Eftersom det var bilproblem på söndagsmorgonen så missade vi den första gudstjänsten på franska och fick därför närvara på den där det talas kikongo. Jag har en hatkärlek till de kikongiska gudstjänsterna. Jag ogillar dem för att de pågår i evigheter och jag förstår inte så mycket mer än tjugo ord på men jag älskar dem för att det är där de lite äldre kongolserna går, till exempel de underbara tanterna med träkäppar, färgglada kläder och fler gluggar än tänder i munnen. Dessutom så uppträder de fantastiska körerna där också! I början av gudstjänsten så uppträdde jag och spelade ”jag blir så glad när jag ser dig” och ”han håller hela världen i sin hand” på gitarr och sjöng. Det sammanlagt med att jag följde efter och härmade dem när de dansade för att lämna kollekten gjorde mig rätt så populär.

På torsdagen var den presidentval för deras kyrka. Detta görs inom stängda dörrar och således var inga observatörer, vilket är benämningen jag går under här, inbjudna och jag spenderade därför dagen i lugn och ro hemma hos Gunnel. Det är ännu en faktor som är annorlunda här jämfört med Sverige. Hemma vill ingen bli ordförande och det är svårt att till och med hitta styrelsemedlemmar i olika kyrkor och diverse föreningar runt om i landet men här är det nästan liknande kampanjer med propaganda och mass-sms för att få sin kandidat att vinna. Vid fyrasnåret ungefär så började jag höra visselpipor tjuta och grannarna sjunga och ropa. Jag och Pauline sprang dit och då kom beskedet att valet var klart och att den nuvarande presidenten får sitta kvar. Eftersom grannarna är släkt med honom var de otroligt glada och de dansade och sjöng och jag drogs med i yran och dansade runt och runt i en ring med kongoleserna.

Egentligen skulle konferensen avslutats i torsdags men eftersom organisation inte riktigt är kongolesernas starkaste sida så skulle avslutningsceremonin hållas på fredag morgon istället. Halv nio var starttiden satt till, det blev halv ett till slut. Under tiden väntade alla utanför kyrkan. Som tur var så träffade jag en engelskalärare som var bra på engelska och därför kunde jag konversera bort tiden denna gång. Vid två var ceremonin i alla fall slut och vi gick hem till Gunnel, åt god middag och vilade upp oss inför den stundade hemfärden.

På lördagsmorgon åkte vi sedan hem. I bilen hade vi med oss en trevlig präst från konferensen och i hans och Yapecos sällskap med de fantastiska vyerna som svävade förbi utanför fönstret trivdes jag fint. Vid femtiden så var vi hemma i säkert förvar i Matadi igen. Jag kan konstatera att det varit en fantastisk vecka då jag mött många trevliga människor, både svenskar och kongoleser, sett mycket utav Kongos landsbygd och haft det lugnt och skönt. Nu ser jag fram emot en ny vecka med engelskundervisning. Fortsättning följer…

På onsdagen bar färden iväg till Kingoyi. Bertil skulle nämligen fortsätta sin resa dit för att sedan nästa vecka åka vidare in till Kongo- Brazzaville. Det är en färdväg på endast 100 km men hela fyra timmar tog det för oss att komma dit. Vägen var i ett bedrövligt skick med svenska mått mätt men jag var på strålande humör över att få resa igen och se mig omkring. Vi färdades i Gunnels stora pickup och förutom mig och Bertil var det två chaufförer samt en kvinna och hennes barn som fick skjuts ut till deras bönodling. Utsikten var otroligt vacker med böljande landskap och vackra färger. Här märkte jag också av fattigdomen mer än vad jag gjort förut, förmodligen för att den är mer uppenbar här. Människors vardag här består i stort sett av att gå upp med solen, arbeta hela dagarna ute på sina odlingar och sen komma hem och börja laga kvällsmat vilket är dagens första och enda mål. Eftersom det inte finns elektricitet i dessa byar så kokas den över öppen eld. Trots allt verkar folk vara glada och positiva men jag kan inte låta bli utan att tycka att det verkar vara ett otroligt slitsamt liva och jag är tacksam över att få fötts i Sverige, under slutet på nittiotalet och in i den familj som jag har.

