Kl 08.30 startade vi vår första entreprenadkurs i Ungdomens hus. Vi riggade upp dator med projektor. På väggen hade Samuel och Muditu satt upp ett lakan som filmduk. Mötet var det sista med de entreprenörerna som vi hade i höstas. Nu gick vi igenom deras ekonomiska planering. Jag visade den på storbild och vi hade tillsammans finslipat den under veckan. I gruppen är det viktigt att man vet om varandras styrka och svagheter. Bernt gick igenom likviditetsbudgeten och drog några exempel. När han kommit halvvägs gick strömmen, ingen överraskning men tråkigt, vi är vid det här laget luttrade. Det är tyvärr en daglig företeelse och kan inträffa flera gånger om dagen. Just nu sitter jag och skriver under en ficklampas sken och tur att datorn går på batteri. Nu är det utbetalningen av lånen kvar, det blir en dag i nästa vecka. Banken behövde några dagar för att lösa in checken. Vi hoppas att det ska funka, men man vet aldrig.

När de fått lånen sätter de igång med sina investeringar. De är väldigt tända på att komma igång. Nu hoppas vi att de erfarenheter och kunskap vi delat med dem ska omsättas och bli resultat. Det gäller sedan för ordföranden att samla gruppen en gång per månad och rapportera genom vår hemsida. Vi hoppas att den pressen som gruppen medlemmar utgör och rapporteringsskyldigheten till oss ska verka i positiv riktning. Vi ställde frågan till Julienne vad hon tror, om de kommer att lyckas. Hon berättade att hon talat med dem om de här frågorna och hon tror att de kommer att lyckas, de tar entreprenörskapet på allvar, menar hon.

Julienne vår tolk har varit pastor i 37 år och 27 år som chef för CEC:s Kvinnorörelse. Hennes man är också pastor och varit missionsföreståndare för CEC i 12 år. Hon är den första kvinnliga pastorn i Kongo och har omfattande erfarenhet av många utvecklingsprojekt. Hon har berättat för oss om flera projekt med stora summor pengar som inte gav något bestående resultat. De enda som drog nytta av projekten var de som administrerade dem. De hade bra lön under tiden projektet varade. När bidragen var slut fanns det inget kvar.

Julienne var 18 år 1967 när hon kom till Sverige. Lärde sig svenska under en termin på Södra Vätterbygdens Folkhögskola, sedan studerade hon tre år Missionskyrkans teologiska seminarium. Hennes blivande man kom efter två och de gifte sig på Lidingö 1969. Arvid Stenström var deras vigselförrättare. Efter Sverigevistelsen arbetade de i fyra år i Kinshasa. Sedan reste de till Frankrike och studerade där i fyra och ett halvt år. Hon läste sociologi och samhällsutveckling. Efter de här åren har de varit Kongo trogna. Två år före sin pensionering blev hon utslängd, hennes eget ord, från CEC:s center som chef för Kvinnorörelsen. Hon var för farlig att ha i högsta ledningen, med den tillgång till insyn som det innebär. Hon såg bristerna och ville förändring. De sista åren före sin pensionering, vid 60 för kvinnor, var hon pastor i en församling i Luozi. Hon kom till en kyrka som inte hade något tak bara fyra väggar. Församlingen satt under bar himmel när de firade gudstjänst. Med Guds och människors hjälp, som hon uttryckte det, fick hon snart tak på kyrkan.

Inom några veckor kommer en tysk journalist till henne för att skriva en bok om henne.

Bernt och jag har nog inte fattat vilken kapacitet Julienne är, vilken erfarenhet och kunskap hon besitter. Hon kan kyrkan och Kongo inifrån. Hon vet varför det är som det är i hela samhället. Bernt och jag hade ett möte under veckan med Julienne och Marie France, också pastor. Vi ställde frågan till dem om de vill bli våra utbildare av entreprenörer. De har båda sagt att de tror på våra idéer och vårt upplägg och vill bli utbildare åt Matadi Support Group. Marie har deltagit i vår entreprenadutbildning och talar engelska.