Sedan i onsdags är arbetena i full gång med att förbereda sådden. Julienne och Clement har börjat med att skala jordnötter. Allt utsäde ska kontrolleras och att det kommer på plats i tid. I lördags morse kom hela Nsanda Group, utom vitingarna Bernt och Yngve, för att planera och förberedda det fortsatta arbetet. På söndagskvällen återvände de till Kinshasa. Julienne och Clement är kvar tills såningsarbetet är klart. Nu väntar vi på regn för att kunna harva fälten för att sedan så.

I dag anlände vi till Nsanda med vår välreparerade jeep som också är nymålad. Det var ingen som kände igen bilen när vi kom. Många beundrade jeepen när de fick se den parkerad framför vårt hus, där har också har blivit en parkeringsplats för många bilar. Jeepen var ju mest en skrothög som har stått framför huset i många år.

Vi har åkt till Matadi i kväll för två dagar för att delta i en en föreläsning om mitt arbetsliv som den första kvinnliga pastorn inom Kristi kyrka i Demokratiska Republiken Congo.

Efter föreläsningen återvänder vi till Nsanda för att skala jordnötter och se till att soja bönor och maniokstjälkar kommer i tid hos oss.

Tyvärr är vårt hus jättesmutsigt men vi kan ingetting göra åt det, vi har  inte råd med reparation nu.

Hur har ni det själva? Skriv gärna en rad. Gå till kontaktsidan, där finns min adress.

Hälsningar från Julienne och Clement Nyambudi

Jag kom till Sverige i höstas och är från Matadi i Kongo. Jag är med i Baobab-kyrkan. Resan till Sverige var lite dramatisk jag bröt min ena arm. Den blev bra ganska fort med lite Karlssons klister och lite bandage. Uppehållstillstånd fick jag på direkten och jag bor i Hökerum.

I vintras fick jag uppdraget att vara med på en utställning i Hökerums Missionskyrka. Jag vaktade den dag och natt. Jag hade min bössa i min vänstra hand och min machetes i bältet. De hade jag med mig för att inge lite respekt, mycket fina var de, tillverkade i ebenholts.

En dag kom det en tjuv till kyrkan. Han tog både bössan och macheten från mig. Jag hade ingen chans att hindra tjuven, mina armar är lite stela och ögonen ser inte allt. Nu är mina verktyg borta. De som är så viktiga för mitt självförtroende och min försörjning.

Jag undrar så varför vi afrikaner och kongoleser hela tiden ska bli bestulna på våra tillgångar. Detta har pågått i 500 år och pågår än i dag. Det började med slavar, fortsatte med gummi, elfenben, ädelträ och idag är det andra naturlillgångar. Vi är det tredje rikaste landet i världen på mineraler och idag är det coltan, det grå guldet, som alla behöver till sina mobiltelefoner och datorer. 80 % av världens behov av coltan kommer från Kongo. Mycket av detta stjäls och fraktas till våra grannar som sedan säljer det till Europa, Amerika och Asien.

Kan det vara så att du också har stöldgods i dina fickor eller på ditt skrivbord?

Jag får försöka klara mig utan mina verktyg men jag skulle gärna vilja ha dem tillbaka. Då skulle jag inte behöva be om hjälp. Om Kongo kunde få kompensation för allt som stulits skulle ingen kongoles behöva be om hjälp. Jag har blivit begränsad och betydligt fattigare sedan jag blev bestulen.

Jag gör nu en efterlysning. Vill du vara med och hjälpa till att finna mina verktyg? Och vill du vara med att hjälpa kongoleserna så att de själva kan få ett bättre liv? Vi bor i ett rikt land men vi har inte verktygen som gör att vi kan förvandla landets rikedom till välfärd för människorna.