Kingoyi var en mysig by med vackra landskap runt omkring men det var väldigt kall eftersom den låg uppe i bergen. Efter ätit mat i den gamla missionsstationen så tog jag avsked utav Bertil som då skulle stanna kvar och jag, de två chaufförerna och ytterligare några passagerare som liftade med oss påbörjade vår retur till Luozi. Det var en väldigt mysig resa där jag talade franska ibland med de trevliga chaufförerna och passagerarna eller satt i lugnan ro och tittade ut genom mitt fönster och filosoferade. Dagar som denna är jag så glad att jag åkt ner hit till Kongo och tagit denna möjlighet som givits mig att se landet och kulturen på ett sätt som jag aldrig hade kunnat göra annars.

Resan till Luozi började redan på fredagen eftersom vi först skulle till Kimphese och möta upp Bertil Åhman som också skulle närvara i konferensen. Vi kom fram på kvällen efter lite strul med bilen och när vi väl kom fram så väntade Bertil med god kvällsfika i pilotvillan. Det är precis som det låter en villa där det förr i tiden bodde piloter. Den ligger i ett grannskap där det då bodde utländska missionärer, läkare och lärare. Det var en riktig liten idyll och jag var helt salig över att få tala svenska igen, ha det så lugnt och skönt runt omkring mig och upptäcka ett mindre svenskt bibliotek.

På lördagen när vi åkt några kilometer från Kimphese på en bra asfaltsväg så tog vi av på den guppiga, slingrande grusväg som skulle ta oss till Luozi. Det var fantastisk utsikt från fönstret och vägen var också i riktigt bra skick för att vara just denna väg och den 10 mil långa vägen tog ENDAST 2,5 h. Men när vi kom fram till färjan så började vår otur. Ett fordon som skulle kört på färjan klarade inte av överfärden och blev fast med framhjulen på färjan och bakhjulen i vattnet och leran. Vi kom fram till färjeläget vid 12 och då var det bara att sätta sig snällt och vänta. Eftersom vägen varit så smutsig så var vi hel täckta av damm och jag var inte längre moundelen med blont hår utan en orange figur med rött hår. Så det första vi gjorde när vi kom fram var att tvätta av oss i Kongofloden. Sen gick tiden, timma efter timma förflöt och ingen framgång med bärgningsarbetet kunde skönjas och det gavs heller ingen information, tidsram eller liknande. Det fantastiska i det hela var att Kongoleserna inte blir irriterade eller stressade utan tar det hela med ro, sätter sig lugnt och väntar eller går runt glada i hågen och konverserar. Även jag hade det riktigt trevligt och konverserade med kongoleserna, mina konversationer på franska blir längre och längre, promenerade längs med stranden eller satt i solen och läste. Vid fem kom vi äntligen på färjan som på en tiominutersfärd fraktade oss över floden till Luozi. Där fanns Gunnel och väntade på oss och vi åkte till hennes hem och åt fantastisk god mat. Bananplator, Kwanga, nötkött, ris och en underbart god saka-saka.

Måndagförmiddagen så fick jag ”ledigt” eftersom det skulle tas massa beslut på synoden och jag varken har rösträtt eller kan kikongo. Jag gick istället till marknaden med mama Pauline. Pauline är kvinnan som jobbar för Gunnel här. Hon var hur mysig och trevlig som helst och eftersom kvinnorna på marknaden känner henne så gav de mig tillåtelse att fotografera vilket gör att jag har många underbara kort därifrån nu. På kvällen så deltog jag dock i konferensaktiviteterna. Först så gick de igenom ekonomirapporten och sen började gudstjänsten. Allt som allt så satt jag på en hård kyrkbänk i fem timmar. Detta är högst tålamodsprövande, organisation är verkligen ett område som bör förändras här för att de ska kunna effektivisera sin verksamhet och utvecklas snabbare. Alla beslut tar evigheter och det är allt för många som vill göra sin röst hörd, nödvändigt eller ej.

Till slut var det i alla fall överstökat och vi gick hem och åt kvällsmacka och la oss. Jag kan konstatera att detta är en mysig och höst trivsam by. Gunnel bor lite avsides och det gör att vi hade det väldigt lugnt och skönt runt omkring oss och med den fina gräsmattan utanför, utsikten över kongofloden och Gunnels generösa gästvänlighet så kan det inte bli så mycket bättre.

Denna vecka har undervisningen bestått av lektion elva, underhållning och fritidsaktiviteter och av lektion 12, resor. Jag har också slängt in lite grammatik som singular och plural och verb i presens och imperfekt. Verben är såklart lite kluriga eftersom det finns så många oregelbundna verb i engelskan men det känns ändå som om eleverna inser att det är viktigt och försöker lära sig.

