Vi fick en skön natt i Kimpese med god sömn. Temperaturen är betydligt behagligare här än i Matadi.  Vad jag förstår är Matadi en av de varmare platserna i Kongo. Det har också regnat en hel del i natt och gjort det behagligare för en nordbo. Efter uppstigningen packade vi våra väskor för hemfärd. Det gäller att packa rätt nu, så vi kommer åt våra tröjor och jackor för vistelse i kallare klimat.

När Emy och Yapeco möttes idag blev det :  – hur mår du? – tack jag mår bra. De har varit i Sverige flera gånger. Nu är Emy tänd på att starta en entreprenadutbildning i Kimpese. Vi samtalade vilka urvalskriterier Yapeco har tillämpat. Emy kommer att samarbeta med Yapeco, de känner tydligen varandra väl.  Innan vi Lämnade IME hälsade vi på Roger Olahema, VD för sjukhuset. Vid tiotiden gav vi oss av mot Kinshasa. Roy, en vän till Yapeco åkte också med, en pratglad kille, inget märkvärdigt, de flesta kongoleser är pratglada och kommunicerar med hela kroppen, lätta att få kontakt med. Kan de, talar de gärna engelska och det gjorde Roy. Fler och fler kongoleser talar engelska, det är status att kunna engelska. Eftersom vi satt bak i bilen kunde vi betrakta dem och se vilken intensitet de visade när de samtalade. Ibland kunde man tro att de var bra arga men så var nog inte fallet, det är bara deras sätt att uttrycka sig.

Bernt och jag summerade vad vi varit med under de två veckor som gått. Vårt budskap om ekonomisk planering har de tagit till sig med hull och hår, återstår att se om de får till det i praktiken också. Vi möter mycket uppskattning och stor öppenhet. De är besvikna på att vi svenskar i så stor utsträckning har övergett dem. De vill att vi ska komma tillbaka och hjälpa dem att utveckla sitt samhälle. Missionskyrkan har varit i Bas-Kongo i 130 år och åtskilliga hundra missionärer har arbetat där. Muditu räknade upp många missionärer som bott i det hus på Lisanga i Matadi som vi bodde i, bl a våra tidigare pastorer i Hökerum, Lennart och Gun Andersson. Det är dags att öka vår solidaritet igen. Här finns många möjligheter till insatser inom skolor, sjukvård och företag.

Baobabkyrkan vill ha en företagslinje, ett  entreprenadprogram, till sin sekundärskola, motsvarande vårt gymnasium. Vuxengymnasiet som motsvarar vårt Komvux, vill starta entreprenadutbildning efter att eleverna avslutat de tre åren. Julienne och hennes man äger 315 ha bördig mark som ligger obrukad, de har inga möjligheter att få igång odlingar, nystartsstöd behövs, flera nya omgångar entreprenörer står på kö för utbildning och starthjälp. Emy i Kimpese vill starta entreprenadutbildning där, och flera andra platser i Bas-Kongo vill starta entreprenadutbildning. Vi har också fått inbjudan från provinsen Katanga att anordna entreprenadutbildning. Behoven är stora av utbildning och starthjälp, d v s lån. Vi har också mött behov av engelskundervisning.

Det är två saker jag ångrar säger Bernt. Det ena var när vi kom ifatt en barfota ung kvinna på lervägen hem från fältet till sin by,  7 km bort. Hon bar en tung korg med mat och bränsle på ryggen. Yapeco köpte majs av henne när hon ställt ner sin korg. När affären var avslutad fick både Muditu och Yapeco hjälpa henne upp med korgen och sandalerna lade hon på huvet, glad fortsatte hon sin vandring. Vi skulle satt in hennes korg i bilen och bjudit henne skjuts. Kanske omöjligt, bilen var ju inte min. Det andra var en kväll i Matadi, Yapeco hade stannat för att uträtta något ärende, en gatupojke dök upp och stod utanför bildörren och vädjade om några franc för att köpa några bananer till kvällsmat. Han fick inga franc trots att jag hade många av dem i min bröstficka. Det hade varit lätt som en plätt att gett honom pengar till lite mat för sin tomma mage. Jag gjorde fel val och det ångrar jag.

När du läst vår dagbok från våra veckor i Kongo hoppas vi att det gett dig någon behållning. Oss som varit där har det gett stor behållning och ett bättre perspektiv på livet och det vi omger oss med. När vi möter människorna i ett samhälle som Kongos så ställs vi också inför ett val. Vi väljer antingen att strunta i dem, de får skylla sig själva, var och en får se om sitt. Eller så tänker vi till och funderar: är vi också delaktiga i den fattigdom de lever i? Kan vi vara skyldiga dem något? Jag hoppas att våra dagböcker har gett svaret. Tack för ditt engagemang. Det gör det möjligt för oss att arbeta vidare.

Så är det sista dagen i Matadi. Uppstigning 06, kallduschen gör att man är effektiv och den blir inte längre än nödvändigt. Vi packade våra väskor, vilade och gick till frukosten. Körde ut de sista dokumenten och röjde av skrivbordet, lämnade tillbaka printern. Vi hade ett gäng med barn som lekte och sparkade boll utanför vårt hus. Vi blev ganska bekanta med dem och vi lärde dem att säga ”hej hej” och upp med handen.  Bernt hade också pennutdelning en dag. Vi ställde upp dem på rad och gjorde utdelningen under ordnade former. De kom nu och sa ”hej hej”.  Samuel Nkailu och Muditu kom för att säga farväl. Samuel överlämnade en vacker stickad present igår och idag fick Bernt en stickad tröja till ett barnbarn. Mama Matila hade stickat den. Bernt tog ut pengar på VISA-kortet så vi kan göra rätt för oss på Lisanga. Yapeco skulle ta ut pengar på vårt konto för sina kostnader med vår utbildning och det tog en och en halv timma att få ut dem. De hade problem med uppkopplingen, påstod de. Där som hemma är det bara att skylla på datorn när det inte funkar.

