Christoffer med barnen på färjerampen

I natt väcktes Bengt 01.15 av Ngangas tupp. Tydligen gick han på sitt pass vid ettiden. Sedan gol han med jämna mellanrum. 02.30 väckte han mig. Han funkade som en klocka med slagverk, varje hel och halvtimma och ett antal gånger däremellan lät han sitt galande ljuda över Kimpese. Nästa vecka är vi tillbaka i Kimpese igen och då hoppas vi att tuppens ägare arresterar honom. Det gjorde han förra gången vi bodde hos honom.

Ngangas fru Theresa vet att vi entreprenörer behöver gröt på morgonen och det behovet tillfredsställde hon väl. Efter frukosten kom chauffören som skulle ta oss till Kimbemba. Yapeco hade ordnat en Toyota Land Cruiser från IME-sjukhuset. Som tur var var Dr Philipp i Kinshasa denna vecka och vi fick låna hans tjänstebil. Den blev välpackad med all packning och sex passagerare.

Innan vi gav oss iväg hade jag ett möte med Emy Miantezila. Han fick vårt utbildningsmaterial och uppdraget att förbereda den grupp vi ska arbeta med i Kimpese under nästa vecka.

Vi tackade och tog avsked av vårt värdpar, Nganga och Therese, men innan vi steg in i bilen samlade Emy oss i bön och bad om Guds välsignelse, beskydd och ledning.

Chauffören hette Makieje och han var inte den som sparade på krutet. Han var van att köra denna väg och gjorde det på ett säkert sätt. Men det gick aningen fort. T.o.m. Yapeco tyckte att han kunde ta det lite lugnare. Vi som satt på sidobänkarna längst bak var nästan lika mycket ovanför bänken som på den. Det blev en skakig resa och vi var rätt mörbultade när vi var framme i Kimbemba vid Kongofloden. Då lastade vi ur allt pick och pack, en alldeles för stor börda att släpa på. Vi satte oss på färjerampen och inväntade färjan, en katamaran. Nu var det den nya färjan igång igen, sist vi åkte över var den nya trasig då tjänstgjorde den gamla, en ganska enkel variant.

Christoffer blev snabbt populär bland barnen och de blev väldigt fascinerade av hans tatueringar, de strök, klämde och nöp i hans dekorerade arm. Det var ingen måtta på deras nyfikenhet på denne vite unge man och hans inristade konstverk.

Två av våra gamla vänner i Kimbemba kom också och hälsade på oss. Vi förstår inte hur de alltid kommer till färjestället när vi kommer. Det är alltså de ungdomar som vi blev bekanta med oktober 2010 då vi stannade på en skolgård i byn för att reparera bilen.

På andra sidan mötte och välkomnade oss Gunnel Jönsson med chaufför och tog oss till Luozi. Här välkomnades vi av Bertil Åhman. Vi tog in i Ruth och Robert Diyabanzas hus. Middag intog vi matsalen tillsammans med Apg 29, en bibelkurs på 40 deltagare från Kongo och Sverige. Därpå planerade vi veckan, så var det kvällsmat, ytterligare planering, Julienne ringde till en av entreprenörerna för att han ska kalla ihop gruppen till en samling på onsdagen och så bloggskrivning.

Den ansvarige för judo och karate i Luozi, Bickbick, kom och välkomnade Christoffer. Det verkar som de fann varandra väl och till onsdag morgon ska de ut och springa. Så var dagen till ända och det blev sängdags den första dagen i Luozi.