På fredag åker jag och Yapeco till Kimphese för att sedan på lördagen fortsätta till Luozi där vi kommer spendera en vecka på en kyrkokonferens. Det ska bli fantastiskt att få komma ut på landet och blir resan i närheten av så bra som de som gått till Sanda och Mbamba så kan jag skatta mig lycklig. Jag har fått berättat för mig att vi kommer åka färja över kongofloden och det är något jag verkligen ser fram emot! I Luozi kommer det finnas några stycken som kan tala svenska och det ska bli trevligt att få tala sitt modersmål igen.

Varje fjärde lektion så har eleverna fått varsitt papper med ”words of today”. På fram- respektive baksidan finns två kolumner med ord. En kolumn för varje lektion med de viktigaste orden och fraserna som jag sedan baserar lektionen utifrån. Nu när jag är borta i drygt en vecka så har eleverna fått som läxa att lära sig alla dessa ord och fraser utantill från lektion ett till lektion åtta. När jag kommer tillbaka så kommer jag har ett litet prov på detta. Detta är ett bra tillfälle för dem att få sig själva att verkligen lära sig orden på riktigt. Det är trots allt så som riktiga konversationer går till.

Ja här flyter livet på och jag har börjat få en vardag här. En vardag som jag trivs med måste jag säga men det är inte så svårt heller. Förutom att lektionerna flyter på bättre och bättre så har jag börjat fördriva mina lediga timmar ute i den afrikanska solen antingen med att promenera runt och fotografera eller sitta i en solstol och läsa en bok eller prata med någon trevlig medlem från familjen. Om man lägger till att jag varje dag blir serverad väldigt god mat så är det näst intill omöjligt att inte må utomordentligt bra.

På lektionerna denna vecka har jag undervisat om klockan, om skolan och om hemmet. Till hjälp har jag bland annat använt mig av att spela memory och pictunary. Kvällslektionerna för klass fyra ska nu börja klockan fyra istället för fem. På så sätt så är det möjligt att fullfölja den två timmar långa lektionen även om det blir strömavbrott.

Tillsammans med detta lilla inlägg så publicerar jag två bilder på klass ett och två. Klasserna är inte kompletta utan det finns fler studenter men som inte kunde närvara denna vecka i snitt så är det nu 15 personer i varje klass.

På grund utav strömavbrott och därmed avbruten internetkontakt på Yapecos kontor så kommer här två inlägg på raken varav det andra har några dagar på nacken, jag hoppas att läsarna har överseende med detta. Det finns väldigt många positiva faktorer här i Kongo men det finns också några stora problem, det är dels tillgången till vattnet, icke existerande plats för soporna och strömmen. Hur är det meningen att man ska kunna arbeta och särskilt internationellt om det blir så som denna veckan och strömmen är borta i en hel vecka?

Förra söndagen var vi som sagt i Nsanda och denna söndagen så blev det en liten resa till byn Mbamba efter att vi varit i Baobaokyrkan på morgonen där jag sjöng och spelade ”oh when the saints go marshin in”. Eftersom deras synt är så olik de pianon jag brukar spela på så var det inte ett högklassigt framträdande direkt. Efter det så åkte vi som sagt till Mbamba, ett utav de mysigaste ställena jag varit på! Eftersom vi var väldigt sena så kunde vi bara närvara den sista timmen av gudstjänsten men det var underbart! På psalmerna så hade männen en stämma, kvinnorna en och barnen en och jag trodde att jag kommit till himlen ett tag. Yapeco frågade mig om jag ville sjunga en sång på kikongo och jag var som vanligt inte sen på att haka på. Jag har lärt mig en psalm nämligen på deras inhemska språk och jag stämde således upp i . ”Tonda tonda tonda jesu.” Efteråt så fick jag och Yapeco ställa oss längst fram så att alla kunde komma fram och hälsa oss i hand! Sen när det var klart så gick vi till Yapceos gamla klasskamrat och där bjöds det på sockerrör och apelsiner. Under tiden vi satt där så kom det fram besökare efter besökare som ville ge mig gåvor. Mycket uppskattade sådana och de bestod av potata, lass med jordnötter och Kwanga med mera. Väl tillbaka i Matadi serverades det min favoriträtt: Fumbua, Kwanga och kyckling med bananer till efterrätt, bättre kan det inte bli.