Vi startade halvtolv med destination Kimpese, en sträcka på 12 mil. Muditu bad en bön för oss innan vi lämnade. Bernt och jag satt bak och vi sov tidvis. Varmt var det så sömnen blev inte så bra. Det är en vacker väg med höga kullar och djupa dalar. Den första sträckan är nästan som ett fjällandskap, vägen slingrar sig utmed sidorna på de höga kullarna som nu är alldeles gröna. Vi stannade vid en vägtull. Då kom så många försäljare så det blev nästan solförmörkelse i bilen. Vår köplust var inte den allra bästa. Tryggt att ha Yapeco som chaufför. Vid tretiden var vi i Kimpese. Nu gällde det att hitta någon som skulle till Luozi så att Julienne kom hem, de ca 10 milen. Efter tio minuter hittade vi ett gäng som skulle till Luozi. De hade en pickup. Flaket var täckt med ett presenningskapell, två plankor var fästade mellan flaklämmarna till att sitta på. Julienne hade i Matadi köpt en 25 kg-säck ris. Bernt bar över den på huvudet. Det väckte uppståndelse att en mondele kunde bära så. Flera glada ”bravo” hördes och applåder.  Det var full kommers och mycket folk runt omkring oss. Julienne skulle få åka bredvid chaufförer. Alla bilar är proppade med folk. Här går inga tomma bilar.

Vi tog in på IME-gästhemmet. Här var middagen serverad. Efter maten duschade vi och tog en ordentlig siesta. Här är så skönt att bo, ett lugnt och fridfullt ställe. På kvällningen satte vi oss på verandan och filosoferade. Efter en stund kom Peter med fru, goda vänner till Yapeco, Peter är rektor på skolan i IME. Han talar engelska så han redde ut lite missförstånd. Senare kom Dr. Philippe, han skulle kolla vårt hälsotillstånd. Vi berättade att vi mådde bra. Han tyckte också att vi såg rätt krya ut så han kunde skicka hem oss till Sverige.

Vi satt och samtalade ett par timmar i den sköna kongokvällen. Vi pratade företagsamhet och utveckling i Kongo. Vi kom fram till att om ska Kongo utvecklas så måste kongolesen ändra sitt sätt att tänka och lära sig att planera. Ett modern samhälle kräver planering och förmågan att tänka framåt. Den utbredda korruptionen och omfattande oegentligheter är också ett gissel som måste ryckas upp med rötterna.  Det sätter käppar i hjulen för en sund utveckling.  Att Kongo står och stampar eller går tillbaka i sin utveckling är i första hand en mental fråga och inte en pengafråga. Brist på pengar är ett resultat av ett systemfel. Vill man ge upp gamla tankemönster och system och tänka nytt då kommer förändringen. Ungdomen inser var felen sitter och vill ha förändring. Det är Kongos hopp. Förändringen kommer, var så säker. Här gäller samma princip som för den förlorade sonen, i sitt elände kom han till besinning och tog ett avgörande beslutet till förändring mot ett nytt liv. Ett annat problem är att de utbildade och duktiga flyttar utomlands och finner en behagligare tillvaro där. Det är förståeligt men det är i Kongo de behövs och kan göra sin största insats för mänskligheten.  Omvärlden är också i högsta grad medskyldig till den situation som Kongo befinner sig i genom hänsynslös exploatering och utnyttjande av Kongos oförmåga att försvara sina intressen i den djungelns lag som gäller när starka globala ekonomiska krafter tar för sig.

Philippe berättade att han också är entreprenör. Han bygger ett gästhem för turism och ska öppna en turistbyrå och vill visa på de sevärdheter som finns runt Kimpese. Han sysslar också med distribution av färsk fisk.

Förra året lyssnade jag till en känd företagsledare i Borås. I ett kritiskt läge i hans företag jobbade han mycket intensivt ihop med en av sina närmaste män. För att kunna jobba nästan 24 timmar om dygnet föreslog han att de skulle sova ihop. Hans fru fick flytta ut och in flyttade hans närmaste man. Hade de en vaken stund hade de överläggningar hur de skulle tackla problemen. Bernt och jag har sovit ihop under denna vistelse i Kongo. Vi har sagt att vi ska bara ha ett rum. Främst ur sparsamhetsskäl, nu visade det sig att vi sparade inga pengar. Var vi tagit in tar de betalt per sängplats. Men vi har upptäckt en annan fördel, precis som företagsledaren ovan, har vi en vaken stund så resonerar hur vi ska lösa problemen vi står inför. Det går väldigt bra att komma fram till bra lösningar även i liggande ställning under myggnätet. Sedan har vi fått höra att en del kongoleser blir lite misstänksamma när de fått höra att två män sover i samma rum. De tror att vi avviker från det normala. Att vi skulle väcka en sådan anstöt det hade vi ingen susning om. Vi har försäkrat för alla våra vänner här att de behöver inte vara det minsta oroliga, sist vi sov i samma rum var för 55 år sedan i en fiskebod på Smögen på ett SMU-läger.