Vill du vara med att arbeta för att inte stölderna fortsätter? Då skulle vi kunna få det mycket bättre i Kongo. Hör gärna av dig och kom med idéer.
Hälsningar Simon

Jag är mycket glad att informera er att vi avslutade plöjningen igår eftermiddag klockan 18. Vi lyckades bemästra många tekniska problem på traktorn, själva navet på fäljen på ett bakhjul lossnade. Vi fick svetsa det, en hydraulstång gick av, vi svetsade även det.  Vi hade även andra tekniska problem men vi löste dem målmedvetet och det gav resultat. Jag tackar Gud att vi kunde lösa alla problemen.  Vi har arbetat som maskiner i fjorton dagar och vi har plöjt 10 hektar och vi väntar nu på det första regnet för att kunna harva fälten. Jag kommer att skicka mer bilder från Kimpese där finns bra internet uppkoppling. Det är omöjligt att fotografera hela fälten eftersom de är så stora. Ska man se hela fälten får det bli flygfotografering. Idag på morgonen gjorde vi lite avslutande arbete. I eftermiddag reser vi till Kimpese där vi sover över och fortsätter sedan på tisdag till Kinshasa.
Många hälsningar från Clement och Tuto

I måndags reste Tuto och Clement, son och far, från Kinshasa till Nsanda. På tisdagen monterades vattenpumpen på traktorn. Monteringen gick väl och den nya pumpen som vi fick av Ljungs Traktorservice blev alldeles utmärk, inget mer vattenläckage av kylvatten. Plöjningen kom igång på onsdagen och de använder en treskärig tallriksplog. En traktorförare från Nsanda hjälper till med plöjningen. Elefantgräset som är omkring två m högt bultas till marken och plöjs ner. Jag har pratat med Tuto nästan varje dag sedan de kom till Nsanda. Han säger att allt fungerar väl.  Nu på lördagskvällen var han mycket trött. De har arbetat både dag och natt. De kommer att försätta framtill onsdag trodde han. Tills i kväll hade de plöjt 3 ha och räknar med att plöja och bereda marken för sådd på lika mycket till. Nu är det en månad till sådd.

Under juli månad har Tutondele arbetat med att ställa inordning Toyota jeepen och traktorn. En nygammal dieselmotor har monterats in i Jeepen, däcken har bytts och en hel del andra delar har måst bytas ut. Den skall också målas om och kommer att bli marinblå.  När det mesta var gjort testade de jeepen och körde de dryga 20 milen till Luozi. Enligt Tuto fungerade den väl hela vägen. Jeepen är nödvändig för person- och varutransporter. Till Jeepen finns också en rejäl boggikärra.  Traktorn, BM Volvo 350, har fått en ny startmotor, nytt batteri och nya däck plus en allmän översyn med filter och oljebyten. De var ute till fälten och testkörde med en tallriksharv. Allt verkade fungera. Vattenpumpen på motorn skall också bytas, den läcker. Pumpen är nu på väg till Brazzaville där Tuto kommer att hämta den i slutet av veckan. När Tuto fått pumpen kommer han att resa till Nsanda och montera den. Sedan kommer förberedelserna igång på allvar med plöjning och harvning.

Det blev en skön natt i Kimpese och väl utvilade steg vi upp vid sjutiden. Nedtrappning pågår. Frukosten var beställd till halvåtta med planerad avresa till Kinshasa kl åtta. Kl nio kom vi iväg, i Kongo har man tid, och här jagas man inte av klockan. Emy och sonen David kom för att åka med till Kinshasa. På så vis fick vi tid att dela idéer om hur Kongo kan utvecklas. Eftersom Emy har mycket på gång och är öppen för andras tankar, är han lätt att samtala med, vi har dessutom ett gemensamt språk, engelska. Han är en person som inte sitter fast i invanda tankemönster, han tänker i nya banor.  Bl a tog vi upp odling av kakaoträd. Daniel i Luozi talade om för oss vilken lönsam affär det är att odla kakao. – I Gana odlas det och stjäl en anställd en kakaofrukt där kan det bli fem års fängelse, så högt värde har frukten, berättade Daniel. Vi delade Daniels idéer. Emy hade då erfarenheter av att odla både kakao och kaffe. Odlingen går alldeles utmärk, problemet är att få det sålt. Det finns för många korrupta mellanhänder som ska ha betalt. Det blev käppen i hjulet. Den käppen måste väck. Då skulle en sådan här odling betyda välfärd för många kongoleser. Vi delade erfarenheter, tankar och visioner, lärorikt.

Sonen David, 26 år, nyss färdig agronom, första gången vi träffade honom, verkar vara en kille med sunda tankar, medveten om vad som vill till för att skapa välfärd i Kongo.  – Jag vill gärna ta vara på den erfarenhet ni har och gå vidare med den, ungefär så uttryckte sig David.

