Lunch at Centre du handicapés in Kinshasa

Dagen började med att vi skickade iväg Tricya och Merje till skolan. Prydliga i sin vita skjortor och mörkblå kjol – byxor och ryggsäck. Tricya 16 år och går i sekundärskolan, kusin till Emma och Tuto.  Merje 5 år och son till Emma, han går i förskolan. Tricyas familj flyttade till Louzi men hon ville gå kvar i sin skola och så flyttade hon in hos kusinerna. I Kongo är familjen betydligt större än mamma , pappa och barn. Fint att se hur Tricya tog han om sitt lilla kusinbarn han i hand på väg till skolan, först gå 1 km och sedan åka taxi 2 km. Emma gav Tricya pengar till taxi. Tricya berättade att de ämnen hon läser idag är matematik, engelska, historia och filosofi.

Så till bordet och få lite för magen.  Nu ser jag att jag hade helt fel igår. Havregrynsgröt var inget okänt fenomen för Emma. Ordningen var återställd. Gröt på bordet. Härligt!

Emma ska också iväg till skolan. Hon går en kurs i datakunskap. En mycket bra investering och komplettering till sin juristexamen. Hon har ännu inte fått något jobb. Bernt och jag träffade en affärsman i Kinshasa vars företag ska investera 800 miljoner sek i Kongo de närmaste åren. Vi ska vidarebefordra Emmas CV till affärsmannen. Han hade inget passande jobb för dagen men kan eventuellt ge resultat på lite sikt. Han ville gärna ha hennes CV.

Sedan in till stan och Air Bryssels kontor för att checka in, vi kom en timme före öppningsdags under tiden åkte Tuto, Yapeco och jag till souvenirmarknad, fantastik mycket fint, och inhandlade två ”kongoleser”, en man och en kvinna i traditionella roller. Vi har också tidigare köpt några figurer som vi ska ha till våra utställningar i Alingsås och i Borås på deras respektive stadsbibliotek nu i mars.

När affärerna och incheckningen var klara hade vi ytterligare två inplanerade möten i Kinshasa. Vi skulle besöka Procreditbank för att kolla med dem deras möjlighet till medverkan i våra solcellsaffärer. Av det mötet blev intet. Juristen som Tuto hade anlitat kom aldrig. Han var som bortblåst, mobiltelefon avstängd och omöjlig att nå. Det andra mötet var med Ngoma, om juicefabriken. Föralldel inte så viktigt kanske, men vi hade avsatt tid till det. Han ringde när vi satt och väntade på honom och sa att han ändrat sig och skulle istället träffa någon person som hade med energifrågor att göra. Så gick även det mötet om intet. Här har kongoleserna en läxa att lära, avtalade tider och möten ska hållas och fullföljas. Ska man syssla med affärsverksamhet är det viktigt att hålla ord. Annars förlorar man i trovärdighet och då är en viktig förutsättning borta.

Lunch intog vi på Katolska kyrkans centrum för handikappade, ”Centre du handicapés”,  ligger i centrum, ett ställe att rekommendera. Menyn var pommes frites och fisk, mycket smakligt. Det är som en lugn oas mitt i en hektisk storstad.

Kl 15 kom Jose, polischefens chaufför och hämtade oss och körde oss de tre milen till flygplatsen N´djili. José är en skicklig kille bakom ratten, en timma tog färden. Med otrolig precision rattade han sin polisjeep, vid ett tillfälle fällde han in backspegeln på sin sida för att komma igenom ett nålsöga som uppstår titt som tätt i detta trafikkaos. Vi märkte ju också att andra trafikanter har respekt för en polisbil och när poliser dirigerar i korsningarna har polisbilen företräde. Två krockar blev vi vittne till idag. Inget att förvånas över. Men det finns tecken på att trafikkulturen kommer att bli bättre. Gatorna håller på att förbättras, d v s de större. Man sätter upp trafikljus av vad jag förstår av det senaste i den vägen. I bågar över gatan väl synliga med stora pilar och digital tidtagning visar stopp eller köra. Man kan alltså se hur länge man får vänta på sin tur. Verkar vara en genial ide. För när kongolesen kommer bakom ratten, då ska det gå undan.

Det blev några timmars väntan på flygplatsen. Den mesta av den tiden sov vi bort. Bernt påstod att något mer oskyldigt kunde vi inte göra, så då gjorde vi det. Kl 21.50 lyfte vi och lämnade Kongo för fjärde gången och kände oss ganska nöjda med det vi uträttat under fyra veckor. Framtiden får visa vad resultat det blir, men vi tror på Kongo, ett land på gång, en slutsats vi kommit fram till under sammanlagt 3 månaders vistelse i landet, där vi arbetat och levt ihop med kongoleser och med åtskilliga timmars erfarenhetsutbyte med dem.