Strömmen har varit borta hela dan och kom tillbaka halv tre. Längsta strömavbrott vi upplevt hittills. Jag hade heller ingen ström kvar i batteriet i min dator. Det enda vi kunde göra var att inta ryggläge och det har vi gjort tills strömmen kom. Efter frukosten gick jag för att skicka dagboken, ingen ström och fick gå tillbaka i oförrättat ärende. Efter en stund kom chefen för internetkontoret och sa att nu var strömmen på. Nu hade han satt igång generatorn som Yapeco köpte för ett lån från MSG. Känns bra att uppleva den praktiska konsekvensen av ett lån. När jag var klar med datajobbet tog dieseln slut. Brist i planeringen som skall rättas till.

Efter middan gick jag till internetkontoret igen för att fortsätta datajobbet. Generatorn stod fortfarande still. Yapeco var inte hemma och kunde skaffa diesel. Jag gav internetchefen 10 $ och han åkte iväg och skaffade drivmedel. När han kom tillbaka kom strömmen, tack och lov! Den dieseln blir till nästa avbrott.

Julienne ville skaffa sig pass och Yapeco och hon for ner till centrum för att lösa de olika formaliteterna. De åkte efter frukost och var tillbaka halv tre. Julienne var beredd att stanna här till på tisdag för passets skull. När de kom tillbaka var hon väldigt glad. Genom Yapecos skicklighet att handskas med myndighetspersoner och hans stora kontaktnät hade de löst alla formaliteter, visserligen fick hon betala 75 $ i mutor men nu kan hon åka med oss i morgon till Kimpese för att senare åka hem till Luozi. Sådan är byråkratin i Kongo.

Eftermiddagen ägnade jag mig åt att göra ett antal utskrifter till den tidigare gruppen entreprenörer. Det gäller alla lånehandlingar och budgetar som sedan ska följas upp månad för månad. Tyvärr kunde vi inte betala ut lånen på grund av bankens slöhet. Yapeco får sköta den delen i nästa vecka, Jag förbereder alla handlingar och skriver under för MSG:s räkning.

Bernt har varit och inspekterat plåttaket på Ungdomens hus. Det är en del hål i taket och vattnet rinner gärna in när det regnar. Vi hade ett par hinkar som samlade upp läckaget, när vi var där. Bernt har idéer hur hålen ska tätas. En uppgift vid nästa besök.

Dagen har varit vigd åt personliga samtal med de nya entreprenörerna. Bernt, Julienne och Yapeco har haft hand om samtalen. I och med att vi använder mindre och mindre svenska så går allt mycket smidigare. Julienne och Yapeco vet nu vad som är viktigt och tar över mer och mer. Den tionde entreprenören kom halvsex och var färdig strax efter sex. Genomgående svar från dem var –  det var lätt att förstå och ett nytt sätt att tänka. Ni ger oss chansen, den måste vi ta tillvara och några uttalade ett särskilt tack för att de blivit utvalda. De ska nu lämna in alla uppgifterna till den 27 januari. Bernts samlade intryck av de nya entreprenörerna är de vet vad de vill och är målinriktade och de verkar vara stabila. Själv har jag använt dagen till skriverier. Det är många dokument som ska till för att det ska funka. De 500 A4-pappren jag hade med mig är nog slut när alla skriverier är klara på fredag.

Mama Matila bjöd oss på middag på hennes restaurang. Hon bjöd på antilop, maniok, ris, paprika och sötpotatis. Köttet och sötpotatisen var måltidens höjdare men det övriga var också välsmakande. Mama Matila är en riktig entreprenör. Hon blev änka för många år sedan, startade en restaurang och har nu många anställda och fullt med gäster hade hon också. Hon var så upptagen så för att få träffa henne och tacka fick vi gå till köket. Hennes företag gav henne möjlighet att ge sonen Oscar en gedigen universitetsutbildning. Ett fint exempel på hur en kris kan bli startpunkten till något nytt.

I går skrev jag om Juliennes mark utanför byn Nsanda att det var 150 ha. Jag hade fattat fel, orsak begränsningar i fattningsförmåga. Hon har 315 ha bördig kongolesisk jord. Den kan ge två skördar under regnperioden. Med bevattningsanläggning kanske upp till fyra skördar per år. Vilken naturresurs bara i jordbruksmark. I Kongo finns miljontals ha bördig mark som inte brukas. 2003 var Julienne och hennes man i Sverige. De hade en man som skulle sköta om deras odling i Nsanda. Under tiden sålde mannen deras redskap förskingrade pengarna för skörden ca: 30 000 $ plus några andra svårigheter de råkade ut för. Marken har sedan dess legat obrukbar.  De har inte repat sig sedan dess. Man kan säga om Julienne nu och många kongoleser – när det regnar välling har den fattige ingen sked. Låt oss ge henne och många andra den skeden.

Kongo är förmodligen ett av de rikaste länderna i världen på naturresurser. De behöver inga bidrag som ofta passiviserar. Vad de behöver är verktyg som gör att de kan omvandla sina resurser till välstånd. Juliennes 315 ha mark skulle kunna ge inkomst till många familjer, kanske 50, kanske ännu fler? Vi håller på att skissa på förslag hur de ska få igång odlingarna. Julienne har också en agronom som har gjort en del beräkningar.  Vi tror att de ska börja i liten skala för att undan för undan växa av egen kraft – avsätta vinst för nyinvesteringar. Här är ett projekt med väldiga möjligheter.

