De tre parlamentsledamöterna José, Joseph och Annicet
Kl 05 kom Judicael, vår tolk, och sa att det var dags för avfärd till Mossendjo. Vi gjorde oss snabbt resklara. Det var inte så brått visade det sig. Kongotid gällde. Annicet, Joseph och Myriam hade kommit. Vi pratade om våra spörsmål i MSG och berättade om oss själva. Mycket viktigt för att bilden ska klarna, att de ska få de rätta signalerna och förstå sammanhangen. Josephs farbror Pascal Lissouba var President i Republiken Kongo åren 92 – 97. Joseph kom som flykting till London och har sedan bott många år i Dublin, där familjen bor. Han blev kallad av människorna här att komma tillbaka, gjorde det och blev vald av folket i Mossendjo till parlamentet som vill ha förändring i Kongo. Våra vänner satsar också av egna medel för att det ska hända något.
Så småningom kom hela gänget som skulle med: livvakter beväpnade med Kalasjnikov och pistol, sekreterare och TV-team. Vi åt frukost och sedan bar det iväg i tre fulla bilar, då hade klockan hunnit bli 07.00, senare tillskott med ytterligare en bil. Ganska snart blev det lerväg och det förblev det med några få asfaltsbitar tills vi avverkat de 55 milen. En bit väster om BZV i en by mötte vi två kineser som blivit rånade på morgonen. En kvinna i byn varnade oss väldigt för att vi skulle förstå hur farligt det var. En av våra livvakter satt i framsätet i vår bil och han gjorde iordning sitt skjutvapen. Här spar man förmodligen inte på krutet när det gäller att stävja kriminell verksamhet. Inget hände som väl var. Vi var framme kl 02.15 i Mossendjo. Då hade vi gjort åtskilliga stopp för att kissa, äta baguetter och fylla på vattenbehovet, in och ut ständigt flöde där det är liv. Bara en punktering och den inträffade kl 00.30. Ett fotstöd på vår bil, en Nissan-jeep, lossnade i ena änden och fick skruvas loss.
Vi gjorde ett stopp i en by där Katolska Kyrkan har ett högkvarter. Vi fick ett möte med förre ärkebiskopen Jean-Claude Makaya-Loemba. Han bjöd oss på ett litet mellanmål. Jean-Claude höll nu på att starta ett gymnasium i Point Noire och ville där etablera ett entreprenörsprogram. Han vill att vi ska ta ansvaret för detta program. Kan de ställa upp med en lärare som är intresserad så kan denne vara med i vår utbildning av lärare i entreprenörskap.
Vi fick ta färja over floden Louesse. Det var fullmåne och den lyste upp den mörka regnskogen. Tre tonåringar skötte färjan. Den går normalt inte under mörker men våra vänner hade ringt dem och de ställde upp. De drog över med ett vajerspel. Det blev tre bilar första vändan plus allt folket. För att vi skulle komma torrskodda i land på andra sidan lade killarna ut en bräda som vi gick i land på. Alla klarade balansakten. Färjan återvände för bil nr 4. När den körde ombord fick styrningen en skada. Det var bara att stanna på landbacken och reparera. Några paddlade tillbaka för att stanna kvar och hjälpa till. De var här kl 08 på torsdagen. Vi hade alla våra grejor i den bilen. Det innebar ingen dator och toalettgrejor.
Efter 40 mil var Bernt, Judicael och jag ganska möra i baken. Vi åkte i en jeep som hade hårda säten och stötdämparna var ur funktion vad vi kunde förstå. Vi framförde våra bekymmer och fick byta till en Nissan-jeep, nästan ny, underbart. Den något tilltygade baken var rehabiliterad vid framkomsten. Vi passerade platserna Kinkala och Kimbendi. Våra vänner säger att här startade svenska missionärer 1909. Joseph har pratat om familjen Edvin Broman i byn Madouma och i natt såg vi det hus familjen bodde i.
Vi har inte haft någon internetuppkoppling sedan vi lämnade BZV, därav tystnaden.