Det finns enorma landområden som ingen brukar och enligt uppgifter är det bördig mark på många ställen. Det enda som växer nu är gräs, ca: två m högt och lite buskar. Här skulle man kunna anlägga familjejordbruk. Vi kommer att se på denna möjlighet tillsammans med den erfarenhet som kongoleserna har.

I Kinshasa hade vi avtalat möte på Nzo Binati med Ngoma Nsuni, ledaren för Luozi projektet, fruktfabriken, och kemisten Ngalamulume. Kl 12 skulle vi träffas. Vi anlände kl 13. En timma försenad start = en timma försenad målgång. Kongoleserna var inte komna. Efter en kvart kom Ngoma och ytterligare en kvart kom kemisten Ngalamulume. Mötet blev koncentrerat och varade en halvtimma. Vi redogjorde för vad vi planerar att göra fram till november och utbytte lite tankar. Emy var med och översatte. Ngalamulume var en ny bekantskap, en sympatisk herre, som vi kan kommunicera med på engelska. Vi bytte adresser för fortsatta kontakter. Sedan till Air Brussels terminal i stan för incheckning för kl 16 då de stängde. Matthieu följde med oss, han har bra kläm på rutinerna, allt funkade. Därpå till gästhuset L´odina där Yapeco skulle övernatta för att sedan dan därpå hämta med sig varor till sin butik i Matadi. Yapeco hade beställt middag till oss tre. Vi delade på en höna, stekta bananer och vatten. Den räckte även till Pierre, polischefens privatchaufför tillika polis som kom och hämtade oss och tog oss till N´djili, internationella flygplatsen i Kinshasa. På vägen fick vi punktering på ena framhjulet. Vi hjälpte Pierre och på en kvart var det fixat.

Kl 21.10 lyfte vi från N´djili och mellanlandade i Douala i Kamerun efter 1 tim och 35 minuter. Planet var halvfullt från Kongo men i Kamerun blev det nästan fullt. Efter en timma lyfte vi igen och vi somnade nästan på direkten. När jag vaknade till en liten stund upptäckte jag att middan var serverad och uppäten, den förmånen gick vi miste om, resultatet blev att frukosten smakade så mycket bättre. Framåt morgontimmarna blev det bloggskrivning och så småningom  såg vi solen höja sig över den europeiska horisonten.

Vattenståndet är just nu lågt i Kongofloden vid Luozi och färjegubbarna får göra provisoriska ramper tillika provisoriska vägar för bilarna på sandbankarna. Idag har det orsakat många förseningar. Fick besked igår kväll att en lastbil hade fastnat och blockerat trafiken. Det innebar att inga bilar kunde ta sig på färjan. Bilen var lastad med 10 ton maniok. Allt lastades av för hand vid flodstranden. Färjetrafiken kom igång på förmiddan och vi skickade ner vår ambulansjeep till färjeläget för att stå i kö. Vi åkte ner senare vi 12-tiden. Gunnel skjutsade oss.  Vår bil hade då kommit över men färjan kom inte tillbaka. Då hade en bil fastnat på andra sidan. Efter tre timmar kunde vi gå ombord och i Kimbemba väntade Samy på oss. Väntetiden använde jag själv till att ta en blunder.

När vi satt oss i jeepen kom killarna som fick biblar av oss när vi åkte till Luozi. De stack in huvet i bilen och ropade Bernt och Yngve. Det var verkligen en överraskning. Hur de kunde veta att vi kom idag, det vet vi inte, förmodligen genom djungeltelegrafen.  De kom med en hel korg av papaya och apelsiner. Nu fick vi namnen på dem och det var Grevis Muris och Beni och deras engelsklärare Alain. Vi bytte några ord och de ville träffa oss igen när vi kommer nästa gång. En glad överraskning.