Bernt fick nu be Yapeco kontakta Dr. Philippe för sin mage. Dr. Philippe ordinerade samma hästkur till Bernt som jag fick. Det är inte så lätt att få ordning på magen som man kan tro. Vi hoppas att den är ok tills vi reser hem på söndagskväll.

Vi stannar en dag längre i Matadi och vilar upp oss. Vi reser alltså härifrån på lördag efter frukosten till Kimpese och sedan till Kinshasa på söndagsmorgon. Yapeco kommer att skjutsa oss hela vägen till flygplatsen. Yapeco ville också mött oss när vi kom. Vi tyckte synd om Yapeco att behöva resa de 37 milen tur och retur för att hämta oss. Det var därför vi bad Nzo Binati  att ordna resan från N´djili till Kimpese. Resan till Kimpese höll på att kosta oss livet, se tidigare dagbok, dessutom kostade den 200 $. Normalpriset mellan Kinshasa och Kimpese är 10 $. Vi hade också en del resor i Kinshasa så något mer än 10 $ skulle varit ok. Med den prissättning som Nzo Binati tillämpat till oss så kommer vi att tacka nej till deras tjänster och tar in på annat ställe när vi kommer till Kinshasa. De har priser för mat och logi som är dyrare än i Sverige. Vi har genom våra vänner här i Matadi hittat betydligt förmånligare vägar.

Vi ska inte göra om samma misstag igen och tacka nej till Yapecos generösa erbjudande att ta hand om oss så fort vi kommer till Kinshasa. Julienne sa  – ni får inte åka taxi, Yapeco skjutsar er,  Yapeco är Guds gåva till er. Man får nästan tårar i ögonen. Vi har också förstått efteråt att för Yapeco kändes det inte bra att vi tackade nej till att han skulle mött oss. Han förstod inte varför vi gjorde så. Tänk vad dumma svenskar kan ställ till med. Vi har nu rett ut allt.

Under veckan har Bernt och jag inte mått så bra. Våra magar har inte gillat och kan inte komma överens med de bakterier som finns här. Vi har fått göra åtskilliga hastiga besök på toaletterna. Vi har varit storförbrukare på toapapper så vi fick begära en extra tilldelning, vi fick det och kom överens om att ha en rulle på rummet i reserv. Bernt hade med sig Idodium Plus och jag åt upp de flesta, tror jag. Bernt har haft lite lättare symptom än jag, På eftermiddan bad jag Yapeco att ringa någon läkare, symptomen ville inte ge sig, mådde både illa, hade ont och allmänt orkeslös. Han fick tag i Dr Philippe på IME. Han förhörde mig och sa att eftersom jag inte kräktes, hade feber eller huvudvärk så var jag ett lindrigare fall. Vi köpte ut och jag har tagit medicin enligt hans ordination. 1 Lopradé per dag, 3 x2 Clamoxyl per dag och druckit 1 liter vatten med Davisalts. Det har gjort verkan. På torsdagsmorgonen ville han prata med mig igen och jag kunde meddela honom att det kändes betydligt bättre. På fredag eftermiddag ska vi besöka Dr. Philippe på IME så får han kolla om vi kan skickas tillbaka till Sverige. Som tur är har våra skavanker inte inneburit några större begränsningar. Vi har kunna genomföra det vi planerade och lite till.

På entreprenadkursen idag har vi gått igenom hur man gör olika budgetar. Man kläder sina idéer i siffror. Ekonomisk planering är den viktigaste delen i utbildningen. Jag tänkte att vi skulle använda dator och projektor idag och hade med mig alla prylar till detta. Men den killen som ägde kabeln från vägguttaget till mina grejer hade glömt eller kanske inte fått besked om att vi skulle ha den. Efter någon timma hade Samuel fixat en annan kabel. Han stack i bara trådar i vägguttaget och drog fram ström, men då hade vi använt de blädderblock vi hade i höstas och de fungerade alldeles förträffligt så det var ingen större förlust att det inte blev digitalt. Skuldebrev, garantiförbindelse och regelverket om företagslån tog Julienne hand om själv. Mycket bra att vi slipper trötta dem med svenska. Missar Julienne något kompletterar Yapeco. Ungdomens hus fungerar helt perfekt till våra kurser. Det är bara hastigt regn som innebär vissa begränsningar. De har dessutom i Stödgruppen beslutat att vi inte behöver betala någon hyra.

På eftermiddan besökte vi Muditu igen och då i hans hem i Matadi. Han hade själv byggt sig ett hus för några är sedan, på en hög och vacker plats ovanför Kongofloden. Hans fru Josefine var ju på fältet men hemma hos honom träffade vi fem ungdomar. Två pojkar som var släkt. De hade kommit för att hjälpa till på fältet, men en var sjuk så det blev ingen hjälp. De tre flickorna som var mellan 15 – 20 var föräldralösa och de bodde hos Muditu. Han har arbetat i hamnen och varit chef för lossning och lastning. Han är 67 år. Han har ett stort socialt engagemang och arbetar på sin fritid med familjeterapi. Tillsammans har de sju barn, alla utflugna. Han tillhör den drivande kraften i Ungdomens hus. Vi satt i hans vardagsrum, blev bjudna på Coca-Cola , bulle och jordnötter.

På vägen hem besökte vi Yapecos hotellbygge. Han har hittills gjort grunden och finansierat med egna medel 77 000:, $. Han behöver ett lån på 237 000:, $ för att få sitt hotell färdigt. Läget är vackert ovanför floden och säkert ett bra investeringsprojekt.

