Det blev en skön natt i Kimpese och väl utvilade steg vi upp vid sjutiden. Nedtrappning pågår. Frukosten var beställd till halvåtta med planerad avresa till Kinshasa kl åtta. Kl nio kom vi iväg, i Kongo har man tid, och här jagas man inte av klockan. Emy och sonen David kom för att åka med till Kinshasa. På så vis fick vi tid att dela idéer om hur Kongo kan utvecklas. Eftersom Emy har mycket på gång och är öppen för andras tankar, är han lätt att samtala med, vi har dessutom ett gemensamt språk, engelska. Han är en person som inte sitter fast i invanda tankemönster, han tänker i nya banor.  Bl a tog vi upp odling av kakaoträd. Daniel i Luozi talade om för oss vilken lönsam affär det är att odla kakao. – I Gana odlas det och stjäl en anställd en kakaofrukt där kan det bli fem års fängelse, så högt värde har frukten, berättade Daniel. Vi delade Daniels idéer. Emy hade då erfarenheter av att odla både kakao och kaffe. Odlingen går alldeles utmärk, problemet är att få det sålt. Det finns för många korrupta mellanhänder som ska ha betalt. Det blev käppen i hjulet. Den käppen måste väck. Då skulle en sådan här odling betyda välfärd för många kongoleser. Vi delade erfarenheter, tankar och visioner, lärorikt.

Sonen David, 26 år, nyss färdig agronom, första gången vi träffade honom, verkar vara en kille med sunda tankar, medveten om vad som vill till för att skapa välfärd i Kongo.  – Jag vill gärna ta vara på den erfarenhet ni har och gå vidare med den, ungefär så uttryckte sig David.

Det finns enorma landområden som ingen brukar och enligt uppgifter är det bördig mark på många ställen. Det enda som växer nu är gräs, ca: två m högt och lite buskar. Här skulle man kunna anlägga familjejordbruk. Vi kommer att se på denna möjlighet tillsammans med den erfarenhet som kongoleserna har.

I Kinshasa hade vi avtalat möte på Nzo Binati med Ngoma Nsuni, ledaren för Luozi projektet, fruktfabriken, och kemisten Ngalamulume. Kl 12 skulle vi träffas. Vi anlände kl 13. En timma försenad start = en timma försenad målgång. Kongoleserna var inte komna. Efter en kvart kom Ngoma och ytterligare en kvart kom kemisten Ngalamulume. Mötet blev koncentrerat och varade en halvtimma. Vi redogjorde för vad vi planerar att göra fram till november och utbytte lite tankar. Emy var med och översatte. Ngalamulume var en ny bekantskap, en sympatisk herre, som vi kan kommunicera med på engelska. Vi bytte adresser för fortsatta kontakter. Sedan till Air Brussels terminal i stan för incheckning för kl 16 då de stängde. Matthieu följde med oss, han har bra kläm på rutinerna, allt funkade. Därpå till gästhuset L´odina där Yapeco skulle övernatta för att sedan dan därpå hämta med sig varor till sin butik i Matadi. Yapeco hade beställt middag till oss tre. Vi delade på en höna, stekta bananer och vatten. Den räckte även till Pierre, polischefens privatchaufför tillika polis som kom och hämtade oss och tog oss till N´djili, internationella flygplatsen i Kinshasa. På vägen fick vi punktering på ena framhjulet. Vi hjälpte Pierre och på en kvart var det fixat.

Kl 21.10 lyfte vi från N´djili och mellanlandade i Douala i Kamerun efter 1 tim och 35 minuter. Planet var halvfullt från Kongo men i Kamerun blev det nästan fullt. Efter en timma lyfte vi igen och vi somnade nästan på direkten. När jag vaknade till en liten stund upptäckte jag att middan var serverad och uppäten, den förmånen gick vi miste om, resultatet blev att frukosten smakade så mycket bättre. Framåt morgontimmarna blev det bloggskrivning och så småningom  såg vi solen höja sig över den europeiska horisonten.