Samy spar inte på krutet, det går undan, men han är en duktigchaufför och kör säkert. Toyota Land Cruiser får veta av att den finns till. Bernt och jag förundras över att den håller med en så tuff chaufför och en väg som är allt annat än väg. Bilen är byggd för tuffa förhållanden, motorn är en sexcylindrig diesel. Halvvägs till Kimpese mötte vi CEC: s Scania-lastbil. Där hade det uppstått oljud i motorn och de vågade inte fortsätta. Chauffören hade åkt till Kimpese för att skaffa reparationshjälp. Han som är transportansvarig satt vid vägkanten vid en eld och kokade kaffe och lagade mat. Vi har träffat honom några gånger så vi känner varandra. Han blev glad att vi stannade.  Han var kvar för att hålla vakt. Ett par meter från vägkanten hade han gjort en sovplats av elefantgräs och några klädespersedlar. Yapeco och jag provlåg viloplatsen och den var inte alls dum. Säkert fick han tillbringa flera dagar vid sin lastbil. Bernt berättade att vi har samlat ihop pengar i Sverige till en ny motor, beskedet mottog han med tacksamhet. Sådana här stopp är vanliga utmed vägarna i Kongo.

Det finns bara några små byar utmed vägen Luozi – Kimpese, men också en stor by som heter Kiasungua. Där pågick full kommers på marknaden, mycket frukt saluförs, vi köpe bananer och Yapeco köpte maniok förpackat i palmblad. Även djuren var i farten, getter, grisa, gäss och höns både med och utan kycklingar sprang kors och tvärs över vägen. En höna kunde inte bestämma vilket håll den skulle springa åt och det kostade henne livet. Det blev säkert höna till middagen i kväll hos någon familj.

Kl 19 kom vi till gästhemmet i Kimpese, då hade vi skakat 242 km sammanlagt i jeepen, varav hälften idag. Vi kom helskinnade fram och blev serverade en god middag och till dessert tog vi papaya som vi fick av killarna i Kimbemba. Efter detta var det läge för en dusch. Vi var ganska röda av allt dammet. Skönt har fanns både elström och vatten i kranarna.

Innan frukosten tog Bernt och jag en morgonpromenad i Luozis vackra omgivningar. Vi hälsade på två oxar som gick och betade, tjudrade här på kyrkans område. Oxarna tillhör någon afrikansk koras. De hade en väldig hornuppsättning. De gör jordbruksarbete runt Luozi med dem och på så vis tjänar pengar som går till evangelistutbildning. En hund kom gående som Bernt försökte att prata med, djurvän som han är, men Bernt kan inte så många ord varken franska eller kikongo så hunden begrep ingenting och fortsatte sin färd och nobbade Bernt fullkomligt. Vi kollade också på en fyrhjulsdriven Ford traktor som var rätt illa medfaren och inte varit igång på länge. Det kanske inte var så mycket som fattades för att få den i brukbart skick. Ett problem för Kongo att det står många traktorer och andra maskiner obrukbara på grund av att det fattas någon reservdel. Här finns inget service utbyggd. Kongostaten har nu importerat ganska många John Deere traktorer. De leasas ut till jordbrukare, som tydligen betalar efter storlek på arealen.  Ska man skicka traktorer hit ska det vara John Deere eller Ferguson, de stora internationella traktormärkena. Då finns det möjlighet att få tag i reservdelar.

Kl 10 kom vi till Mawanda-kyrkan. Gudstjänsten hade nog börjat vid niotiden. I vanlig ordning blev vi placerade längst fram på plaststolar.  Missionsföreståndare Edi Diafuanakana presenterade oss och jag fick tillfälle att och säga något om MSG. I kyrkan firade man 50 år av självständighet. Pastor  Edi Diangitukulu  talade om åren 1881 till 1961, han talade mycket om Sverige och de missionärer som gav sitt liv för Kongo. På så vis blev gudstjänsten särskilt intressant för oss svenskar. Pastor Nanitelamio talade om självständighetstiden, de senaste 50 åren. Församlingens pastor Nzuzi Nsemi ledde gudstjänsten. Distriktsföreståndare Luviengila talade om vad kyrkan vill idag och vilken kyrka vi lämnar över till kommande generationer. Kongoleserna måste ta ansvar och forma en kyrka som står på egna ben och en kyrka som attraherar människor. Hans tal var fokuserat på framtidens kyrka i Kongo som en kraft att räkna med i samhället.