Det som vi inte är nöjda med är bankkontakten. Vi kom inte dit vi ville. Nu har Yapeco varit runt till de andra bankerna och vi kommer att kontakta dem för att se om vi kan få en bankkontakt som vi är nöjda med. Som princip har vi det kravet att banken här ska ställa upp med samma storlek av lån som vi gör. Vi väntar fortfarande på besked att banken ska lösa in checken vi hade med oss på 25 992 $.

Efter den dagliga uppstigningen, tvättningen och frukosten  var det dags att gå till Ungdomens Hus och starta en ny grupp entreprenörer. Kl 09 hade Yapeco aviserat att vi skulle börja. Idag fick vi uppleva ett riktigt kongolesiskt regn, det blev en riktig rotablöta på knallevis. Vi hann inomhus innan det började och fyra entreprenörer hade kommit. Det tog en timma innan alla kommit och det var nog delvis regnets fel. Jag var med första timmen som bestod av en presentation. Yapeco inledde samlingen med bön. Bernt med Julienne och Yapeco skötte sedan undervisningen. Fantastiskt att ha två rutinerade kongoleser till vår hjälp, var och en på sitt område, Julienne en god undervisare, Yapeco en god entreprenör, båda goda ledare med omfattande nätverk och dessutom tända på vår idé.

Yapeco hade fått ett 25 ansökningar till den här kursen. Han hade valt ut 10. Vi tror att det är rätt antal just nu i alla fall. De tillhör olika kyrkor i stan. Vi tror det är bra att han gör rekryteringen inom kyrkan. Vi är medvetna om att det är ingen garanti för att de ska vara justa och ärliga, men chansen är större bland dem än i andra kretsar. Gruppen består av fyra kvinnor och sex män och åldern 25 – 35 bedömer jag. Vi kommer senare att få en fullständig CV och en omfattande redovisning om företagsidé och deras tankar hur den ska förverkligas.

När de hade gått igenom personuppgifter och två av fem delar i materialet öppnades himmelens fönster och regnet stod som spö i backen. Ingen kunde göra sig hörd. Lokalen har inget innertak och det hade nog inte ens hjälpt i det dån som uppstår när häftigt regn slår mot ett nästan platt plåttak. Det var bara att ta det lugnt och jobba med skrivuppgifter. Det finns många sådana i materialet. Det gick också att ta dagens fika, dricka och en bulle. Båda uppgifterna utfördes utan menlig påverkan av det höga ljudläget. Att anpassa sig efter omständigheterna och göra det som går, inte vara passiv, är viktigt att lära sig som entreprenör, och förresten för varje mänsklig varelse. Efter en timma hade vattnet i molnen tagit slut över Matadi och den verbala undervisningen kunde återupptas och pågick så till kl 13.

På eftermiddagen åkte vi till byn Nsanda ca 2 mil på andra sidan Kongofloden. Sju km utanför byn har Muditu 2,5 ha jordnötter, som han gärna ville visa oss. Yapeco var vår chaufför. Han lyckades med att ta oss de sju km på en blöt lerväg, mellan högt elefantgräs, till odlingarna utan att vi behövde gå ur bilen för att hjälpa till att bärga den. När vi kom fram stod den glada Josefine, Muditus fru, vid odlingen och hälsade oss välkomna. Hon höll på att rensa ogräs i den mycket fina odlingen. Det måste göras en gång under de tre månader de växer till skörd. De brukar leja folk att hjälpa till men i år hade de inte råd, så Josefine arbetade där ensam, medan Muditu var på demokratikonferens här på Lisanga. Kanske vi gjort en annan prioritering. Vi hade nog varit tvungna, eller? De har ett litet tegelhus med grästak i byn nära odlingen, som de bor i när de arbetar på fältet. Det blir för dyrt att åka hem varje dag. Huset hade jordgolv med tre rum, inga fönster bara gluggar som man öppnar om man vill ha ljus. Josefine skulle stanna där över en vecka. Vi lärde oss också hur det är att gå på blöt kongolesisk jord. Vi skulle naturligtvis ha tagit av oss skorna och gått barfota som kongoleserna. Våra skor blev stora klumpar och leran hängde vid som ler- och långhalm. När vi kom hem hade vi en halvtimmes skovård och vi filosoferade över när Kongos jord är bäst, torrperiodens damm eller regnperioden klister.  Trots allt är det nog det senare.

I Nsanda har Julienne och hennes man ett hus. Vi åkte dit. De har inte varit eller bott där på flera år. I huset bodde nu en annan familj. Hon gick in för att se vem som flyttat in i deras hus. Hon hade ingen aning om vem det var. Sådant är livet i Kongo. Framför huset stod deras Toyota-jeep. Den hade Julienne tagit över efter Alice Sandblom, tidigare missionär. Den var inte mycket att hurra för men Julienne vill reparera den. Därtill stod en BM Volvo som de köpt av en bonde i Asklanda. Den behöver lite översyn för att bli i körbart skick. Det fina med Nsanda för Julienne och hennes man är att de där äger 150 ha odlingsbar, bördig mark. Ett mycket intressant projekt som förtjänar uppmärksamhet och insatser. Vill du var med? Kontakta oss!!

Vid middan kom rektor Matondo. Hon har hand om 100 elever som har slutat sekundärskolan av någon orsak. Hennes skola motsvarar vårt Komvux och är treårig.  De hade nu fått sju symaskiner genom SIDA:s och SMK:s utvecklingsprojekt på 13 miljoner i Kongo. Hon ville att vi skulle haka på när hennes elever slutar och många tvingas till arbetslöshet. Här kan finnas ämnen till framtidens syfabrikörer. Kanske ett framtidsprojekt.

