blöter, tvättar, river, torkar och maler till maniokmjöl som sedan blir foufou. Det, tillsammans med kwanga som är en annan matnyttig sak från maniok, är de mest vanliga livsmedel kongoleserna har. I den processen blir också en restprodukt liknande potatismjöl. Det här mjölet som är malet säljs i 30kg-säckar och betingar ett bra pris.
Efter detta studiebesök åkte vi till vårt maniokfält. När vi kom dit var vi mogna för att ta in något drickbart. Skuggan av ett akaciaträd var perfekt plats för denna fikapaus. Drickan vi inhandlat satt bra, tilltugget, lite kex smakade också gott. Lite vind höll också temperaturen på en mänsklig nivå. Vi gick runt på maniokfältet, omkring 8 ha. Den såg hyfsad ut men det behövs rikligt med regn för att den ska ge en bra skörd. Än har inte regnet börjat mer än lite skurar, men vi hoppas att regnperioden snart börjar på allvar.
På återvägen i Nsanda kollade Bengt och Bernt Nyambudis Toyota-jeep. De fick klart för sig att generatorn med regulator inte har fungerat som de ska, följden av det är att det nya batteriet blivit förstört. Jeepen måste parkeras i ett nerförslut för att få snurr på motorn. Dessutom ger den ifrån sig massa rök när den ska dra. Traktorns generator verkar också trasig. Underhåll måste till på det mesta här i världen för att vi ska någon glädje av det. Reparationen kan bli smärtsam om det förra inte sköts.
När vi var åter i Matadi var vi rätt svettiga. Det blev en skopdusch igen och sedan åkte vi hem till Yapeco och Augustine. Hon hade middan färdig och bjöd på fisk, ris, maniok, bönor och sallad, till dessert bananer. Vi var hungriga och maten smakade gott, klockan hade hunnit bli fyra. Hemkomna på Lisanga blev det siesta, summering av dagen och bloggskrivning.