Söndagsmiddagen bjöd Nyambudis på. Vi som var gäster var Gunnel Jönsson, Yapeco, Bernt och jag. På menyn var det kyckling, ris och maniok. Till dessert fick vi fruktsallad av papaya, apelsin, citron och banan. Bara bananen som inte kom från den egna trädgården. De har även bananträd i trädgården men träden råkade just nu inte ha någon frukt. Efter maten tog vi en promenad i den stora trädgården, som består av en mängd träd och växter. Vi plockade apelsiner och citroner, passionsfrukt och ett antal andra exotiska frukter som jag inte kan namnet på.  Clement har även 11 bikupor, svinhus och hönshus, dock inga djur i dem just nu.

I eftermiddag har vi också haft ett möte med Missionsföreståndaren och lade fram lite idéer och synpunkter. Vi samtalade också om den planerade fruktfabriken i  Luozi och planerade ett möte i Kinshasa på onsdagseftermiddag.

Till Luozi kunde vi inte fortsätta i Yapecos Toyota jeep. Den är för låg. Vi fick leja en ambulansjeep  på IME sjukhuset, även den en Toyota men av större modell en Land Cruiser. Vi packade in våra väskor och satte fart mot Luozi. Vi hade nu framför oss 10 mil på lerväg. Vägen till Luozi är knapp värd namnet, mer lik en dåligt plöjd åker, ibland som en tvättbräda med inslag av hålor som bombkratrar, regnet har i backarna grävt stora diken. Mellan alla dessa inslag i vägbanken fick vår chaufför Sany parera. Han är en man med storerfarenhet av Kongovägar. Undan gick det, hastigheten var ibland upp emot 80 km/ tim, Vi satt på hårda säten utmed sidorna. Allt detta gjorde att denna resa var rätt omskakande. Trots allt var vi välbehållna när vi kom fram till Kongofloden och byn Kimbemba.

I denna by fick vi i höstas ett stopp för reparationer. Avgassystemet revs loss när vi körde på färjan. Chaufförerna stannade vid en skola och lagade systemet. Då passade vi på att bekanta oss med ungdomarna i skolan. Tre pojkar kom fram till oss och pratade engelska. De undrade om vi kunde skaffa dem böcker på engelska. Den önskan kunde vi inte uppfylla då. Vi tog kort på dem. Det kortet tog jag med mig nu. Vi visade kortet för en liten kille där vi stannade vid färjan, och undrade om han kände dem. Han gjorde det påstod han och sprang iväg. Efter en stund kom han med två killar, där var de, den tredje var ute på floden och fiskade. Jag hade köpt nya testamentet på modern engelska. De fick dem med en liten hälsning och vårt visitkort och en penna av Bernt. Budbäraren fick också ett NT och penna. Efter en stund kom de tillbaka då med sin engelsklärare. Bernt hade ett litet lager av Gideoniternas version på engelska och svenska. Läraren fick överta hela lagret, han tackade och var glad för gåvan. Vi hoppas att han och hans elever får glädje av de här presenterna.

Så var det upp på färjan och det blev en skön båtfärd de 3,5 km på Kongofloden. Vattnet har tidigare varit rikt på krokodiler men ingen syntes idag.  Ett antal apelsin-  och mandarinförsäljare åkte bort och fram. Passagerarna hade inte mycket annat att ägna sig än att äta saluförd frukt. Smart försäljningsställe. Apelsinerna fick vi skalade på kongolesiskt sätt. Yapeco lärde mig hur man gör, man kramar och suger ur saften, det övriga slänger man.

Vi bor i Gunnel Jönssons par hus. Bernt och jag har egen lägenhet. Gunnel bjöd oss på middag. Gästerna var Edi Diafuanakana, Nyambudis, Yapeco, Bernt och jag. Efteråt hade vi ett möte med Edi och en grupp som vill arbeta med fruktfabriken i Luozi. Vi diskuterade grundläggande principer för det fortsatta arbete och olika idéer lyftes fram hur projektet skall förverkligas. Till november månad ska vi försöka ha ett första förslag framme.

Luozi är en vacker plats vi flodens strand. Hår är trivsamt att bo. Elektrisk ström finns inte framdragit. Det finns solceller men de vill inte heller ge någon ström i kväll. De här raderna skriver jag till fotogenlampans sken. Har också en pannlampa som ger sitt bidrag till att mina ögon kan se ett och annat.