Vi började dagen med dusch i vanlig ordning. De flesta dagar funkar den, gör den inte det använder vi oss av skopmetoden. I varje duschrum finns det en 200-literstunna med vatten. Naturen värmer duschvattnet, lite kylslaget men ett effektivt sätt att uppnå det vakna tillståndet.

Efter frukosten förberedde vi för kvällens Sverigemöte i Baobab, plockade ihop och sorterade de bilder vi skulle visa. Därefter gick jag till Yapecos kontor och skickade min dagbok. Aron var på tråden i Moskva och jag ringde honom, kopplade på webbkameran, ljud och bild var perfekt, hade också några kongolesiska ungdomar som kom till mig. De tyckte att jag var helknäpp som uttalade massor av konstiga ljud till datorn. De fattade strax galoppen och blev heltända och jag kunde visa dem för Aron. Sedan såg jag att även Jenny var uppkopplad, så Jenny i Santiago Chile och Aron och jag hade konferenssamtal via Skype. Yapeco fick också utbyta några tankar med Jenny. De träffades på vår första Kongoresa i oktober. Alltid trevligt att få ett samtal med sina barn, särskilt när man är så här långt ifrån varandra.

Kl 12 åkte vi med Yapeco till Samuel Nkailu, som kommit och var också med i bilen, en halvtimmes bilfärd sedan fick vi gå nästan en kilometer, trots att Yapeco har en fyrhjulsdriven Toyotajeep. Sådan är gatustandarden på många ställen i Matadi. Promenaden gick över stock och sten och genom en bäckravin där vi hoppade på stenarna för att inte bli blöta om fötterna. Samuel med familj hyr i ett hus tillsammans med två andra familjer. Hyresvärden kom också och hälsade och Samuel hade många goda ord att säga om honom, en trevlig kille mellan 30 – 40. De vi träffade hos Samuel var hans fru och dottern Simba med man, deras son, omkring sju år, som tog oss i hand och sa  ”Välkommen”. Mågen öppnade en vinflaska och när korken lämnade flaskhalsen skulle det bli en smäll, och det blev det, en gammal tradition enligt Samuel och ett gott tecken. Vi drack Coca-Cola och Fanta. Samuel berättade om verksamheten i Ungdomens Hus, så blev vi bjudna på middag. Den bestod av ris, maniok, stekt banan, kött och fisk, till desert ananas. Just nu är det ananasperiod i Kongo. Samuels hus såg bra ut jämfört med omgivningen och det låg ganska högt med en del utsikt. Mågen uttryckte sin tillfredsställelse över att få se Yngve Håkanson, som han sa. Många mail har skickats genom åren till Samuel och det är mågen som distribuerar dem. Vi hade några trevliga timmar hos Samuel och hans familj. När vi till sist ville ta ett foto blev det minst dubbelt så många. Samuel fick plötsligt en stor familj. Se bifogad bild.

Kl 17.30 skulle Sverigemötet börja, men vi kom igång vid sextiden. Det var en bra förskjutning för vi behövde mörker för att bilderna skulle bli något. Damas inledde med bön. Jag hälsade välkommen och Bernt berättade lite historia om Sverige, sedan visade vi bilder. David hade skickat med oss vackra naturbilder och hans tavlor från Kongo på bild. Vi visade också bilder från söndagens gudstjänst i Baobab, det är ju alltid roligt att se sig själv på bild. Bernt hade tagit bilder på Josef Nsumbu när han skottade snö och hur han bor. Vi visade också bilder på svenska traditioner. Tyvärr hade vi en bristfällig filmduk, en blåaktig duk, men man tager vad man haver, så bilderna hade ingen bra kvalitet, och så de vanliga strömavbrotten, denna gång två. En något uppgiven matadibo sa ”detta är Kongo”. De sista bilderna samlades en grupp omkring min dator. Vi började att plocka ihop våra grejer i kompakt mörker men innan vi var färdiga kom ljuset. Det finns också ljuspunkter i tillvaron. Vi hade omkring 100 personer när vi var som mest. Intresset var stort särskilt bland de unga. Det är viktigt att de får se hur världen kan se ut. Det kan hjälpa dem att bestämma sig för förändring i sin egen miljö. Internet är också ett bra redskap för att sprida information. Det redskapet kommer snabbt i Kongo.

Dagen började i vanlig ordning med frukost, idag söndag en halvtimme senare, då blev kl 08.00. Sedan till Yapecos kontor och skickade dagboken för att datera upp er läsare och läsa och skicka mail. Halv tio bar det av till kyrkan. Idag började gudstjänsten kl 10. Gudstjänstordningen bestod av 23 punkter, ordning och reda. Punkten 10 var presentation. Bernt och Julienne och jag gick fram och Yapeco höll en lång utläggning om oss och våra entreprenadprojekt och fick församlingen att säga ”Välkomna”. Kongoleserna har verkligen lätt för att lägga ut texten. Jag hälsade från Hökerum och berättade hur kallt det är i Sverige och hur mycket snö vi har. Hörde senare att det var milt i Sverige, men det visste jag inte på förmiddan. Det går ju inte på 750 mils avstånd och i 30 gr värme att kunna förutse ett så hastigt väderomslag i Sverige. Jag hade också hela församlingen att säga ”Hökerum”.