Förra söndagen så bar färden iväg till Nsanda en by ca fyrtiofem minuter utanför Matadi. Vi var där hela dagen och kom tillbaka runt halv fem. Det var en väldigt trevlig dag och det var underbart att få komma ifrån storstaden lite och komma ut på landet lite och se den delen av Afrika. I Nsanda så gick vi på en lång gudstjänst. De hade inte någon riktig kyrka där utan själva gudstjänsten genomfördes under ett halmtak, det var fantastisk att sitta i solen och lyssna på de fantastiska afrikanska körerna och det blev ännu bättre eftersom Julienne var där och kunde göra ett fantastisk jobb genom att översätta den fyra timmar långa gudstjänsten för mig. Det var också trevligt att kunna ha en konversation på svenska, den första på drygt tre veckor för min del. Eftersom de nu ska bygga en riktig kyrka och den första grundstenen skulle invigas så blev det lite extra ceremonier.

I skolan är det nu lektion nummer sex och snart sju som gäller. På lektion sex undervisar jag pronomen, kläder och adjektiv och under nummer sju är det fler verb, väder och grammatik som gäller.

Det känns som om jag verkligen börjar få kläm på det hela nu och nu när jag höjt nivån något är det roligare att undervisa också och jag tror att fler får ut mer utav undervisningen. Jag skulle föreslå till den som förhoppningsvis en dag tar över efter mig att dela in klasserna i svårighetsgrader. Det kanske känns elakt att dela upp eleverna men jag tror att det skulle gynna alla i slutändan. Det blir mindre väntan för de som kan mer och de kan gå vidare till en mer avancerad nivå och för de som behöver lite mer tid och ingående förklaringar skulle det finnas det utrymmet för.

Jag har upptäckt att jag har glömt att nämna lektion fyra här på bloggen, kort och koncist så berörde den färgerna och djur. Även den lektionen innehöll lite sånger, bland annat Astrid Lindgrens låt ”lilla katt” som jag översatt till engelska. Men nu är jag som sagt uppe i lektionsmaterial fem som fokuserar mer på grammatik och verb. Enligt mig är det roligare att lära ut och det känns också väldigt viktigt, som övningar använder jag ”fyll i gap” och ”dra en linje mellan det engelska ordet och det franska”. Ett stort problem med undervisningen är dock dessa strömavbrott. På dagen gör det ingenting eftersom ljuset utifrån räcker gott men på kvällslektionerna så är det efter klockan sex inte tillräckligt med ljus för att varken kunna se eller skriva. Tyvärr så är det lika många kvällar som har strömavbrott som inte har det så därför blir de lektionerna bara en timma långa. Ännu större problem blir det om alla elever förutom en kommer nästan en halvtimma försent som fallet var igår. Då blir det endast en dryg halvtimma att undervisa på och det är inte tillräckligt tyvärr, särskilt inte för dem som inte kan någon engelska alls ifrån början.
Häromdagen var jag en kvart tidig till eftermiddagslektionen och inga elever hade kommit än men däremot ungefär tjugo barn/tonåringar som var mer än förtjusta över att jag kom själv och de ville gärna komma fram och presentera sig och samtala lite. Eftersom jag inte hade något bättre för mig och inte direkt är en stjärna på att samtala på franska så tyckte jag att det var ett ypperligt tillfälle för att lira lite boll. Således så spelade jag i några minuter lite fotboll med killarna till deras stora förtjusning, och till min förtjusning var bollen prydd med en svensk flagga. Ett bidrag från Matadi Support Group kanske?

Jag kan nu konstatera att jag gillar morgonlektionerna bättre. På kvällarna är det som sagt fler medelålders män som deltar och inga barn och färre kvinnor, även om det inte är något fel på männen så är de lite svårare att undervisa. De kan mer engelska från början framför allt och eftersom jag hade förberett mig på att eleverna inte skulle kunna någon engelska så är jag inte riktigt förberedd på hur jag ska gå vidare. Till lektionsmaterial fem som börjar idag har jag därför höjt nivån lite och lagt in lite mer grammatik och vi går denna lektion även till frågeord och verb. Jag har också försökt komma på lite olika övningar med olika svårighetsgrader. Även om eftermiddagsklasserna känns lite klurigare att undervisa till så är i alla fall intresset stort. I veckan har det varit ca femton elever både på förmiddagen och eftermiddag och vi har till och med fått ställa in extra bord och stolar så att alla ska kunna komma plats. Rekordet slog vi igår med sjutton elever.