Dagen har varit vigd åt personliga samtal med de nya entreprenörerna. Bernt, Julienne och Yapeco har haft hand om samtalen. I och med att vi använder mindre och mindre svenska så går allt mycket smidigare. Julienne och Yapeco vet nu vad som är viktigt och tar över mer och mer. Den tionde entreprenören kom halvsex och var färdig strax efter sex. Genomgående svar från dem var –  det var lätt att förstå och ett nytt sätt att tänka. Ni ger oss chansen, den måste vi ta tillvara och några uttalade ett särskilt tack för att de blivit utvalda. De ska nu lämna in alla uppgifterna till den 27 januari. Bernts samlade intryck av de nya entreprenörerna är de vet vad de vill och är målinriktade och de verkar vara stabila. Själv har jag använt dagen till skriverier. Det är många dokument som ska till för att det ska funka. De 500 A4-pappren jag hade med mig är nog slut när alla skriverier är klara på fredag.

Mama Matila bjöd oss på middag på hennes restaurang. Hon bjöd på antilop, maniok, ris, paprika och sötpotatis. Köttet och sötpotatisen var måltidens höjdare men det övriga var också välsmakande. Mama Matila är en riktig entreprenör. Hon blev änka för många år sedan, startade en restaurang och har nu många anställda och fullt med gäster hade hon också. Hon var så upptagen så för att få träffa henne och tacka fick vi gå till köket. Hennes företag gav henne möjlighet att ge sonen Oscar en gedigen universitetsutbildning. Ett fint exempel på hur en kris kan bli startpunkten till något nytt.

I går skrev jag om Juliennes mark utanför byn Nsanda att det var 150 ha. Jag hade fattat fel, orsak begränsningar i fattningsförmåga. Hon har 315 ha bördig kongolesisk jord. Den kan ge två skördar under regnperioden. Med bevattningsanläggning kanske upp till fyra skördar per år. Vilken naturresurs bara i jordbruksmark. I Kongo finns miljontals ha bördig mark som inte brukas. 2003 var Julienne och hennes man i Sverige. De hade en man som skulle sköta om deras odling i Nsanda. Under tiden sålde mannen deras redskap förskingrade pengarna för skörden ca: 30 000 $ plus några andra svårigheter de råkade ut för. Marken har sedan dess legat obrukbar.  De har inte repat sig sedan dess. Man kan säga om Julienne nu och många kongoleser – när det regnar välling har den fattige ingen sked. Låt oss ge henne och många andra den skeden.

Kongo är förmodligen ett av de rikaste länderna i världen på naturresurser. De behöver inga bidrag som ofta passiviserar. Vad de behöver är verktyg som gör att de kan omvandla sina resurser till välstånd. Juliennes 315 ha mark skulle kunna ge inkomst till många familjer, kanske 50, kanske ännu fler? Vi håller på att skissa på förslag hur de ska få igång odlingarna. Julienne har också en agronom som har gjort en del beräkningar.  Vi tror att de ska börja i liten skala för att undan för undan växa av egen kraft – avsätta vinst för nyinvesteringar. Här är ett projekt med väldiga möjligheter.

Bernt fick nu be Yapeco kontakta Dr. Philippe för sin mage. Dr. Philippe ordinerade samma hästkur till Bernt som jag fick. Det är inte så lätt att få ordning på magen som man kan tro. Vi hoppas att den är ok tills vi reser hem på söndagskväll.

Vi stannar en dag längre i Matadi och vilar upp oss. Vi reser alltså härifrån på lördag efter frukosten till Kimpese och sedan till Kinshasa på söndagsmorgon. Yapeco kommer att skjutsa oss hela vägen till flygplatsen. Yapeco ville också mött oss när vi kom. Vi tyckte synd om Yapeco att behöva resa de 37 milen tur och retur för att hämta oss. Det var därför vi bad Nzo Binati  att ordna resan från N´djili till Kimpese. Resan till Kimpese höll på att kosta oss livet, se tidigare dagbok, dessutom kostade den 200 $. Normalpriset mellan Kinshasa och Kimpese är 10 $. Vi hade också en del resor i Kinshasa så något mer än 10 $ skulle varit ok. Med den prissättning som Nzo Binati tillämpat till oss så kommer vi att tacka nej till deras tjänster och tar in på annat ställe när vi kommer till Kinshasa. De har priser för mat och logi som är dyrare än i Sverige. Vi har genom våra vänner här i Matadi hittat betydligt förmånligare vägar.

Vi ska inte göra om samma misstag igen och tacka nej till Yapecos generösa erbjudande att ta hand om oss så fort vi kommer till Kinshasa. Julienne sa  – ni får inte åka taxi, Yapeco skjutsar er,  Yapeco är Guds gåva till er. Man får nästan tårar i ögonen. Vi har också förstått efteråt att för Yapeco kändes det inte bra att vi tackade nej till att han skulle mött oss. Han förstod inte varför vi gjorde så. Tänk vad dumma svenskar kan ställ till med. Vi har nu rett ut allt.