Punkten 14 var Bernts. Har var dagens predikant med Julienne som översättare till kikongo. Han berättade hur Sverige kom ur fattigdomen och blev ett välfärdsland och vilken roll väckelsen på 1800-talet spelade, hur demokratin fick riktigt fäste bland vanliga människor. Det är de vanliga människorna i en demokrati som gör skillnad när rättigheterna används, när man arbetar och tar ansvar för sin familj och varandra. Bernts budskap gick hem och med Juliennes förstärkning blev det ytterligare ett lyft. Ett antal gånger under predikan biföll församlingen med ”amen” eller ”halleluja” de hade fler ljudliga bifall men eftersom jag inte kan stava till dem så får vi lämna dem därhän. Några döda punkter i den tre timmar långa Gudstjänsten fanns inte i sinnevärlden. Alla svenskar borde vara med på en gudstjänst i Kongo, vilken stämning, atmosfär, glädje och engagemang. Bernt fick en lång applåd och en del visslingar.  Efteråt sa Yapeco – Bernt is the best evangelist.

Ska vi i Sverige uppleva något liknande glädje och engagemang får det nog vara på hemmaplan när Elfsborg lägger in segermålet och vinner guld i allsvenskan.

Det är mycket bön och efter predikan så bad man för budskapet. Så var det dags för offergången. Man nästan dansar fram särskilt kvinnorna de rör sig i takt till trummorna som är ett viktigt instrument tillsammans med alla taktinstrument bildar det en härlig rytm. Kvinnorna är dessutom vackert klädda. Idag användes inte orgeln. Damas var försångare. Offergången började med att ett femtontal personer gick fram och Damas bad för dem och tog samtliga i hand. Det var de som bestämt sig för att ge tionde av sin lön till kyrkan. Ett tiotal kollektörer stod vid ett bord framme i kyrkan, var och en hade sin korg. Varje medlem tillhör en grupp och lägger sin kollekt i sin korg. Vår korg var vit men det var många svarta som la i den också annars hade det blivit pinsamt lite i den, vi var ju bar två vitingar bland 300 – 400 svarta.

Sedan var det nattvard. Damas kom till oss och gav oss nattvarden först, sedan var det två par nattvardstjänare som tjänade församlingen. De var vitklädda. Det var gående nattvard. Efteråt hade vi ett litet möte i Globala Gruppen och Damas undertecknade vårt avtal om vän relationen Baobab – Blidsberg – Hökerum. Jag tar med det hem för undertecknande.

Efter gudstjänsten var vi bjudna på middag hos Damas och hans fru. Det var nog den Globala Gruppen som stod för maten, de var också med. Den bestod av kyckling, ris, maniok och bönor. Det var en smaklig måltid. På det skjutsade Yapeco hem oss och vi tog en ordentlig siesta. Idag har det varit en varm dag. Vi har 30 grader på vårt rum – kontor just nu kl 21.30 söndagskväll. Idag är den varmaste dagen hittills av vår vistelse här.

Den här dagen firas till minne Lumumba som blev mördad på 60-talet och i morgon måndag är det helgdag här till minne av Kabila som också blev mördad.

Kl 08.30 startade vi vår första entreprenadkurs i Ungdomens hus. Vi riggade upp dator med projektor. På väggen hade Samuel och Muditu satt upp ett lakan som filmduk. Mötet var det sista med de entreprenörerna som vi hade i höstas. Nu gick vi igenom deras ekonomiska planering. Jag visade den på storbild och vi hade tillsammans finslipat den under veckan. I gruppen är det viktigt att man vet om varandras styrka och svagheter. Bernt gick igenom likviditetsbudgeten och drog några exempel. När han kommit halvvägs gick strömmen, ingen överraskning men tråkigt, vi är vid det här laget luttrade. Det är tyvärr en daglig företeelse och kan inträffa flera gånger om dagen. Just nu sitter jag och skriver under en ficklampas sken och tur att datorn går på batteri. Nu är det utbetalningen av lånen kvar, det blir en dag i nästa vecka. Banken behövde några dagar för att lösa in checken. Vi hoppas att det ska funka, men man vet aldrig.

När de fått lånen sätter de igång med sina investeringar. De är väldigt tända på att komma igång. Nu hoppas vi att de erfarenheter och kunskap vi delat med dem ska omsättas och bli resultat. Det gäller sedan för ordföranden att samla gruppen en gång per månad och rapportera genom vår hemsida. Vi hoppas att den pressen som gruppen medlemmar utgör och rapporteringsskyldigheten till oss ska verka i positiv riktning. Vi ställde frågan till Julienne vad hon tror, om de kommer att lyckas. Hon berättade att hon talat med dem om de här frågorna och hon tror att de kommer att lyckas, de tar entreprenörskapet på allvar, menar hon.

Julienne vår tolk har varit pastor i 37 år och 27 år som chef för CEC:s Kvinnorörelse. Hennes man är också pastor och varit missionsföreståndare för CEC i 12 år. Hon är den första kvinnliga pastorn i Kongo och har omfattande erfarenhet av många utvecklingsprojekt. Hon har berättat för oss om flera projekt med stora summor pengar som inte gav något bestående resultat. De enda som drog nytta av projekten var de som administrerade dem. De hade bra lön under tiden projektet varade. När bidragen var slut fanns det inget kvar.

Julienne var 18 år 1967 när hon kom till Sverige. Lärde sig svenska under en termin på Södra Vätterbygdens Folkhögskola, sedan studerade hon tre år Missionskyrkans teologiska seminarium. Hennes blivande man kom efter två och de gifte sig på Lidingö 1969. Arvid Stenström var deras vigselförrättare. Efter Sverigevistelsen arbetade de i fyra år i Kinshasa. Sedan reste de till Frankrike och studerade där i fyra och ett halvt år. Hon läste sociologi och samhällsutveckling. Efter de här åren har de varit Kongo trogna. Två år före sin pensionering blev hon utslängd, hennes eget ord, från CEC:s center som chef för Kvinnorörelsen. Hon var för farlig att ha i högsta ledningen, med den tillgång till insyn som det innebär. Hon såg bristerna och ville förändring. De sista åren före sin pensionering, vid 60 för kvinnor, var hon pastor i en församling i Luozi. Hon kom till en kyrka som inte hade något tak bara fyra väggar. Församlingen satt under bar himmel när de firade gudstjänst. Med Guds och människors hjälp, som hon uttryckte det, fick hon snart tak på kyrkan.

Inom några veckor kommer en tysk journalist till henne för att skriva en bok om henne.

Bernt och jag har nog inte fattat vilken kapacitet Julienne är, vilken erfarenhet och kunskap hon besitter. Hon kan kyrkan och Kongo inifrån. Hon vet varför det är som det är i hela samhället. Bernt och jag hade ett möte under veckan med Julienne och Marie France, också pastor. Vi ställde frågan till dem om de vill bli våra utbildare av entreprenörer. De har båda sagt att de tror på våra idéer och vårt upplägg och vill bli utbildare åt Matadi Support Group. Marie har deltagit i vår entreprenadutbildning och talar engelska.

Fredagen ägnade vi mest åt förberedelsearbete till lördagens möte i Ungdomens Hus med entreprenörerna. Jag lade in allas budgetar i Excel och gjorde kopplingar mellan de olika sidorna för att få datorn att göra alla uträkningar. Ändrar man en siffra på en sida så slår det igenom till de andra sidorna. Datorn är en god medarbetare om man är vän med den. Bernt har gjort ett exempel på en likviditetsbudget.

Efter lunchen besökte vi ett barnhem, personalen ville hellre kalla det för ungdomshem. De som får hjälp är mellan 14 – 18 år. Hemmet har fått sitt namn efter en duktig kvinna i ECC:s Kvinnorörelse, Marie Matie. Det invigdes förra året. Bygget finansierades av: Asklanda Missionsförsamling med Febe Karlsson som inspiratör, de sköt till 18 000 US dollar. Protestantiska kyrkan i Tyskland och Kvinnorörelsen har också bidragit. Hemmet tar emot 30 ungdomar i Matadi och 20 i Boma. Ungdomar som lever på gatan får en fast tillvaro här. Personalen är tolv personer och består av lärare och vårdare och en ledning. De ser till att ungdomarna får undervisning, några är analfabeter när de kommer till hemmet, de som kan får gå i vanlig skola, de andra får undervisning på hemmet. De har flera yrkesutbildningar: till hotellpersonal, verkstadsutbildning, byggnadsarbetare, murare, elektriker, sömnad och bilskola. De har också kontakt med företag för att ge ungdomarna ett arbete. Hemmet hjälper till så ungdomarna blir adopterade i vanlig familj, ingen sover på hemmet. När vi sitter i matsalen och halsar en Coca-Cola berättar personalen hur duktiga många av ungdomarna är, när de avlägger sina examina har de mycket höga resultat. Tänk vilken potential det kan finnas i en ungdom från gatan. Vad viktigt att man som människa hamnar i rätt miljö och får tillgång till kunskap. Här kan alla som haft turen att ha kommit till världen i ett rikt land, hjälpa andra att också få del av något gott som denna världen kan erbjuda, ja det är helt enkelt vår skyldighet. Dessutom kan livet bli ännu rikare för den som delar med sig. Det är underbart att se konkreta exempel på fin medmänsklighet.

Vid lunchbordet kom vi att tala om alla fina utvecklingsprogram som har sjösatts i Kongo. Många har säkert betytt mycket och gjort skillnad, som exemplet ovan. Det finns också storslagna program som låter väldig bra och har stora mål, men där hjälpen aldrig kommer till gräsrötterna. Det har blivit så många chefer, administratörer, koordinatörer, controller och kontor så det blir inget över till de som hjälpen var ämnad till. Hjälpen tog slut innan den nådde dörren ut från kontoret. Julienne avslutade med att säga  – vi frågar oss vad blev det av det programmet vi såg aldrig något resultat.

Medan jag skriver under de lugna och morgontimmarna ligger Bernt och snarkar med måttlig ljudstyrka i sov avdelningen på andra sidan av en rad bokhyllor. Bernt snarkar så hänsynsfullt så det har aldrig stört mig. Jag vaknar av andra effekter. Vi har också en fläkt som får gå för jämnan för vi behöver lite rotation på luften, ibland kan det hjälpa oss att få bättre hjärnverksamhet. Jag har sällskap också av andra varelser. En stor skalbagge ca: 2 – 3 lång, en stilig en, brukar ta lite promenader runt mina fötter, så vita fötter och så spretiga tår har han nog aldrig sett förut, förstår om han är nyfiken på vem som kan vara ägare av en sådan utrustning, sedan har jag en ödla som springer lite upp och ner på väggen. Trevligt med lite morgonpiggt sällskap. Nu satte en fågel igång utanför våra öppna fönster. Det lät nästan som en piporgel och åskan mullrar svagt på långt håll.